31 mars 2007

- Jag är kär!

Ni vet det där de säger om kärlek vid första ögonblicket: Det är sant.

Jag förstod direkt att vi var som gjorda för varandra. Från det ögonblick jag såg henne ute vid hamnen i Långedrag föll jag pladask. Det kunde inte finnas någon annan. Mitt synfält krympte tills jag bara såg Henne. Varje rörelse. Jag måste ha följt efter henne långt, flera kvarter. Tätt inpå, strax bakom. Maniskt. Vilka kurvor, tänkte jag. Vilken fantastisk häck! Och allt detta klätt i ett tajt, rött lackfodral. Förföriskt!

När jag sedan hörde hennes djupa, raspiga basröst var det som om allting föll på plats. Jag kände mig hel. Och jag bara måste ha Henne!

30 mars 2007

Såg just årets första humla! Den var stor, pälsig och brummade så fint, så fint! En sann vårupplevelse av det bästa slaget!

Fast den flög iväg innan jag hann slå ihjäl den.
Nu är det snart dags för fredagsmöte här på kontoret. Det vankas bl.a. visning av Al Gores An Inconvenient Truth. Skall bli spännande att se, men det kanske inte är det mest upplyftande sättet att avsluta arbetsveckan på...

Trevlig helg!

29 mars 2007

-Mon Dieu! La tristesse!

Det är fantastiskt att se vilka nivåer man kan sänka sig till när man är uttråkad. Idag har jag således:
  • Tittat på Renegade. Lorenzo Lamas alltså. Killen borde klippa sig och skaffa ett riktigt jobb, för skådespeleri är han inte bra på!
  • Tyckt det var jätteintressant att diskutera per telefon med C om hur man skulle kunna flytta en säng. Oroväckande.
  • Stirrat tomt in i väggen, hummat högt och känt hur små, döda bitar av mig har trillat till golvet.
  • Tittat på ishockey - utan att Frölunda var med!*
  • Bloggsurfat ohälsosamt mycket.
  • Missbrukat kaffe: Jag hällde ut en hel espresso för att jag inte alls ville ha den.
Imorgon skall jag tillbaks till jobbet! Jag är nu övertygad om att tristess dödar mer av mig än vad en liten ynka förkylning gör.

*Tror till och med att jag kan drista mig att säga att jag håller på Modo, mest baserat på att HV71 har Andreas Jämtin och att han har spöat Frölundaspelare vid annat tillfälle. Dessutom är det lättare att hålla på en underdog. Högst subjektivt och väldigt ogrundat alltså. Gällande Linköping - Färjestad så kan man ju inte hålla på Färjestad. De är osympatiska, fula och luktar illa. Dessutom så spelar de alldeles för bra ishockey.

Mellberg, Ibrahimovic, Ljungberg och alla de andra som har efternamnet som tilltalsnamn.

För att först klargöra saker och ting: Jag skulle vara en usel tränare för fotbollslandslaget. Troligtvis skulle jag tycka så synd om dem för att de fick träna så hårt att jag istället skulle förslagit en fika på stan.

Så! Med det sagt vill jag nu utbrista i ett rungande: Det Svenska fotbollslandslaget suger!
Någon verkar ha tutat in i landslagsstyrelsen och de svenska sportjournalisterna att vi på allvar skulle ha en god chans där uppe i toppen. För vi har ju Zlatan. Jepp, samme man som någon enstaka gång kan ses glimta till i landslagsdräkten. Typ en gång vartannat år. Men det är ju bara att titta på matchen som utspelades igår mot Nordirland för att inse att så inte är fallet: Vi suger. Den första grejen jag skulle ta upp såsom tränare för landslaget skulle vara passningarna: Man passar inom laget. Inte till det andra laget. Motståndarna må visserligen bli glada av det, men det är inte så fotboll spelas. Sen var det det där med inställningen. Johan Elmander sa till reportrarna under pausen igår: "Det är svårtspelat. Bollen studsar hela tiden och de är på oss direkt". Johan, sluta lipa nu! Fotbollar skall studsa; det är det de gör.

