Ganska så snart efter detta gav huvudvärken vika...

Gravöl och tandagnissel!

Ett av mina gamla stamhak, Klara Kök och Bar på Viktoriagatan, skall säljas efter 13 glada år. Mången Amstel och Staropramen (samt en totalt misslyckad, och nästan bortglömd, Mojito) har jag druckit inom de väggarna. När alla andra uteställen kändes trista så fanns alltid Klara där som en varm, trygg och ständigt lika trevlig famn. Hoppas de nya ägarna vill driva verksamheten vidare, annars kommer Göteborgs kroghimmel bli en starkt lysande stjärna fattigare. Tack för de här åren!

Och strax innan Timbuktu och Damn! går på scen så kommer Syndafloden. Det är varje man eller kvinna för sig själv när alla rusar mot det stora öltältet. Jag hinner in men det göteborgska horisontalregnet når mina byxor. Resten av kvällen skvalpar det om mig när jag går.

Det var Nindes hot om bikinivaxning som avgjorde det: Jag måste skriva ett inlägg till.

Lunch och det är uppehåll i monsunregnet. Tänker fixa lite småärenden på stan och ta en snabb burgare på väg tillbaka. Och just där begår jag det första misstaget: Alltid mat först! För en hungrig Björn tänker inte alltid helt klart, så jag springer raskt in i misstag nummer två: Kungsgatan. I lunchrusning. Fel väg. Kungsgatan i lunchrusning är som att springa Göteborgsvarvet i motsatt riktning, samtidigt som man febrilt försöker vifta bort försäljarna och Räddabarnenamnestyläkareutangränserochnejtillbron-folket som flockas runt en som mygg på en sumpmyr. Jag blir lätt ganska så otrevlig i sådana situationer. Stirrar ofokuserat rakt fram för att inte fånga någons blick och banar mig fram genom folkmassan. Uträttar mina ärenden och springer sedan i brist på bra alternativ in på "De Gyllene Bågarna". Misstag nummer tre. För snabbmatsstället är inte snabbt. Jag får alltså snabbmat väldigt sakta, vilket liksom förtar hela grejen. Och när jag sedan vandrar tillbaks mot jobbet igen så börjar monsunregnet åter att falla*.

Det kan nog vara sant det där om att lidandet är skapandets moder.


* Det fanns faktiskt en positiv grej med detta: Alla försäljare och Räddabarnenamnestyläkareutangränserochnejtillbron-folket försvann illa kvickt ner i sina torra, mörka hålor.

Det där om att lida.

Nej, det går inte! Har fortfarande inte lyckats "lida fram" ett vettigt blogginlägg. Får nog snart ta fram spikmattan, köpa en Aftonbladet och spela Mariah Carey-skivan* för att se om det möjligtvis kan hjälpa.

* En kärleksfull present från Oskar och Katta. Tror de är sådana människor som gillar att plåga andra. De är på så sätt lite som Stefan och Krister.

Tra-la-la lilla molntuss...

Fortfarande som svävande på små rosa moln med ett stort leende på läpparna. Dessutom fick jag i lördags en stor ask med chokladtryfflar som står här hemma och göttar sig. Guld som smälter i munnen!

Var lugna; jag landar snart. Då blir det riktiga blogginlägg igen. Undrar om det kanske ligger något i påståendet att lidandet är skapandets moder?

Way Out WestLördag 11 augusti

Sol ute och dagen börjar redan klockan ett med drinkar på min balkong. Ja, eller så var tanken, men hettan gör att vi alla stannar inomhus istället. Vi är lag Four Tops, Katta samt Linda, Sandra och Anna från lag Lars. Är till en början väldigt skeptisk till min egen idé att just börja med drinkar så tidigt, men efter en kall och isig Caprinoschka så inser jag hur genialsk jag är! Man borde starta fler dagar med drinkar klockan ett.

14:45
Shout Out Louds på Flamingoscenen. Poppigt och glatt, men inte riktigt min grej. Slår mig ner i skuggan under en ek och softar istället. Sedan samling för en öl i solen.


16:30
Moneybrother på Flamingo. Lyssnar lite pliktskyldigt och går sedan och köper lite mat. Tre ord: Liten klubbspelning istället. Sedan finns det något oroväckande med att de i de sega partierna låter väldigt mycket som Ulf Lundell. Dricker fler öl istället.

17:40
Regina Spektor på Azaleascenen. Massor av folk. Det känns nästan som om alla på hela festivalen är här. Står framme vid scen på höger sida. Precis när hon går in på scen kommer en ensam åskknall. Regina har långt, vackert rött hår, röda läppar, svart klänning och röda skor. Det räcker med två toner på pianot så står hela publiken och klappar i takt. Jag är förvånad över responsen. Regina verkar ännu mer förvånad och glittrar i takt med applåderna. Sedan faller regnet. Plastponchos prasslar, men humöret är fortfarande på topp. Regina hävdar att vi är "the wettest, greatest swedes ever". Det blir en liten dipp i konserten någonstans mitt i men det lyfter igen till storartade höjder. Många gånger är det spontan allsång, och publiken är nog som allra bäst! Jag är knockad och lite kär. Regina, will you marry me?

19:05
25 minuter sen går Erykah Badu äntligen på scen. Hon är iklädd en guldlamékappa med vida armar, har stora solglasögon på sig och har en afrofrisyr som skulle göra Moneybrother grön av avund. Det är ingen tvekan om vem som är stjärnan. Fast jag tycker att ölen är mer intressant.

19:50
Juliette Lewis är en stjärna - det råder det ingen tvekan om! Från första benspark så är det fullt fokus på henne. Hennes band, The Licks, hamnar helt i skymundan. Stannar dessvärre bara i dryga 15 minuter, för jag vill se Säkert!. På väg bort till tältet stannar jag gång på gång och tittar på storbildsskärmen. Hon är ju spektakulär! I Can't Take My Eyes Off You, sjöng Frankie Valli redan 1967 - sex år innan Juliette föddes, men han måste ha haft henne i åtanke.


20:15
Säkert! i Linnétältet. Seg början och jag ångrar för ett ögonblick att jag gick från Juliette and The Licks. Men publiken eldar på och Annika Norlin och medmusiker växer av förtroendet och levererar en pangkonsert! Allsång för fulla strupar. Annika hänvisar till Hello Saferide som den där slynan, och berättar att detta troligtvis är den sista konserten med Säkert! någonsin, fast hon lämnar trots allt en liten öppning; ett kanske. Avslutningen blir en Hello Saferide låt på svenska! Hoppas verkligen inte att detta är den sista konserten med Säkert! för det här måste fler få se. Om det var den sista; tack Annika! Du är bäst!


21:45
Spoon ställer sig på Linnéscenen och leverar enligt programbladet "rak, intelligent rock utan att visa kuken". Det är precis den typ av musik jag har saknat! Lycklig igen.

22:30
Anländer till Azaleascenen lagom för att se de sista 15-20 minuterna av Teddybears konsert. Mapei gästspelar uppe på scen och studsar nästan lika mycket som publiken. Folkfest, och jag får äntligen hoppa mig redlös igen. Stora leenden överallt.


22:50
Kanye West går på scen uppbackad av en mindre symfoniorkester komplett med harpa! Tittar ett tag och går sedan för att se Franke i tältet. Franke är en stor besvikelse, så vi sätter oss vid ölserveringen istället. Bestämmer mig för att trots allt ge Kanye en chans till, och när jag kommer dit har konserten vuxit flera steg. Detta är så nära en arenakonsert man kan komma. En bra avslutning!

Kvällen avslutas på ett fullsatt Notting Hill och sedan, efter de stängt, drinkar hemma hos mig på balkongen. Sänggång med ett lyckligt leende på läpparna blev det först någon gång efter fem. Nu sitter jag i soffan fortfarande seg och knaprar på de sista kvarvarande salta pinnarna. Treo Citrus och salta pinnar är för övrigt en oslagbar kombination!

Helgen har varit helt fantastisk, och än är den inte slut. Quiz ikväll som vanligt. Ses vi där?