Jag vet att detta kan anses vara kontroversiellt, och det kan kanske även kan vara en anledning till att skriva hatbrev till mig, men pudelns kärna i detta långdragna resonemang är följande: Hur kommer det sig att folk betalar dyra pengar för att se dryga nittio minuter av passningar fram och tillbaks mellan två lag i mittzonen? Boooooring! Varför inte förnya hela fotbollen; minska planernas storlek; ha löpande byten så att det kan bli lite mer action och fler mål. Då kanske jag skulle kunna tänka mig att titta på den kommande matchen mellan Sverige och Danmark, där danskarna gör smørrebrød av det svenska landslaget.
Hallå? Börjar undra vilken del av det där med glassen jag var otydlig med?

Men, va F.. !

Fisk! Voodoo-snubben har mig fortfarande i sitt grepp. Skall försöka bli fri från sjukdomsbesvärjelsen genom lite monotont mässande, rituell varm inpackning, dryck av varma bladextrakt och bra TV-serier.

Detta innebär också att det inte blir någon beachvolleyträning ikväll. Jag kan således gå omkring och svära högt och tydligt precis hur mycket som helst. Vår nya tränare har nämligen förbjudit oss att svära på plan för att det "drar ner humöret och kämpaglöden hos lagkamraten". Om vi måste svära så får vi säga saker som fisk eller äpple istället.

Konstigt nog så känns det inte riktigt lika bra...
Förslag på bättre svordomar mottages tacksamt!

28 mars 2007

Voodoo i folkhemmet.

Någonstans i vårt avlånga land sitter det någon och sticker nålar i en liten björnen-docka han eller hon håller i sin hand. Flinar litegrann och trycker till: Huvudet, vrid runt ett extra varv. Ryggen - jajamen. Varför inte göra tusen nålar med hela Björnen? Det var ju skoj det här!

Kan jag ha retat upp någon? Kungen, granntanten, Sverker Olofsson? Tror inte det, men om så skulle vara fallet så är jag ledsen. Förlåt! Kom förbi på en försonings-espresso så kan vi tala ut om det hela.

Jag kan nämligen inte hitta någon annan förklaring till varför jag - för andra gången i år - har åkt på en förkylning. Jag har ju alltid varit friskheten själv! Om jag tidigare var sjuk så var det max en gång per år, och oftast var det över på någon dag. Förra året var jag sjuk fyra gånger. Fyra gånger. Det måste nog vara personligt rekord, och om det vill sig illa kan jag nog slå det rekordet redan i år.

Dessutom är det extra synd om mig idag eftersom jag är kille. Killars förkylningar är att jämföra med en nära-döden-upplevelse. Minst. Tror det skulle kännas mycket bättre om någon snäll tjej ville komma förbi med glass* och trösta mig.


* Det går bra med marrängsviss från Lejonet & Björnen.

27 mars 2007

Solbränd i hjärnan!

Tror att vårsolen har bränt bort all min inspiration att skriva för tillfället. Det är ju mycket bättre att sitta i solen, njuta, drömma sig bort och få en fin solbränna än att sitta framför en dator. Med dagens fin-fina LCD-skärmar har ju dessutom chansen/risken att få en sån där fnasig, röd "skärmbränna" försvunnit helt.
Varje dag efter jobbet gick Ann-Britt och Sven ner till hamnen för att vinka till båtarna. De hade ännu inte - efter dryga femtio år - lärt sig att båtar inte kunde vinka tillbaks.

26 mars 2007

Mumintroll, köttfärs och dagen jag mötte Elvis.

Jag har länge vetat att Bamse är en sell out. Visst må han ha lätt kommunistiska drag, men när det prasslas med lite pengar slår han snabbt om och blir en fullfjädrad kapitalist. Man kan köpa Bamse-glasögon för barn hos närmaste optiker, och på Apoteket finns det plåster, shampoo, balsam, solskydd och hudlotion med Bamses namn och ansikte på. Det finns skivor utgivna av björndjäveln. Låtarna är massakrerade klassiker som heter saker som: Mitt namn é Krösus (Final countdown), Skalmans skal (Hooked on a feeling) och Krösus Sork är så snål (In med bollen). Nåja, den sistnämnda kanske inte är en klassiker, och den förtjänar nog vid närmre eftertanke att massakreras. Kalle Anka med sin gigantiska försäljningscirkus eller för den delen Smurfarna med sina vidriga Smurf-hits skall vi inte ens tala om: Sell outs! Big time!

Ensam, som en fast klippa i denna flod av korrumperade och hycklande seriefigurer, har de länge stått, stolta och fasta i tron: Mumintrollen. Dessa storvuxna, filosoferande, förnuftiga och känslovarma finlands-svenska karaktärer! Döm av min förvåning när jag vid ett besök hos den välkända hamburgerkedjan* såg att de skall börja sälja Mumin-dockor ihop med sina Happy Meals! Mumintroll och köttfärs i en och samma påse. Det går utför med världen. Vem skall jag nu lita på?


*Jag träffade förövrigt Elvis vid detta besök. Han stod bakom mig i kön tillsammans med sin pappa. Elvis är en svensk pojke i 5-6-års ålder
. Hade inte hans pappa sett så sträng ut skulle jag bett om en autograf och ett kort sångnummer.

25 mars 2007

Helgen i korthet:


16 ̊C och sol. Say no more.

"Sent skall syndaren vakna."

Vad menas egentligen med det? Får syndare sovmorgon?
Kanske dags att jag börjar synda på riktigt nu då...

24 mars 2007



Sådana här dagar bor jag faktiskt i världen vackraste stad.

Here comes the sun, little darling...

23 mars 2007

Dagen blir bara bättre och bättre.
I eftermiddag serveras det champagne!

22 mars 2007

Perfect 10!

Efter varannanårshälsokontrollen och två ombokade uppföljningsmöten med farbror doktorn så fick jag idag slutligen hans utlåtande: Jag är fullständigt frisk! Strålande fint blodtryck, perfekta levervärden, en föredömlig hjärtkurva, lagom sött blodsocker och ett glatt humör.

Jag skulle kunna användas till avel för utställningsmänniskor, om sådana hade funnits. Fast det sa han inte. Rakt ut i alla fall.

Velocipedist, javisst!

Idag har jag cyklat till jobbet.
Antar att ni tänker: Jaha? Big deal!

Det är faktiskt en big deal, med tanke på att jag knappt har cyklat alls de senaste 6-7 åren. Min gamla lägenhet låg så bra till att det inte fanns någon anledning att cykla. Det tog längre tid att ta fram cykeln än vad det tog att promenera direkt dit jag skulle. Och efter att däcken blivit platta tog det ju ännu längre tid att fixa fram cykeln. Det verkade ju dessutom så jobbigt det där med att pumpa däck, så jag sålde cykeln istället. Men nu är det nya tider! Ny lägenhet* med lite längre avstånd till jobbet. Nu måste jag vakna innan jag går till jobbet. Så med lånad cykel skall jag nu decimera tiden till jobbet, från nuvarande 20-25 minuter till fots, till endast 10 minuter till hjuls.

Nåväl, endast 150 meter från hemmet såg jag en kvinna framför mig, även hon på cykel. När jag närmade mig märkte jag hur jag liksom automatiskt sträckte på mig, greppade hårdare om styret, spände benmusklerna och tog i för folkvald statsminister och fosterland*.
Han var tillbaks; min gamle vän. Cykeldjävulen. Plötsligt var alla fotgängare och bilister den lede fi, och det var fri eldgivning! Avverkade Första Långgatan på rekordtid, studsade över trottoarkanter och svishade förbi andra cyklister. Hade det inte varit för alla rödljusen vid Järntorget så hade jag nog varit totalt genomsvett när jag kom fram. Jag är nämligen en rekorderlig man som följer trafikreglerna och stannar för rött ljus. Oftast.

Jag ser bara en framtid för detta: Jag kommer få en grym kondition och en allt lägre trafikmoral.


* Nja, kanske inte ny. Ett år gammal. Men den känns ny.
** Jag är visserligen royalist, men för att inte förarga alla arga, militanta och fula republikaner så har jag här valt att inte använda frasen "för kung och fosterland".

21 mars 2007

Sol och skönt, fåglarna pippar i träden. Indiskt till lunch, promenad och macchiato.

Äh, jag har egentligen inget vettigt att berätta idag...

20 mars 2007

Hipp-hipp-hurra!

Idag fyller den gamle punkikonen Joakim Thåström 50 år.
Antar att han inte längre kan sjunga att han är "ung och kåt" då?

Il finito e l'infinito

Jag vet att du känner till den: Utmaningen. Den som nu finns på varenda svenskspråkig bloggsida. Sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Tror det är dags att vi gräver ner den för gott. Avslutar. Trycker på knappen. Lägger ner den, helt enkelt*.



Jag skall bara göra den först:

1. Jag tycker Pizza Hawaii är gott - trots att jag upprepade gånger fått förklarat för mig att frukt inte har på pizzor att göra; att det bara är barn och tjejer som tycker om Hawaii. Jag brukar komplettera med pepperoni för att den skall verka lite mer macho.