Way Out WestFredag 10 augusti

15:30
Anländer med en halv vinare varmt guppande i magen till Säldamsentrén och passerar förbi en skog av kvarlämnade paraplyer på väg in. Det är totalt paraplyförbud inne på området. Det kan vara vinet, men nu har jag i alla fall bestämt mig: Det blir Koop istället för Hello Saferide. Letar up tältet, lyssnar lite och hittar sedan ett öltält alldeles brevid. Strategiskt. De har både öl, cider och bra utsikt över scenen. Koop är kompetenta och har med en riktigt skön sångerska, men något säger mig att de nog är bättre på en liten, svettig scen än i ett tält på en gräsmatta. Fast det kan vara vinet som talar.

16:30
Lyckas efter miljarders sms och mobilsamtal möta upp med Frida. Vi hittar en plats ganska så långt fram på Laleh. Smittande, glatt och lekfullt - och fullständigt sågat av GP:s recensent. Så illa var det verkligen inte! Vinet i magen vill ha sällskap av lite mat så vi äter en falafel. Tittar in lite kort på CocoRosie och vandrar sedan vidare.

Om jag hade varit kort så hade jag nog bara sett såhär mycket av The Hellacopters. Fast jag är som tur är inte särskilt kort.

18:30
The Hellacopters på Flamingoscenen. Gäspar och går till Linnétältet istället där New Young Pony Club spelar. Sångerskan verkar ha ätit ett kilo socker, för hon har en överskottsenergi som får henne att hoppa, skrika, dansa och sjunga som en duracellkanin på speed. Det är bra. Riktigt bra. En av dagens stora behållningar. Regnet smattrar ner utanför tältet. Jag är torr inne i tältet.

19:30
The Eagles of Death Metal på Azaleascenen. Regnet har slutat och leran har börjat tränga upp. Sångaren har verkligen fattat vad rock'n roll är, för han har nästan ingen röst kvar, men ger ändå gärnet. Han struttar runt på scen med ett kroppsspråk som är ett mellanting mellan Freddie Mercury och ett DAMP-barn. Mellan låtarna gör han allt för att flörta med tjejerna längst fram i publiken. Tungt.

20:15
The Go! Team i Linnétältet. Glatt vilt och röjigt! Riktigt bra! Vandrar efter ett tag bort till Flamingoscenen för att se slutet på The Hives. Blir fullständigt knockad! Vi snackar snortajt och rutinerat och en sångare som inte förnekar sig själv ett dugg. Publiken skanderar på uppmaning: Pelle, Pelle, Pelle!


21:30
The Primal Scream på Azaleascenen. Gäspar och sätter mig ner på en kvarlämnad regnponcho. Funderar lite över hur man stavar till Primal Scream och kommer fram till att det nog stavas: F-Ö-R-E-D-E-T-T-I-N-G-A-R.


22:40
Nu är jag laddad. Det är detta jag har sett fram emot: Manu Chao. Fast han börjar segt. Det tar två-tre låtar, sedan smäller det till och lyfter. Basisten är gigantisk, tatuerad, har rakat huvud och ser ut som en engelsk fotbollshuligan. Mitt i låtarna ställer han sig och skriker, i takt med musiken, rakt ut, utan mikrofon. Eldar massorna. Vi svarar honom. Gitarristen hoppar som en guttaperka och Manu Chao står vid rodret och regerar. Låtar blandas; gammalt och nytt, Mano Negra, Manu Chao, huller om buller. Den gamla signaturmelodin Mano Negra har bytt namn efter kompbandet och heter numera Radio Bemba. Det borde vara förutsägbart, för alla låtarna är egentligen framförda på samma sätt; lugn, vanvett och eufori blandat om vartannat, men det är ett recept som håller. Jag är lycklig. Kommer på mig själv med att nästintill vara i ett transtillstånd där det enda som existerar är musiken. Fascinerande, och ett väldigt bra betyg på konserten eftersom jag normalt annars har världens kortaste attention span. (Ja, eller vad det nu kan tänkas heta?) Stående ovationer och en publik som inte vill acceptera att konserten tar slut. Kan man inte alltid få må så här bra? Snälla?

23:50
The Pogues på Azaleascenen. Jag tycker synd om the Pogues. För det första skall INGEN behöva gå på scen efter en Manu Chao-konsert. För oavsett hur de än kämpar så kan de inte nå upp till den nivån. För det andra så har de Shane McGowan. Eller? Jag tror åtminstone att det är han, för vid mikrofonen står ett uppsvullet fyllo som inte alls ser ut som på bilden i programbladet. Han håller sig fast i mikrofonstativet och sluddrar totalt obegripligt mellan låtana. Bandet står på tå runt Shane och verkar förvänta sig att han skall trilla omkull närsomhelst. Fast trots sitt tillstånd så är ha förvånansvärt rapp i käften under låtarna. Antar låttexterna sitter i ryggmärgen och inte behöver gå omvägen via alkoholcentralen i hjärnan. Tragisk. Jag går hem och somnar istället. Hela vägen hem dansar jag till Manu Chao-konserten i mitt huvud.

Manu Chao

Helt stum... inga ord. Fantastiskt! Ren glädje! Topp tio. Kanske topp fem.

Stackars Pogues. De spelade efter Manu. Shane sluddrade. Som vanligt. Fullständig rapport följer. På söndag. Nu. Sova.

Ett fint rosa armband på höger handled - helgen är säkrad!

Spelschemat är redan vältummat och har alla konsertvalen förkryssade. Viss beslutsångest och några frågor kvarstår fortfarande: Koop eller Hello Saferide? Juliette and the Licks eller Säkert!? Hur långt är det mellan scenerna? Hinner man springa emellan dem för att se två band som spelar samtidigt? Vad är det Gilbert Grape grubblar över? När skall man hinna äta? Något som dock är säkert är att det serveras drinkar på min balkong på lördag vid ett ungefär, samt att det kommer bli en grym helg!

Vi ses väl på Way Out West?

Jaaaa! Det regnar ute!
Det känns nästan som om jag har semester igen!

-Men de är ju så bekväma!

Nu är det slut. Aldrig mer. Inte en enda till. Foppa-djävla-toffel. Crocs. Gummiträsko. Kalla dem vad ni vill, men snälla, sluta köpa dem! Ser dem överallt. Gåendes, på bryggor, i stan, på små barn och på större vuxna. Och de är alltid lika fula. Dessutom är jag övertygad om att de är totalt ekologiskt förkastliga; att de den dag solen går i nova kommer vara det enda som ligger kvar på den brända jorden. Glada blå, gula, gröna, blå, lila, rosa mot ett trist jämngrått jordklot. Framsteg?

Vill ni vara med i min Hata Foppa-toffel-klubb?

Hur säger man köttbullar på kinesiska?

Första dan på jobbet efter regn... öhm... semestern. Kommer hem trött och svettig, trots att jag stuvat in cykeln i firmabilen och kört hem. Slänger väskan på golvet och får plötsligt ett kraftigt och oförklarligt sug efter en Sibylla-burgare. Eftersom jag är av den bestämda åsikten att man alltid skall följa sina instinkter - se t.e.x. på hur djur instinktivt flyr från jordbävningar eller andra naturkatastrofer - så var det bara att lyda. Jag plockade således på mig mina fina solglasögon och vandrade ner till Gatuköket vid Sjöfartsmuséet. Föga anade jag då att jag skulle hamna mitt i en kulturkrock av gigantiska proportioner: Hela gatuköket är invaderat av kineser. Massor av glada, små kineser som alla skall köpa exotisk "svensk" mat. Killen bakom disken verkar lite uppgiven och har för längesedan upphört att prata engelska; han ställer nu alla frågor på lätt bruten svenska: Ketchup? Senap? Lök? Kineserna ler, nickar, pratar kinesiska tillbaks och förstår ingenting. Communication breakdown*. En av dem tackar hövdligt, tse tse, och går hellycklig ut till bordet på trottoaren med en stor tallrik köttbullar och potatismos. Maträtten är helt täckt med ketchup, senap, lingonsylt och dressing. Killen mitt emot honom har en likadan tallrik samt en stor renklämma med korv och bostongurka i handen. De skiner alla ikapp med solskenet, pladdrar exalterat på kinesiska och njuter av den inhemska maten. Tänk om släkten därhemma hade kunnat smaka på alla dessa delikatesser!

* Finns även med på Led Zeppelins första, självbetitlade album från 1968.