2. Jag är blödig, på ett nästan bokstavligt sätt. Jag har nämligen en stor fobi för att skära mig. Det räcker att jag tänker på att jag skall råka skära mig för att jag skall rysa. Har dessutom svårt för att diska knivar eftersom kniven oftast skär lite i borsten - det ljudet tär på min ömma själ.

3. Jag har världens kortaste tålamod för saker som inte intresserar mig och kan lätt försvinna iväg i mina egna tankar. Fast jag ser fortfarande ut som om jag lyssnar och är intresserad.

4. Jag har den dåliga ovanan att leta efter olika sätt att feltolka vad andra säger. Det blir roligare så.

5. Jag är totalt oförmögen att planera mina matinköp för mer än två dagar i sänder.
    6. Jag kan uppriktigt sagt inte förstå hur någon kan tycka att Da Vinci-koden är en bra bok: Den är uselt skriven och karaktärerna är tunnare än plastfolie.


    * Eftersom det är dags att avsluta utmaningen så tänker jag minsann inte utmana någon annan. Och om någon skulle känna sig utmanad av det faktumet så kan jag inte står till svars för följderna.

    19 mars 2007

    På väg hem gick jag förbi en kvinna som stod och pratade rätt ut i luften; det är ju inte helt ovanligt i dessa mobila tider.

    Fast hon hade inte någon mobil.

    18 mars 2007

    Sammanfattning, uppfattning och tappad fattning.

    Skön helg! Har druckit en del whisky, pratat mycket, festat, ätit gott, umgåtts och bara mått bra. Lånade ut sovplatser till besökande Stockholmare som storögt förundrades över det faktum att det haglade ute. Eftersom jag är en van Göteborgare ryckte jag på axlarna, fällde upp kragen och drog åt halsduken lite mer - det är ju sånt som händer ibland.

    Helgens bästa kommentar: "...men du är ju inte befängt tjock ändå!"

    Är ledsen att behöva meddela att vi med våra 29 poäng (av 38 möjliga) endast kom på en delad andraplats i dagens quiz. Fast frågorna var riktigt kluriga; exempelvis Italiens nationalsång, signaturmelodien till Magnum P.I. mm. Vinnarna av quizen gick hem med fyra biljetter till Salem al Fakir. Vi fick en tribute-platta till Blondie - framförd av Studio 99*. Som vanligt var det bara ett poäng som skiljde mellan första och andraplatsen. Det blir ingen musikquiz nästa vecka eftersom de skall ha sportquiz istället! Usch!

    Stockholmsresan i torsdag-fredags var för övrigt riktigt lyckad! Trevligt folk och bra diskussioner. Vi var överraskande överens och drog upp tydliga riktlinjer för ett kommande databaskopplat produkt- och rumsbeskrivningsprogram som även skall plocka information direkt från CAD-ritningarna. Förhoppningsvis kan detta även sätta en branchstandard när det dyker upp på marknaden om något år.

    *Från baksidestexten: Studio 99 is a collective of highly talanted and often famous session players and singers. It is not unusual for performers recorded on these albums to appear on major hits as backing musicians, singers or producers. To bring you these high quality, low price tribute albums, the names of the famous and infamous are withheld.

    Haha! Visst. Losers och coverbandsmusiker alltså.

    16 mars 2007

    En studie i (att se) rött

    I torsdags träffade jag honom: Taxichauffören från helvetet. Hen lever och verkar i Göteborg där han kör en blå V70. Vid en första anblick verkar han vara en alldeles normal taxichaffis, förutom att han pratar helt obegripligt. Han säger något om "morgon" och "sol" och verkar sedan förvänta sig något slags svar. Det är visserligen morgon, men solen har ännu inte hunnit gå upp så jag svarar med ett lite trevande "Ja..." vilket verkar nöja honom. Han ler lite skumt och börjar köra.

    I höjd med Liseberg börjar jag ana oråd. Han trycker plötsligt gaspedalen i botten, och hårt intryckt i skinnstolen, ser jag hur vi i slow-motion - fast jäkligt snabbt - kör om en lastbil i höger körfält. Därefter korsar han tvärt två filer åt vänster, för att strax därpå upprepa samma manöver åt andra hållet. Jag greppar hårt om dörren. Sen börjar han prata igen. Bland ljuden som kommer ur hans mun uppfattar jag något om att man "måste lära andra bilister" och att "det var han som började". Jag försöker uppbringa ett tappert leende för att hålla honom lugn, men ser antagligen helt förfärad ut. När han sedan börjar likna vänskap vid att rasera ett hus mumlar jag något medhållande och tittar intensivt ut på det högra vägräcket. Det är grått. I huvudet hör jag en röst från något TV-program som säger att man bör undvika ögonkontakt med psykiskt instabila personer. Vägräcket leder nästan hela vägen ut till Landvetter flygplats.

    Ett brev

    Hörrudu Jason; Timbuktu. Jag vill inte vara din kompis längre. För kompisar tar inte betalt 280:- för en riktigt usel konsert. Antar att du hade råd att betala recensenten på GP, för jag kan annars inte se hur han rimligtvis kunde ge dig en 4:a i betyg. Av mig får du bara en 1:a, och jag var dessutom ytterst nära att gå hem tidigare. Ångrar nästan att jag inte gjorde det.

    13 mars 2007

    Cowboyhattar, gäddhäng och äpplen


    Jo, det är faktiskt Dolly. Där. Den vita pricken lite till höger om den andra vita pricken. Hon sitter och sjunger Coat of many colors.

    Tillbaks från Dolly-land. Ett land sprängfyllt med rosa cowboyhattar, paljetter och banjos. Fasen alltså, tanten rockar! Och vi ömsom sitter, står, klappar händerna och sjunger med. Tantens egna version av I will always love you kickar skiten av Whitney Houstons gnälliga version - precis som Dolly själv skulle kicka skiten ur Whitney om de två skulle träffas i en riktig "old fashioned cat fight". Whitney har tagit alldeles för många droger genom åren.

    När tanten plockar fram en av de manliga körsångarna och sjunger Islands in the stream lossnar det helt för de 45-åriga "tanterna" i publiken. De har alla suttit flera timmar i bussar från avlägsna ställen med exotiska namn som Grästorp och Örkelljunga. I åratal har de väntat på den här stunden. Stått framför spegeln och sjungit med. Varit Dolly Parton. Nu är de här. I storstan. De har sina finaste kläder på sig - faktiskt samma kläder de hade på sig på studenten 1980; den kvällen de hamnade i buskarna med Kenta, Steffe eller vad han nu hette. De minns inte riktigt. Kanske berodde det på den där dunken med hembränt som Marie hade med sig? Men nu är de som sagt här. De sitter på sina stolar, lyfter armarna mot taket, sjunger med och gör den där gesten som man gjorde på gymnasiet. Den tuffa gesten. Den enda de kan brevid lokomotivet; de lyfter sina gäddhängiga armar mot skyn och plockar äpplen.

    Fascinerande.

    -Klara, färdiga, GÅ!

    -Ok, Björn. Lugn och fin nu. Andas djupt. Ta det lugnt. Snart börjar det!

    Har en busy vecka att se fram emot. Dessvärre kommer jag nog inte hinna med så mycket bloggande. Men det blir en vecka med bara kul grejer - och den startar idag efter jobbet. Då skall jag gå direkt till en restaurang, käka gott i sällskap av vänner och sedan digga loss till Dolly Parton på Scandinavium. Har putsat hälsporrarna, strukit skjortan och dammat av cowboyhatten. Är helt redo för Country!

    På onsdag skall jag direkt efter jobbet gå till en restaurang, käka gott i sällskap av vänner och sedan digga loss till Timbuktu på Trädgår'n. Har plockat fram baggy-jeansen, tvättat Yankees-tröjan och stukat kepsen. Är helt redo för Hip-Hop!

    Torsdagen och fredagen kommer jag husera i den kungliga Hufvudstaden. Solna* närmre bestämt. Workshop med ett antal inredningsarkitekter från olika kontor. Har även lyckats boka in ett uppföljningsmöte på Utrikesdepartementet när jag ändå är i stan. Flyg hem till Götlaborg på kvällen och troligtvis en hård krasch i soffan. Om den inte är upptagen av gäster från just Stockholm.

    Lördag blir det stor fest, och på söndag får jag äntligen vila. Precis om Gud alltså. Fast jag är osäker på om han/hon bär hälsporrar.


    *Antar att man kallar Solna för Solan, Solis eller något liknande, eftersom orter tydligen inte kan heta sitt rätta namn i Stockholm.