Tillbaks på jobbet. Gäspar.
Är det fika snart?

Sedvanlig quiz - med en twist!

Söndag och quiz som vanligt! För första gången på väldigt länge var hela laget samlat - och mer därtill; vi var fem. Reglerna säger att man max får vara fyra i varje lag, så följaktligen skulle en bort. Så när jag tillfälligt försvann från bordet sammanträdde mina "lagkamrater" och kom fram till att jag nog skulle vara med i lag Lars (tjejgänget) eftersom de saknade en medlem. Inte helt ovilligt gick jag med på deras begäran. Sagt och gjort gick jag alltså över till den mörka sidan och kapade raskt alla vänskapsband med mitt forna lag. Det var att vinna eller försvinna som gällde! Frågorna var lagom svåra och hade genomgående två sammanhållande teman: Göteborgsanknytning eller sommartema. Är grymt stolt över att jag satte Emiliana Torrini och en obskyr låt med The Doors.

När det sedan var dags för rättning visade det sig att DJ-gänget tog hem den åtråvärda förstaplatsen med 45 poäng. Kvar på andraplatsen, på vardera 42 poäng*, fanns två lag: Four Tops (mina nemesis) samt A Family Affair (mitt lag för kvällen). Följaktligen blev det en utslagsfråga, och med ren magkänsla lyckades jag känna fram att det nog var Frank Zappa som nyligen hade fått en gata uppkallad efter sig i Berllin. A Family Affair vandrade glatt därifrån med en andraplats som lätt kändes som en vinst. In your face, Four Tops! De kommer inte frivilligt att byta bort mig en gång till - det är en sak som är säker!

* Senare visade det sig att Four Tops quiz-sheet var felrättat och de hade fått ett poäng för mycket, så vi hade egentligen fått andraplatsen även utan särspel. Man skulle följaktligen kunna säga att vi vann med två poängs marginal.

Lee Hazlewood 1929 - 2007

Cowboyen med den raspiga rösten red igår till de sälla jaktmarkerna.

"Morning has broken, like the first morningBlackbird has spoken, like the first bird..."

Cat Stevens måste ha skrivit fel i sin låt Morning has broken, för folk i verkliga livet vaknar inte till koltrastars skönsång, utan till fiskmåsars skränande. Jag antar att han offrade fiskmåsen på konstens altare till förmån för koltrasten, som ju definitivt är en vackrare och mer poetisk fågel. Strax före klockan fyra vaknar i alla fall den första "fiskmåsen" - och jag med den. Den har bosatt sig på ventilationstrumman rakt ovanför mitt badrum och ljudet går rakt ner i ventilationssystemet. Jag brukar normalt vara förskonad från trutar här uppe på berget, men detta är årets andra kull och de verkar sträva efter högre höjder. Truten är i målbrottet och har uppenbara problem att hålla tonen, men det hindrar inte resten av flocken från att glatt stämma in. Jag trycker kudden över huvudet och försöker somna om.

Vaknar igen strax före åtta och tänker borde... gå... upp... klockradion... Sträcker mig och slår med en kraftansträngning igång radion. Sommarbubbel i P3. Programledare är Markoolio - Sveriges svar på Blümchen. Markoolio - som Klabbe, fast ännu sämre. Blir med ens klarvaken. Önskar nästan för ett ögonblick att min kompis målbrotts-truten var tillbaks och kunde vyssja mig med sin skönsång, men jag antar att han är nere vid fiskhamnen och äter frukost. Tvingar mig istället ur sängen och bort från den enerverande programledaren - för i min värld är det semester ända tills det ögonblick då jag håller upp nyckelbrickan på jobbet imorgon bitti, och jag skall utnyttja resten av min semester till det fullaste!



"...Praise for the singing, praise for the morning
Praise for the springing fresh from the word"

Herregud! Undrar vad den mannen rökte för något?

Ångest...

Snälla! Bara liiiiite ledigt till?

Hubba Bubba-huvud och Kate Rikard.

Jag jobbar hårt med att förneka att semestern är slut för denna sommaren, så igår bjöd jag hem lite vänner på fisksoppa, drinkar, vin, öl och diverse lekar. Rättelse: Massor av öl, vin och drinkar. Idag är huvudet segt som ett Hubba Bubba och mina bästa vänner är diskmaskinen och Treo Citrus-brustabletterna.

Fick förövrigt precis ett samtal från farsgubben som (överraskande nog) var och såg The Rolling Stones på Ullevi igår! Farsan var lyrisk och pratade väldigt mycket om någon gitarrist som hette Kate Rikard. Jag tror att konsertupplevelsen blev honom övermäktig och att han yrar, för mig veterligt heter ingen av bandmedlemmarna Kate Rikard...

Semesterparadoxen

Jag finner en viss paradox i det faktum att man blir trött av att vila mycket och pigg av att hålla sig aktiv. Försöker förtvivlat hålla mig på den gyllene medelvägen, där jag varken tränar eller vilar för mycket, men jag faller hela tiden åt ena eller andra hållet*. Det är inte lätt att ha semester! Jag skulle nog behöva lite extra ledigt bara för att finna den där balansen. Tror den är viktig, och att jag kan nå en högre grad av medvetande om jag hittar den. Eller så när det bara ett grymt bra svepskäl för att vara ledig lite längre. På måndag är det i alla fall slut.

* Mest det ena hållet.

Bakom mina solglasögon kan jag va' mig själv...

...sjöng Docent Död i sin hitlåt Solglasögon från 1980. Sedan dess har Joppe Pihlgren från nämnda grupp svajat lite i sin uppfattning om att man endast behöver ett par mörka solglasögon för att vara cool, och han återfinns nu bakom ratten på hästkraftsstinna, fyrhjuliga "penisförlängare" i Femmans Motorjournalen. Jag inbillar mig fortfarande att det räcker med ett par schyssta solglasögon. Så efter två års springande hos olika optiker, åtskilliga tyvärr, vi kan inte göra dessa i din styrka, misslyckade linsprovningar och allmänt kisande i starkt solljus har jag nu ett par fina solglasögon vilande på nästippen. Och ÄNTLIGEN tittar solen fram mellan regnmolnen. Det är sex dagar kvar av semestern.

Dagen börjar med...

...Blümchens Heut' ist mein tag på klockradion. Tvärvaknar. Eurodisco är i sig enerverande nog, och när den är på hysterisk tyska är det bara för mycket. Jag ser framför mig ett fyrverkeri av dåligt färgkoordinerade kläder, hockeyfrillor, flerfärgade täckjackor och fjunmustascher, vilket får mig att känna ett lätt illamående. Detta kommer bli en hemsk dag!
En Blümchendag.

Lite Peggy Lee-feber i sommarkylan

Fever

Is that all there is?

David Lynch, släng dig i väggen! Den här förstår jag verkligen ingenting av! Nada, zilch...

5 millimeter

Jag tror att jag har blivit besatt av trimmerdjävulen! Fast om man nu skall testa så är väl ändå semestern det rätta tillfället? Det känns lite som kraftig och lång plysch - strävt i en riktning och mjukt åt en annan - och jag kommer gång på gång på mig själv med att stryka handen över huvudet. Det växer säkert ut tills kundmötet den 7:e augusti. Det är ju bara om... 12 dagar! Oups! Eftersom hår växer med c:a 1/3 mm per dag så kommer jag då att ha 9 mm på huvudet. Det blir säkert bra. Är det någon som har en snygg mössa att låna ut tills dess?

Att sitta på balkongen och tralla

Någon gång under semestern skall jag få det gjort; så hade jag bestämt det. Men av olika anledningar har jag hela tiden skjutit upp det - mestadels på grund av det där våta väderfenomenet som jag har ältat alldeles för mycket om här. Jag är bra på sånt: Att skjuta upp saker. Två saker skall man väl hinna med under hela sommaren? Nu är i alla fall en av två* uppgifter avklarad: Jag har lagt trätrall på balkongen! Det blev superfint och jag lyckades passa in det så att jag fick hela plankor ända in till väggen. Jag kan nu vis av erfarenhet också konstatera att fyra våningar utan hiss ger en bra benträning om man går många gånger upp och ner för trapporna. Idag har jag gjort ett gott dagsverke och är stolt över mig själv! Det känns bra. Jag tror minsann att jag förtjänar en kall öl ute på balkongen!