    12 mars 2007

    Du och jag kan slåss om en plats i solen...


    Nä, inte ens Céline Dions ylande lyckades dra ner mitt humör idag. Eller det faktum att jag helt oförhappandes blev påhoppad och kallad för en skit av en okänd pensionärstant på vägen hem.
    -Det är ju vår ute!
    Vaknade i morse till Céline Dions ylande på klockradion. Titanic-låten med inklippta ljudklipp från filmen. Både Céline Dion och Leonardo De Paprika på morgonen!

    Detta kan nog bli en hemsk dag.

    11 mars 2007

    Helgen i korthet...

    Fredag:
    Jag ljög för er i fredagens inlägg. Eller utelämnade en del av sanningen: Jag skrev att jag kickade rumpa på beachvolleyn. Det gjorde jag. Vad jag inte skrev var att jag stukade rumpan också.
    Jovisst, jag trodde inte heller att man kunde göra det. Stuka rumpan.
    Har nu kommit fram till att man använder rumpan ganska mycket, till exempel när man går i trappor. Jag bor 4 våningar upp. Utan hiss. Lyckades, efter jobbet, smärtsamt och väldigt sakta ta mig upp för trapporna och bestämde mig för att det nog inte skulle bli någon utgång på kvällen som planerat. Parkerade mig i soffan, slog på TV:n och fastnade framför Let's dance. Någon vis man eller kvinna sa vid något tillfälle att man kan döva en smärta med en annan. Han hade rätt; Let's dance är smärtsamt dåligt.

    Lördag:
    När jag bokade tvättiden hade jag inte räknat med att ha en stukad rumpa. Man brukar inte ha det. 3 timmar effektivt uttnyttjad tvättid innebär 4 gånger ner för trappan och 4 gånger upp. Mycket smärta, men vad gör man inte för att få rena kläder? Uttröttad, utsvulten, halvt förstörd, men med rena kläder på så bjöd jag därefter in mig till middag hos morsan. Sedan såg jag slutet på Melodifestivalen. Jepp, ni läste rätt: Let's dance och Melodifestivalen på en och samma helg. Det går utför. Funderar nästan på om jag skulle anmäla mig till en kurs i gammeldans också...

    Söndag:
    Smärtan är nästan borta, bara en molande värk kvar som påminner om hur det känns när man ser en pluffsig och gubbsjuk Mats Ronander i Så skall det låta (jo, jag erkänner: Jag såg det också). Morsans stretching-tips gav resultat. Det är bra att ha en mor som är gammal sjukgymnast. Tog bilen ut till farsans lantställe och hjälpte till att röja bort ett träd som fällts av stormen Per. Monterade även den nya kaminen. Jag är en riktig handy-man.
    Senare på kvällen var det dags för veckans musik-quiz på Notting Hill. Eftersom det endast är förstaplats som gäller så såg vi till att fixa det: Endast fyra fel resulterade i 4 goa biljetter till Sophie Zelmani nästa lördag! Tror dessvärre inte jag kan gå då, så jag får nöja mig med äran. Och skadeglädjen över att de andra på puben inte vann.

    Landet. Det är inte stort där, men det är fint.

    Handy-man in action.





    10 mars 2007

    Vi lever i en sjuk värld. Kan ju inte undgå att fundera på om en kille hade fått behålla jobbet om han hade gjort så här?

    9 mars 2007

    Man vet att det är vår...

    ...när det luktar hundskit på gatorna.

    Störst, bäst och vackrast! Allt beror ju på vem man jämför med.

    Idag tänkte jag skulle skryta lite eftersom ingen annan gör det åt mig.

    Var på beachvolleyträningen igårkväll och kickade rumpa! Allt satt där det skulle och inga bollar flög iväg åt fel håll. Nästan. Dessutom hade jag tidigare under dagen min veckliga massage på jobbet. Några dagar i veckan har vi nämligen massörer som står till vårt förfogande för att knåda våra ömma muskler*. Så nu är jag nöjd, mjuk, avslappnad, har sand i öronen och går omkring med ett nästan frireligiöst leende.

    Idag är det dessutom fredag. Fredagar är bra. Varje fredagseftermiddag är det en extralång fikapaus med goda bakverk, följt av kontormöte. Förhoppningsvis har vi vunnit någon tävling också - för vid sådana tillfällen bjuds det på champagne. Lite vardagslyx har väl aldrig skadat någon? Dessutom är jag värd champagne. Nästan hela tiden.

    Ha en skön helg vänner!

    *Jag vet: Jag har ett glidarjobb. Massagen är dock inte helt gratis, men för endast en 100-lapp får vi en ½-timmes knådning. Tiden får vi själva stå för.

    8 mars 2007

    Kanske lite sent men...

    Ett stort hurra för alla* er kvinnor! Ni är ju bäst ju.
    Vad skulle vi män göra utan er?

    *Funderade ett tag på att utelämna elaka bambatanter, skolsköterskor, gnällkärringar m.fl. men bestämde mig för att även de förtjänar lite beröm emellanåt.

    Varannanårsrutin

    Har nu blivit stucken, blodtappad, ihopplåstrad, ut-andad, EKG:ad och kissprovad. Farbror doktorn meddelar resultat om en dryg vecka. För att lugna er kan jag meddela att det verkade fint.

    7 mars 2007

    Detta är mycket lättläst barnbokslitteratur.

    Hittade igår ett test där man kan kontrollera hur lättläst språk det är i olika texter enligt ett så kallat läsbarhetsindex (LIX). Jag provade några olika inlägg här från bloggen vilket mestadels gav resultat som varierade mellan 24 och 28 LIX-poäng. D.v.s: "Mycket lättläst, barnböcker".
    Efter att envetet ha testat de flesta nyare texterna så lyckades jag, med texten om farsans födelsedag, få 31 poäng vilket innebar att den klassificerades som "Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar". Jag har dock väldigt svårt att förstå hur någon skulle vilja se den texten publicerad i någon slags skönlittär bok eller populärtidning annat än som ett avskräckande exempel.

    För er information så är texten i just det här inlägget lättläst/medelsvårt: 40 poäng, vilket är hyfsat högt men som fortfarande ligger i nederkanten på kategorien "Medelsvår, normal tidningstext" (40-50 poäng). Detta innebär att du nu sitter och läser något som kan anses vara ett nytt högvattenmärke bland texterna på En Espresso för Själen. Se det som en slags språklig fyrbåk i bloggsfären; ett siktmärke att väga din vassa penna mot! Om du förstod allt i dagens inlägg är det således bara att gratulera - du har kvalificerat dig för att få lov att läsa en normal dagstidning. Om du inte förstod någonting så råder jag dig att söka hjälp, eller möjligtvis köpa min framtida barnbok och försöka förstå den istället. Barnboken kommer inte att handla om fåglar.

    6 mars 2007

    Fanskapsväder, fåglar och det där om att snorta myror.

    Sol. Det är det jag vill ha. Och massor av värme. Definitivt inget regn och blåst. Och ledigt. Skall det vara så svårt att ordna?! Jävla Pohlman!

    Ungarna på gården jagade precis bort en gigantisk flock med kraxande kråkor. Av denna händelse har jag dragit följande slutsatser: Barn är bra. Fåglar är dåliga. Det känns bra att veta att jag har utvecklats och lärt mig något även idag.

    Är på marsväderseghetstristochtrött-humör idag och orkar inte skriva så mycket. Så istället för att skriva en massa dravel skall jag fortsätta läsa Mötley Crües självbiografi The Dirt. Det finns få saker som lättar upp humöret så som att läsa om folk som knarkar, skjuter folk och snortar levande myror. Ens eget liv känns då plötsligt så trevligt och fantastiskt bra.

    5 mars 2007

    And the runner up is...

    Nu är det slut på sega och trista söndagskvällar! Var igår kväll på Notting Hill Pub och gjorde deras Music-Quiz. Genom bra teamwork kunde vi stolt vandra därifrån med andrapriset; varsin CD-singel med Levellers. På grund av ett slarvfel tappade vi ett poäng, vilket annars hade gett delad förstaplats, utslagsfrågor och en chans att vinna konsertbiljetter till Timbuktu. Ett enda uselt slarvfel! För det var ju 1986 som Lasse Holm och Monika Törnell sjöng E' de' det här du kallar kärlek. Inte 1985, som vi skrev. Då vann ju Kicki med Bra Vibrationer. Damn!

    Nåja, 30 rätt av 39 frågor är godkänt. Men som ABBA sjöng: The winner takes it all. Vi får ta revanch nästa vecka. Bordet är redan bokat. Vi kommer dock behöva en stand-in i laget p.g.a. tillfälligt bortfall.

    Lägg lagnamnet FourTops på minnet. Ni kommer höra mer av oss.