Så var det bara det där med att fixa mat också. Det är trist i längden att äta ensam. Förstår inte varför man måste äta VARJE dag? Det hade varit lättare om man bara behövde äta varannan dag. Jag tror nog att jag skulle behöva en privat kock. Undrar var man hittar en sådan?

* Uppgift nummer två är att köpa och montera golvlister i hela lägenheten. Det börjar bli dags nu, c:a 14 månader efter inflyttningen. De gamla listerna var formgivna av Allmoge-djävulen och passade inte riktigt in i min sextiotalslägenhet. Jag förpassade dem snabbt till Allmogeförvaringsbingen i soprummet.

Nåja, att vara med och vinna den vanliga allmänorienterings-quizen är väl inte heller så illa? Fast det slår självklart inte att vinna musikquizen.

Herregud, jag är en hardcore quiz-nörd! Finns det avprogrammeringskurser någonstans?

-Heureka!

Regn är det nya svarta! Så måste det vara!

-Hej, jag skulle vilja ha en Panang Gai och en Fläsk med Raggmunk, tack!

Härlig blandning...

Bensinmackar och caféet som Gud glömde

Idag har jag varit både konstruktiv och gjort nyttiga saker. Jag började med sovmorgon - det är nyttigt! Sedan var jag konstruktiv och tvättade bilen. Eftersom den har stått ute i regnet så har den i stort sett inte varit torr på en dryg månad och har därför sett ganska fin och ren ut. Idag var det torrt (nåja, hyfsat torrt) och jag såg därför tydligt hur jag hade försummat my preciousssss. Efter någon timme i tvättgaraget så blänkte hon som guld igen. Varm i kläderna som jag var så gav mig sedan iväg till macken för att byta ett bromsljus och köpa konsistensfett till att smörja de knarrande dörrarna med. Man antar ju att en bensinmack skall ha sådant som hör bilar till. Hittade bromsljuset, men sedan tog det tvärstopp. Var på tre olika mackar men ingen hade konsistensfett. De ville dock gärna sälja äckliga varmkorvar, hårschampo, snittblommor och trisslotter till mig. Det går utför med världen! Någonstans på vägen glömde jag bort mitt ärende och hamnade i en massa klädaffärer istället. Så istället för att köpa konsistensfett så åkte jag hem med en ny jacka. Jag hatar när det händer.

Hittade förresten caféet som Gud* glömde! Det ligger på Frölunda Torg och har en inredning som enbart går i sjukt gröna toner. Förutom de äckelrödbruna sitsarna då. Till och med fönsterglaset har en sjukligt grön ton, vilket resulterar i att alla som vistas där får en blek ansiktston som får dem att se ut som om de ligger för döden. De flesta som var där verkade vara pensionärer, så de kanske inte var en helt felaktig observation. Lattjo! Kaffet var äckligt och dyrt, men jag var hungrig och desperat. Aldrig en bra kombination.

* Såg precis att någon från Svenska Kyrkan har surfat in här på bloggen, så jag kände mig lite tvungen att referera till Gud. Jag misstänker att Svenska Kyrkan övervakar mig nu efter mitt utträde. De kanske tror att jag skall läcka hemlig information till andra samfund...

Grönt, grönt, grönt, grönt, grönt, grönt, grönt, äckelbrunt, grönt, grönt, grönt, grönt, pensionär, grönt, grönt, grönt, grönt, pensionär, grönt.

Regn, gråa moln och fuktiga kläder danar karaktär och härdar själen.

Fast jag vill ändå att det skall vara sol ute.

Björnen på djupt vatten (5-3½)

Går upp i ottan och äntrar den guldfärgade. Vägarna är hyfsat tomma och det går snabbt att hämta upp kusinen, sedan bär det av upp längs Bohuslän. Kusinen får ett samtal på mobilen och det har blivit lite strul med bokningen: De har bara kvar avancerade (läs: ranka) kajaker vid Flatön. Går det bra? Annars finns två nybörjarbaljor ute vid Grundsund. Vi väljer Grundsund eftersom det är roligare att vara torr och upprätt än att vara våt och kapsejsad. Kommer fram, får instruktioner, sjökort och ruttförslag. Min kajak är röd och jag döper henne till Agda. Det känns tryggt! Sedan bär det av ut på havet. Det är guppigt som fan i början och jag tror att jag skall välta vid minsta våg. Osäkert. Kommer fram till farleden som måste korsas och ligger där och väntar på att få hyfsat fri lejd. Man är ganska liten bland alla de gigantiska norska motorbåtarna. Hoppas de ser oss. Sedan full fart ut, och det börjar faktiskt gå bra. Agda är stabil och guppar som en liten kork på vågorna. Efter ett tag kommer vi in i lugnare vatten och njutandet börjar. Vi smyger fram nära klippor, ser krabbor, räkor, ålekråka, en flock med 6 ejdrar. Solen bryter fram och stekandet börjar. Fikar på soldränkta klippor. Gör små strandhugg när vi känner för det. Undersöker de smalaste passagerna vi hittar. Börjar alltmer känna att Agda är tjejen för mig. Synd bara att hon är så tyst av sig. På tillbakavägen går vår rutt längsmed farleden där vågorna går höga, men nu har jag fattat grejen och tar vågorna med en axelryckning. Kalla mig Sjö-Björn!

Trädgårdsparty!

Det var inte så länge sedan jag träffade Jason med anhang sist, i mars närmre bestämt. Jag var då rejält missnöjd över konserten, vilket jag också uttryckte här på bloggen. Bandet och Timbuktu har ju så mycket mer potential än vad de visade då! Så jag gav dem ännu en chans - denna gången utomhus i Trädgårdsföreningen tillsammans med Svenska Akademien samt Skånes och hela Sveriges reggaefarfar: Peps Persson.

Redan klockan 18 stiger Svenska Akademien upp på scen och börjar rocka. Det är alldeles för tidigt för en konsert och folk har ännu inte kommit i något partyhumör. Bandet påverkas självklart av det, men skall ha stort cred för att de trots allt ger järnet. Tidvis gungar det hejdlöst! Kort paus efter detta och sedan är det dags för Peps. Gubben är gammal, skägget är långt och grått och reggaegunget sitter i blodet. Det stavas RUTIN det vi får se och höra. Säkert, bra gung, men lite väl tråkigt. Instrumentallåtar med tvärflöjtssolo är inte riktigt min bag, även om låten ifråga må vara en Skatalites-pärla. Ännu en dag på jobbet för Peps och hans Blodsband helt enkelt.

Timbuktu och Damn! sparkar igång sin konsert i högsta växel. Massor av folk på scen, extra trumslagarsektion, extra blås, gästartister och ett hejdlöst glatt humör! Mapei springer runt som en skottspole och hetsar Timbuktu till "dance-offs" mitt på scen. Av den sönderhackade elektronika som hördes i mars finns inte mycket kvar. Många av låtarna har fått helt nya skrudar. Musikerna leker fram låtarna och blandar hejdlöst mellan genrerna. I låten Fantasi, från senaste skivan, morfas låten plötsligt och blir till White Stripes låt Seven Nation Army. Eklekticism i sitt esse! Som extranummer dammas den gamla favoriten Strö lite socker på mig av och sedan avslutas hela härligheten med Helt Off's låt Det brinner i Paris. Och just då, i Trädgårdsföreningen, brinner det - av kärlek och glädje. Jason, du är förlåten. Vill du bli min kompis?

Nu skall jag iväg för att träffa Per-Åke Persson, Jason Diakité och Svenska Akademien i Trädgårdsföreningen. Rapport följer...

Sommarplågan är tillbaks

Göteborg är invaderat. I tusentals väller de fram genom staden, tar över alla gröna ytor och förfärar oss ordentliga invånare. Jag hörde någon som bestämt hävdade att det enda sättet att verkligen bli kvitt dem var att klippa itu dem med en sax, men jag kan ha missuppfattat det. Det verkar jobbigt och faktiskt lite väl grovt. Det borde ju räcka att säga till dem, Gothia-Cup-slynglarna.

Det här är ju genialiskt!

Det går bra för Sverige...

...och idag drog jag mitt strå till stacken för att hålla konjunkturen på topp. Efter två år, oändliga kval och besvikelser, samt mycket kisande på soliga dagar har jag äntligen beställt mig ett par fina slipade solglasögon! Att de heter något så cheezy som Maui Jim* kan jag nästan bortse från. Om en dryg vecka är de mina och jag slipper kisandet. Hög av glasögonshoppingen drog jag snabbt vidare till nästa affär och bytte ett drag av mitt VISA-kort mot en skägg-/hårtrimmer av känt märke. Nördig som jag är gick jag på reklamen och köpte den dyra modellen med inbyggd "dammsugare" som samlar upp de bortklippta skäggstråna i en liten behållare. Konstigt nog fungerar det! Det hade det nog inte gjort om jag befunnit mig i 80-talet - årtiondet som lovade himmelriket men som levererade den krassa verkligheten. Nu funderar jag på om jag även skall köpa en RoboMop från TV-Shop - den kanske fungerar just så bra som reklamen hävdar. VISA-kortet bränner i fickan.

* Jag tänker Big Jim och undrar hur indoktrinerad i amerikansk kultur var man egentligen där på 80-talet? Som kuriosa kan också nämnas att killen i syskonskaran känd som The Corrs heter Jim i förnamn.

En roddtur och ett besök i mathimlen.

När vännerna antingen har flytt landet, jobbar eller på annat sätt är oanträffbara blir livet ganska så sysslolöst. Så för att råda bot på detta tog jag bilen ut till morsan och satte mig där i solen med en laxmacka och Tandooriälgen. Solen bränner bra! Mitt planerade gymbesök skjuts snabbt åt framtiden och jag äntrar istället den lilla röda plastjollen och ror ut på sjön. Den är svårrodd och svänger och vrider sig som en skadeskjuten and. Så fort man släpper årorna så svänger den och lägger sig bakåfram. Näckrosbladen skrapar lätt mot jollens botten när jag ror. Några av dem fastnar på årorna. Efter ett tags rodd kommer jag in i den där kontemplativa takten där allt som hörs är den rytmiska plasket av åror som lyfts, droppet av vatten från bladen och årkultens tysta malande. Som en långpromenad - man tänker sällan så bra som då. Avverkar hela sjön fram och tillbaks innan jag drar upp jollen på stranden igen. Svetten rinner och musklerna stramar mellan skulderbladen.

På väg hem igen får jag äntligen ändan ur och besöker Göteborgs Orienthus. Kliver in i den svala entrén och finner mig plötsligt vara i mathimlen! Går som ett barn genom gångar sprängfyllda med burkar, flaskor och paket med konstiga namn och starka färger. Jag vet knappt vad hälften av sakerna är. Det finns två stora hyllor endast fyllda med olika sorters oliver. Längst in i lokalen finns en gigantisk disk fylld med färsk Baklawa i de mest fantastiska former och färger. I köttdisken får man själv peka ut vilken del man vill ha, sedan går de iväg och styckar åt dig. Och priserna är fantastiska! Köper konstiga téer, olivolja, halalkorv och diverse annat smått och gott. Här trivs jag. I'll be back!

Lördagskväll på Aftonbladets redaktion:

-Herregud! Carola trillade på scen! Framför kungafamiljen! Nu har vi underlag för en hel veckas utgivning. Sätt Johanna på storyn så kan resten få ledigt!

Om inte solen kommer till Björnen får Björnen komma till solen.

Eftersom solen bara tittade fram som pliktskyldigast i Göteborg under fredagen den 13:e så packade jag den guldgula bilen full med flickor, tre grekiskor och en svenska, och åkte på utflykt. Utflyktsmålet var Gullholmen/Hermanö på västsidan av Orust. Var tvungen att lyssna på reklamradio i en hel timme för att blidka töserna. Väl framme sken solen från klarblå himmel så att bilen glittrade som den guldtacka den är. Färjan över vattnet - och sedan infann sig den där semesterkänslan som gör det omöjligt att skynda. Man flanerar, sakta, och fånler litegrann. Medhavd picknick med ost, vindruvor, bröd, oliver, korv, jordgubbar och annat gott åts på en solig brygga. Kameror klickade och det oh:a och åh:ades åt maten och åt miljön omkring oss. Gullholmen betygssattes som mer sevärt än både Smögen och Marstrand. Observerade att min engelska sakta morfades och fick något konstig grekisk uttal. Kameleont. Solsvedda, glada och utmattade från sol och frisk luft rullade vi sedan hemåt igen. En bra dag!

Sandra utmanar, jag replikerar

Ni har säkert sett den tidigare, Listan. Den där man skall låta musikspelaren svara på frågor. Måste erkänna att jag fick bättre resultat förra gången jag gjorde testet, vilket kanske beror på att jag denna gången körde shuffle på all musik jag har i datorn (istället för den i mp3-spelaren) men here it goes!

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!
4: Forward to: Pappa-Pata, Mästerfotograf Zany och Sportskriverskan Malin.

Will it be ok?
Sweet Jane (Mott the Hopple)

How are you feeling today?
OP8 (OP8 featuring Lisa Germano)

How do your friends see you?
Consummation (Nina Simone)

Will you get married?
(I can´t help) falling in love with you (UB40)

What is your best friend’s theme song?
Other days and different places (Screaming Trees)

What is the story of your life?
Dirty Girl (Eels)

What was high school like?
15 år bakåt och 15 år framåt (bob hund)

How can you get ahead in life?
Don't dream it's over (Paul Young)

What is the best thing about your friends?
King Kong (Tom Waits)

What is today going to be like?
Ruination day Pt. 2 (Gillian Welch)

What is in store for this weekend?
Reflected (Alice Cooper)

What song describes you?
Errare humanum est (Jorge Ben)

To describe your grandparents?
Sam Hall (Johnny Cash)

How is your life going?
Ögon (Havsänglar, dvs Kent)

What song will they play at your funeral?
Oh, well (Fiona Apple)

How does the world see you?
What becomes of the broken hearted (Jimmy Ruffin)

Will you have a happy life?
Red Alert (Basement Jaxx)

What do your friends really think of you?
The last trip to Tulsa (Neil Young)

Do people secretly lust after you?
BMW (Souls)

How can I make myself happy?
I know there is an answer (The Beach Boys)

What should you do with your life?
She's not you (Elvis Presley)

Will you ever have children?
Finest worksong (R.E.M.)

Kan inte riktigt stå för alla de låtar som råkade dyka upp här - speciellt inte en av dem. Vi kan väl se det som studiematerial för musikquizet? Please?

Den 6:e november 1632

Röken från det fuktiga träet sveper in hela gräsmattan i en tät Lûtzendimma. Yr av röken inbillar jag mig att jag är Gustav II Adolf. Den här gången blir jag inte skjuten.

Reservunderkläderna

Jag hatar att tvätta. Missförstå mig rätt - det är jätteskönt när det är gjort - men det är ju så himla tråkigt! Oftast drar jag mig in i det sista, vilket brukar resultera i att jag får någon kass tvättid en vecka framåt. Det är då man måste börja använda "reservunderkläderna". Jo, jag vet att ni har dem också; de där som är lite för blekta, kanske har något hål i sig, slappt resår, några trådar som hänger löst och som egentligen borde ha slängts för länge sedan. Reservunderkläderna alltså. Denna gången fick jag tag på en såpass sen tvättid att det hängde på de allra sista boxershortsen för att jag skulle klara mig. Ytterligare en dag och jag hade varit tvungen att köpa nya underkläder. Igen. Nåväl, de allra sista paret boxershorts är i mitt fall varken blekta, håliga eller trådiga. De är nästintill oanvända. Och de är gjorda av något konstigt, tunt och silkesliknande konstmaterial. Uuuuäähh! De råkade av misstag smyga sig in bland ett gäng andra underkläder vid någon shoppingrunda. Varje gång jag tvingas använda dem ställer jag mig frågan: Vilken kille vid sina sinnens fulla bruk köper svarta fejksilkesboxers? Det är ju... sjukt!

Fast jag antar att det kunde ha varit värre. De kunde ju ha varit tigerrandiga eller rosa.

Trotsade regnet och tog en tur in till stan för att fixa med vaccinering inför Kinaresan i september. Är nu vaccinerad mot Hepatit A/B, svartsjuka, mjäll och galna ko-sjukan. Det känns tryggt. Vänsterarmens värker som om den har blivit manglad av en knutte med basebollträ. Eller som om jag har världens träningsvärk.