    4 mars 2007


    Det var bara en sak som störde den vackra vyn.

    3 mars 2007

    -Åh, vilket party!

    Festen blev en succé! Han hade visserligen misstänkt att något var i görningen, men absolut inte detta. Bröderna tog "gammelfar" med sig ut för ett glas vin efter jobbet medan jag "skulle fixa lite grejer och ansluta till dem senare". Av någon konstig anledning så trodde han att jag skulle uppträda för honom, ihop med det band vi satte ihop på jobbet för förra årets julfest. I hans lägenhet. Förstår inte var han skulle fått den idén ifrån. Dessutom skulle det bli väldigt trångt i hans vardagsrum med instrument och all utrustning - vi var ju trots allt 9 personer! Men denna villfarelse gjorde att vi slapp fantisera ihop en massa lögner för honom. Det skötte han bra själv!

    Under tiden som bröderna och farsan var och drack vin stod jag, CB och S i lägenheten och fixade med käk och tog emot gäster. Vi lyckades få dit nästan hela hans "gubbgäng" och en hel del andra vänner. Totalt ett 20-tal goa, glada typer som alla skrålade glatt när farsan anlände vid halv sju-tiden. Skrålandet kan ha berott på det faktum att maten som var utlovad till klockan sex inte blev klar förrän halv nio och att vi, för att hålla gästerna nöjda, bjöd på Margaritas. En strålande idé!

    Kan nu efter noggranna studier meddela att 40-talister är ena jävlar på att festa. Antar att de har rutin på det efter alla dessa år? De har dessutom till fullo mästrat tekniken att bli riktigt jobbiga när de har druckit för mycket. Under de tidiga morgontimmarna, när jag hade nyktrat till litegrann, kom jag flera gånger på mig själv att undra vilka dessa underliga, pinsamma individer runt omkring mig var för några.

    Sen slog det ner som en blixt: Detta är ju jag om 30 år!!!








    Jubilaren tar en svängom.










    Är vi inte lite lika?






    Bror P med en av presenterna. Ingen aning om vem de kommer från, men det är flera allvarliga sakfel här:
    Rich? Nja... Inte urfattig. Rik på kärlek?
    Handsome? Tja, det ligger ju i betraktarens öga. Det är ju trots allt min far vi talar om. Jag har lite svårt att uttala mig.
    Single? Nope.
    Men framför allt: Beiga strumpor!!??





    Jag och bror M.
    Jo, M & P är tvillingar.






    Bror M på hemgående.
    Det finns en förklaring till utstyrseln som inte enbart är alkoholrelaterad: Bägge bröderna sitter just nu på ett flyg på väg till Thailand. 17 dagar solsken!

    Jag är inte alls avundsjuk.
    Jag trivs bra här i slasket och vätan.

    Jättebra.

    2 mars 2007

    How do you afford your rock'n'roll lifestyle?

    Idag var det inspelning av rockvideo på jobbet. Ett brasilianskt rockband har på något sätt hittat från Rio de Janeiros kåkstad till ett konferensrum högst uppe i ett hus på Kungsgatan i Göteborg, Sverige. Hur förstår jag inte.
    Så idag har jag suttit framför min dator och slängt med håret i takt med musiken. Allt med ett stort leende på läpparna. Det är nog inte så många som på allvar kan hävda att de har ett jobb som rockar.

    Ha en bäst helg vänner!

    1 mars 2007

    Zestig jaar

    Imorgon är inte vilken dag som helst. Det är fredag. Den 2:e mars. Och min far fyller 60 bast! Sextio år. Sesenta años! Shit, det är ju bara fem år kvar till pensioneringen! Han är snart gubbe.

    Det trodde jag nog inte om honom när jag som liten, blek valp tittade upp på den långe, smala pappan som var just min pappa. En pappa som var komplett med slokmustach, pilotbrillor och en ständigt närvarande lukt av framkallningsvätskor. Dessutom var han världens starkaste man som kunde slå vilken annan pappa som helst i armbrytning och boxning.
    Detta var innan jag visste vem Hoa-Hoa Dahlgren var.

    Så för att fira jubilaren har jag, bröderna och CB fixat ihop en överraskningsfest för honom. Följaktligen kommer jag endast jobba halvdag så att jag hinner fixa vin, champagne och käk inför kvällen.

    Han misstänker att något är på gång. Men inte vad. Det kommer bli kul!