Hyfsat händelsefull dag annars: Fikat på stan, köpt en (förhoppningsvis) bra bok - Tandooriälgen av Zac O'Yeah - samt agerat personal shopper åt en grekiska på besök. Har nu fastnat framför datorn med en stor skål glass framför mig. Det är väldigt påfrestande att ha semester!

Imse vimse spindel klättrar uppför trå'n.
Ner faller regnet, spolar spindeln bort.

På jobbet pratar vi om att ge en neutral och hållbar bas till en byggnad; d.v.s. att göra långsiktiga materialval och använda neutrala färger inne i själva byggnaden. Sedan kompletterar vi, om det behövs, med färg på den lösa och lättare utbytbara inredningen. En ofta använd kulör är ljusgrått, NCS S1500-N. Himlen utanför fönstret har varit ungefär så grå nu sedan någon månad tillbaks och jag saknar blått och bländande solsken! Det är snart mitten av juli och jag har ännu inte badat i havet. Balkonglådan jag planterade i för drygt en månad sedan har inte behövts vattnas en enda gång. Regnjackan är mer använd än shortsen.

Upp stiger solen, torkar bort allt regn.
Imse, vimse spindel klättrar upp igen.

Förhoppningsvis...

-15 millimeters and looking gooooood!

Quiz, lera och att skratta så att man tappar andan.

Söndagsquiz som vanligt - nu åter i vår regi. Efter ett manfall till förmån för Roskildes leråkrar var endast jag och Oskar kvar i stan, men vi höll fanan högt och genomförde arrangemanget med bravur. En för oss ny och väldigt uppskattad kategori var introtävlingen där vi hade mixat ihop 23 låtintros till en enda 4 minuter och 50 sekunder lång "låt". Anade viss frustration ute bland de tävlande! Blev sedan kvar ett antal öl till och tjötade med folk. Det var länge sedan jag skrattade så mycket på en enda kväll!

Hade i år planer på att åka till Roskildefestivalen, men valde till slut att inte åka. Det är jag glad över nu! Kajsa och Torbjörn skickade MMS därifrån i torsdags. Lägg märke till de fortfarande vita Lacoste-skorna. Imponerande och lite störande - hur lyckas man med det?





Jag var inte sen med att skicka ett kontrings-MMS och klaga på det myckna regnandet och den överhängande drunkningsfaran i Göteborg:

-Anna, I'll follow you tonight...

För drygt tre år sedan, i juni 2004, var jag på Picnic-festivalen på Storan. En av de stora anledningarna till att jag överhuvudtaget hade köpt biljett dit var för att jag ville se Tiger Lou spela. Av någon anledning hade de dock varit tvungna att byta speltid och gick därför upp på scen först av alla. Jag missade hela deras konsert. På deras speltid uppträdde istället den tänkta förstaakten: En ganska lång, smal, totalt okänd och väldigt blyg tjej som hette Anna Ternheim. Jag var sur. Jag ville inte se någon jäkla Anna, jag ville ju se Tiger Lou! Hon var svartklädd och hade en lång lugg som hängde tät framför ansiktet. Blicken var fast riktad mot marken och gitarren hölls krampaktigt framför henne som en sköld. Men rösten! Sval, med ett konstigt engelskt uttal. Håret reste sig på armarna och det spelade plötsligt inte någon större roll att jag hade missat Tiger Lou.

Den sjunde juli 2007 på Trädgår'n har hon nästan ett värre utgångsläge än vad hon hade den gången för tre år sedan. Konserten är ordentligt försenad och vi i publiken har tappat tålamodet. Det som tidigare var taktfasta handklappningar och rop för att locka fram musikerna har bytts mot visslingar och burop som växer sig allt starkare för varje ny pauslåt som spelas. Det måste vara varje musikers mardröm. Strax före klockan elva, fyra timmar efter insläpp, går ridån äntligen upp och Anna slänger sig direkt bedjande på knä framför publiken för att något försöka blidka irritationen. Sedan börjar de spela, och det är bara att kapitulera! Det är tungt, hårt och svart med trasiga gitarrer, feta synthar och en trummis som svingar stockar tjocka som manslår mot trumskinnen. Mäktigt! Av den blyga tjejen från 2004 som gömde sig bakom luggen syns inte ett spår när hon domderar sina musiker och teatraliskt gestikulerar till orden. I en paus efter tredje låten berättar hon om sin dag som började klockan sju i södra Frankrike och som efter tre flygplansbyten, spillt kaffe, regnvåta kläder och en, i vredesmod nästintill mördad, japan slutar i realtid, på scenen med en gitarr hängande runt halsen. Det räcker som förklaring för mig. Hon är förlåten. Bandet rockar vidare, för det är vad de gör: De rockar! Tidvis vanvettigt tempo och långa instrumentala stycken bryts av med lågmälda, svävande stunder. Efter de obligatoriska extranumren försöker vi åter få upp Anna på scenen. Det dröjer. Sedan föser hon draperiet åt sidan, grabbar tag i en mikrofon och förklarar att hon inte får spela mer för arrangörerna. Hon gestikulerar in bakom draperiet för att trots allt få en gitarr för att kunna spela en enda, sista låt. Hon får ingen gitarr. Då tar hon ett djupt andetag och börjar sjunga. Helt ensam på scen. Utan ackompanjemang. Och håret reser sig på armarna...

Today is a good day

Dassväder ute och färskpotatis kokande på spisen. Följer ett infall att fixa sill och potatis till lunch* med en förhoppning om att det kanske skall ge lite sommarvibbar trots allt. Sedan - ikväll - är det jag och Anna. Anna Ternheim** alltså, och kanske några andra som också vill vara med. Arrangörerna har i alla fall bestämt sig för att flytta konserten från blötgräset i Trädgårdsföreningen till det torra stengolvet inne i Trädgår'n. Jag tror att det beror på att Anna inte tycker om att folk kastar lera på henne.

* Eller ja... alla har ju hört talas om brunch, men vad heter egentligen ett mellanting mellan lunch och middag?
** Och det är gratis! Äntligen får jag betalt för mödan att släpa mig till Musikquizzen på Notting Hill alla dessa söndagskvällar.

På med regnkläderna för nu är det SEMESTER!

Ha det bäst vänner och se till att ni har väldränerade näthängmattor - det skulle ju vara lite pinsamt att dö av drunkning i en hängmatta! Tänk er rubrikerna i Aftonblaskan! Oh, the horror!

Är det inte lite elakt att boka in ett kontorsmöte med obligatorisk närvaro klockan 16.00 sista dagen innan semestern?
Nåja. Nedräkning pågår...

Linnégatan, torsdag 21:30

Cykeln rullar sakta fram på den breda trottoaren längsmed Linnégatan. After worken på Linnés Terrasser var trevlig, trots regnet som plaskade ner runt parasollen. Är mätt, lite full och ganska så glad. Tills jag möter klimakteriatanten med hunden. Hon är 60+, har en liten grå schnauzer och sådant där fluffigt, fult hår som tanter med 7-rumslägenheter i Linnéstan brukar ha. Hon skriker argt till mig Du, det är ingen cykelbana det här! Blir lite ställd och lyckas som hastigast klämma fram ett nedlåtande, lite småroat leende mot henne innan jag passerar. Sedan blir jag arg. Men stunden att kommentera har redan flugit förbi och alla de saker jag skulle vilja säga till henne gnager i huvudet. Elakheter och profana ord klänger och fajtas med uppriktiga frågor som undrar varför det överhuvudtaget stör henne; trottoaren är ju bred, nästintill tom och jag rullade sakta? Jag sjuder trots den svalkande vinden. Varför är jag alltid så flat när jag hamnar i sådana situationer? Om jag hade fått det ur systemet direkt skulle jag mått så mycket bättre. Men nu rullar jag framåt längs Tredje Långgatan och tänker nästa gång tanten, nästa gång!

-Lou Reed-skivan?-Nä, filmen.

Onsdag och regnet faller hårdare och mörkare för varje timme. Alla lamporna är tända på kontoret men det är ändå mörkt inne. Alla arbetar i intensiv tystnad med lurar på huvudet. Segt. Så när Oskar sms:ar och frågar om jag vill följa med på bio för att se Transformers tänker jag ja, va fan? Varför inte? Meningslös action och ett grått och meningslöst väder. Två minus blir väl plus? Så efter jobbet tar jag en tur på stan för att fördriva tiden. Ställer mig sedan utanför bion och väntar. Träffar på en glad Anya och det visar sig att hon också skall se filmen. Det var evigheter sedan vi träffades sist. Med ett glatt fnitter säger hon En hel salong med bara grabbar - nu skall jag ragga! och studsar in i entrén. Sedan dyker Oskar upp och vi banar väg genom horder av finniga tonåringar in i det popcornluktande mörkret.

När vi drygt två timmar senare kommer ut ur salongen har solen anlänt. Allting känns plötsligt så mycket lättare, och det är två dagar kvar till semestern...

Ja filmen ja. Den var... ähum... underhållande. Väldigt macho-amerikansk. Jag somnade i alla fall inte. Och så finns det ju en viss subtil, och säkerligen inte avsedd, humor i en stor robot som med djupaste basröst säger något i stil med: We lost one good friend, but we gained many new. Killar visar känslor, typ.

Djupare tankar innan semestern

Varför heter det oväder? Det är ju sällan så mycket väder som just då.

Djupa tankar innan semestern

Jag förstår inte varför det heter dåliga förevändningar? De är ju jättebra att ha!

Jävla Pohlman! Nu har han till och med lyckats klämma in regnskurar mellan regnskurarna.

Om att se så klart att man blir blind...

Följer med arbetskamraten hem för att titta på den nya lägenheten; den med det nyslipade, lutade och vaxade golvet, och hon är så besviken. Hantverkare som inte har skött sig, inte städat samt inte gjort ett fullgott jobb. Men jag står där, tittar och förstår inte. För golvet är fint. Om man anstränger sig lite så kan man se att det inte är helt jämnt, men det är trä - det uppför sig så. För hon ser den så tydligt. Bilden. Om hur det skall vara. Etsad hårt på insidan av ögonlocken. Så hårt att när hon väl har verkligheten framför sig skyms den bakom drömmen.

Och när jag går ner till min cykel börjar regnet falla igen.

En vecka kvar till semester och aldrig har en vecka framstått som så lång. Måndagstrött, oinspirerad och med en myrstack av solläsaslappabadafika-känslor under skinnet sitter jag på en stol som känns alldeles för obekväm för mig just nu. Och tankarna är på långpromenad någon helt annanstans...

En linslus rapporterar om russin

Gör tappra försök att vänja mig vid att vara linsbärare. Det går sådär. Det är jätteskönt de stunder det fungerar, men mestadels känns det som om jag har torkade russin instoppade i ögonen. Man skall INTE ha russin i ögonen, så mycket vet jag. På sin höjd kan russin finnas i yoghurten på morgonen, aldrig i bröd* och absolut inte i ögonen. Minns detta lite svagt från hemkunskapsundervisningen på högstadiet, så jag antar att det var någon nytta med de lektionerna?. Börjar misstänka att jag är tvungen att återuppta glasögonbärandet igen.

* Russin i bröd är ett otyg som borde bestraffas å det grövsta. Frukt skall överhuvudtaget inte finnas i mat (förutom då ananasen på pizzan). Det är säkert Mat-Tina som har infört russinbrödsplågan. Hon är ond.

Björnen version 2.0.

Bild på begäran från Kristina. Känner mig fortfarande lite suddig i kanterna, vilket kanske syns på bilden. Fast nästa gång blir det ännu kortare hår. Trim trim trim...

När livet inte alltid rör sig så mycket som man kanske önskar...

...så får man röra till det lite själv. Små steg. Efter en tripp till frisören och optikern sitter jag nu väldigt korthårig vid köksbordet och försöker få in de nyinförskaffade linserna i ögonen. Med optikerns manande ord ringande i öronen om att, av hygieniska skäl, inte sköta isättandet och urtagandet i badrummet har jag vänt jag upp och ner på lägenheten på jakt efter en spegel. Jag är kille. Jag har inga andra speglar än de i badrummet. Tillslut resignerar jag. Framför mig på köksbordet ligger det enda jag hittade: Ett ganska så blankt kastrullock. I speglingen ser jag lite skev och konstig ut . Förhoppningsvis beror detta på kastrullocket och inte på den nya frisyren. Skruvar upp linsbehållaren och börjar. Av någon anledning ser det alltid så ruggigt enkelt ut när vännerna hanterar sina linser. Kakbitsenkelt. Knappast. Vänstern går okej. Högern jävlas. Ögonlocket leker giljotin och slår hela tiden bort linsen strax innan den sitter på plats. Sen plopp hamnar den rätt och hela världen framstår i ett nytt skimmer; lite grumligt och vattnigt kanske, men jag ser igen och saker och ting ser trots allt ganska bra ut.

PAUS

När inspirationen tryter är det lika bra att lägga av ett tag. Ha det så gött tills vi ses igen. Det kan bli snart, men det kan dröja. Skall fundera lite över livet och njuta av solen. Tillsvidare får ni nöja er med en pausfågel; Gravanden (Tadorna tadorna). Den lämpar sig utmärkt till både grillen och handväskan.

Ta hand om er och var snälla mot varandra!
Kram!

Är du vuxen lille vän?

Det är trevlig midsommar. Maten är uppäten, snapsen uppdrucken och chipsen står på bordet. Då kommer frågan: Björn, känner du dig vuxen? Jag har fått den förut och reflekterat över den, men egentligen aldrig kommit fram till något bra svar. Vad är vuxen? Hur är man när man är vuxen? Jag och många av mina jämnåriga pratar med förakt i rösten om vuxenpoäng; att olika saker och företeelser skulle göra dig mer vuxen: Pensionssparande, bil, lägenhet, fast jobb, lån, förhållande, husdjur, barn, TV-licens m.m. Alla skulle de ge något slags imaginära poäng som definierar dig som mer eller mindre vuxen. Som gigantiska småbarn lyfter vi rullatorerna mot himlen och utbrister: Hurra, jag fick bara 17 poäng och kvalificerar mig därför bara som tonåring! Vad är det för skitsnack?!

Handlar det inte bara om att vi håller på att omdefiniera hur man är som vuxen? Distansera oss från den gamla definitionen av vuxen som säger att livet tar slut efter att man har gjort sin plikt och satt ett gäng ungar till världen. Det är okej att spela datorspel, vara modemedveten och dansa sig vanvettig till favoritlåten även efter tonåren. Det är okej, men snälla, sluta snacka om att ni inte är vuxna.

PRESSTOPP!

Enligt säkra källor skall det vara sol i Luleå idag. Jag visste väl att det det måste finnas någon anledning till att åka dit.

Glad midsommar!

Jag var lite orolig där ett tag: Man kan väl inte fira midsommar i solsken? Hur skulle det se ut? Men nu har det regnat intensivt sedan igårkväll och det verkar inte lätta på många timmar än. Midsommarfirandet kommer alltså att ske, traditionsenligt, under en grå och regntung himmel.

Hoppas ni får en riktigt bra midsommar och ta det varligt med sillen så att ni inte får huvudvärk imorgon!

Hon lurade mig!

Mitt enda mål var att köpa några t-shirts. Endast några t-shirts. Inga konstigheter; ett klockrent, enkelt uppdrag kan det tyckas. Jag gick därifrån med ett stort leende, en vit skjorta, ett par sköna sommarjeans och en tunnare plånbok. Men inga t-shirts. Söta tjejer borde inte få sälja killkläder.

Det kommersiella rummet tränger sig på...

Jag är troligtvis sist i hela bloggvärlden att upptäcka detta; men Silverfisken har bytt adress och blogghotell. Han återfinns nu hos en känd gratistidning där det finns reklam och där man således får pengar för sitt bloggande. Missförstå mig rätt - han har all rätt att tjäna pengar på sitt skrivande - men varför måste alla reklamfinansierade sidor vara så jäkla fula!? Får ju allergiska reaktioner i hjärnan av den sidan. Virtuellt antihistamin någon? Tror dessvärre att jag förvisar Fiskens blogg till länkpapperskorgen. Synd.

Är inne i en klädaffär och råkar överhöra en konversation mellan den manliga expediten och en kille i 30-årsåldern som är alldeles för cool för sitt eget bästa:
Killen: - Jag skall ha ett par vita jeans.
Expediten: - Det här är en schysst modell, ganska så slimma.
Killen (utan att ta av sig solglasögonen): - Är de verkligen helt vita?

Veckans sökord...

...till En Espresso för Själen: "Pungspark tjej".

Som bonus kan nämnas att Google's sponsrade länkar på söksidan har rubrikerna "Träffa kvinnor" samt "Träffa en tjej ikväll". Vet inte hur det är med er, men en pungspark är definitivt inte mitt förstaval för att träffa (bli träffad av?) kvinnor!

Going down?

Så låg det där plötsligt på hallgolvet; svart på vitt, med stämplar och underskrifter: Du har 2007-06-08 utträtt ur Svenska Kyrkan. Jag är alltså nu officiellt en hedning, en barbar. Så för att verkligen understryka för er hur djupt ner i förfallet jag har sjunkit så kommer här de sju dödssynderna; Björn-style:

• Högmod - Haha! Såna trivialiteter som högmod berör inte mig.
• Girighet - Ge fan i mina chips!
  
• Vällust - Det bästa som finns! Varför späka sig när man kan njuta?
  
• Avund - Jäkla Einstein! Om jag hade varit född i slutet av 1800-talet och kommit på relativitetsteorin så hade jag också varit känd nu.
  
• Frosseri - Chips.
  
• Vrede - Stefan och Krister, Aftonbladet! Huka er! Grrrrr!
  
• Lättja -Äh, orkar inte hitta på något för denna kategorin...

Japp, det var jag det! Hur ser det ut för er? Var någonstans på stegen ner till det glödheta Linda Rosing-landet befinner ni er?

Tur i kär... öhmm...stolar?

Vissa har tur. Andra inte. Om man nu tror på att det ens finns något som heter tur? Det kanske mest handlar om att våga, försöka och hålla sig öppen för alla möjligheter. Jag tror nog egentligen det. Fast det kan bero på att jag inte brukar ha särskilt mycket tur. En sak har jag dock tur med: Stolar. Sådana man sitter på. Arbetsstolar, för att vara mer precis. Fick besked i förra veckan att jag har vunnit en sprillans ny sådan i en utlottning från ett stort möbelföretag. Man skulle skriva någon cheezy motivering på max 20 ord till varför man skulle ha den. Jag är bra på cheezy, så det kanske inte var tur ändå?

Så nu kan jag byta ut den stolen jag vann för några år sedan. Den nya stolen har hög rygg och nackstöd, så det är en fin uppgradering. Nästa gång vill jag vinna en sån här.

Och idag gratulerar vi Björn på namnsdagen!

Jag tyckte väl att det var något som smällde till i natt! Verkar som om Majorna har blivit värsta gangsta's paradise!

Och: Nej, jag är inte inblandad i detta.

Det var en bra dag igår; den började med beskedet om att Pata & C fått en dotter och senare på kvällen fick jag meddelande om att Frida troligtvis har blivit av med sin cancer (även om det fortfarande är en del behandlingar kvar). Två fina och livskraftiga besked på en och samma dag. Livet tar ett djupt, syrerikt andetag och börjar om från början. Ödmjukheten sjunker in och man inser att livet är så mycket större än det man har framför näthinnan; det jobb man för tillfället sliter med; eller det faktum att Paris Hilton får skaka galler. Man borde anordna en fest för att fira att man har hälsan i behåll, har fantastiska vänner och trots allt mår ganska så OK. För det är de sakerna som verkligen betyder något.

Livet är väldigt bra! Det är jag tacksam för.

Arkitektologi, del 1

För att ge byggnadsarbetare en bättre chans att i god tid upptäcka och undfly övernitiska arkitekter kläs dessa i bjärt färgade hjälmar och västar.

Och världen börjar på nytt...

Det gick fortare än jag trodde, men plötsligt så lever jag enbart i nuet. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag har precis fått ett sms som förkunnade att Pata och C fick en dotter i natt! Önskar jag kunde vara där, krama om dem och öppna skumpan, men det är hav, bolltofsar och heltäckningsmattor mellan oss och jag skall på möten i Lund.

Pata, C, lycka till med den nya världen! Jag älskar er!

Skall redan klockan 06.30 imorgon bitti ratta firmabilen i riktning mot Lunds platta landskap. Trodde faktiskt att Lund och Göteborg befann sig i samma tidszon, men det kan bara inte stämma - varför skall jag då behöva åka så tidigt?

Den sommartid den kom...

Nyckeln glider in i överlåset som snabbt vrids öppet. Kliver in och det är hett, kvalmigt, klibbigt. Ställer in youghurten i kylskåpet och öppnar sedan balkongdörren för att vädra. När jag passerar hallen blir jag ståendes. Öronen på helspänn som en hund. Orgeltoner. Högt, svävande, tydliga toner. Klingar genom rummen. Sedan en späd, brusten och ytterst tondöv röst som sjunger på engelska. Spöklikt. Jag förflyttar mig till köket, ut i hallen, sovrummet, vardagsrummet, men källan till ljudet undgår mig; flyr hela tiden vidare. Det är inte grannarna - så mycket förstår jag. Rösten har nu blivit flera röster och jag börjar lite ifrågasätta min egen hörsel. Hör jag i syne?* Ställer mig vid vardagsfönstret, tittar på utsikten och försöker få rätsida på situationen. Då, i nedre vänstra ögonvrån, får jag förklaringen till musiken: Skolan nedanför har avslutningsceremoni på skolgården med egna uppträdanden förstärkta genom ett PA-system. Ljudet har smugit in genom vädringsfönstret och retfullt dansat omkring mig. Där står de: Förväntansfulla mellanstadiebarn med hela sommaren framför sig. Sommarlov. Jag ser kransar i hår, svenska flaggor, målade plakat. Jag ser spring i benen; lintottar, brunbrända sinnen utan längre framförhållning än nästa glass eller nästa bad. Och någonstans inom mig så önskar jag att jag återigen kunde uppbåda den känslan och livsinställningen. Om så bara för en liten stund; bekymmersfri och bara levande i nuet.

* Ja, vad heter det; hörselns motsvarighet till en synvilla?

Jag lyckades precis spilla en massa salt på golvet. Hur var det nu - man skulle väl hälla rödvin över saltet för att enkelt kunna samla ihop det?

Som smör i solsken?

Nä, jag smälte inte ner helt. Kanske överdrev lite om det. Vädret har svalnat lite, men det har dessvärre inte lockat tillbaks blogginspirationen. Fast ni nöjer väl er med trivialiteter till dess den trillar på plats igen?

Det har för övrigt börjats att pratas om höstens stundande studieresor på jobbet. Beijing. Smaka på det! Eftersom jag har jobbat såpass länge med ett visst huvudkontor i den staden så har jag blivit erbjuden en resa dit. Ja tack! Det finns dessutom, efter drygt två års projekterande med resor dit, ytterst djupgående Beijingshopping-kunskaper på kontoret. De som är rutinerade hävdar att man reser dit med en liten och lätt packning och sedan återvänder med tung sådan - i en ny, stor väska. Ibland har man ett riktigt glassjobb!

Mmmm... glass hade förresten varit gott nu.

Åh, denna hetta!

Tror precis att min hjärna smälte ner till en liten pöl vid mina fötter. Där ligger den och drömmer deliriska drömmar om kylrum. Hur skall jag nu kunna jobba?

Götheborg III

Det tog två år, sedan är hon plötsligt tillbaks från fjärran östern. Vädret kan inte vara bättre, uppslutningen är enorm och ett dis av tvåtaktsavgaser hänger tung över vattnet från Röda Sten till Vinga. Antar att kineserna måste känna sig som hemma bland avgaserna. Skeppet är svart, vackert och ser mäktigt ut. Jag känner mig lite som Captain Jack Sparrow i Pirates of the Carribean (Den första - bra - filmen.). När hon sakta masar sig förbi Klippan går vågen högt uppe på bergen. Inte svallvågen; människor, i massor, glada, varma, solstekta. Besättningen bugar bockar och "vågar" tillbaks. Fyrverkerier mot klarblå himmel, applåder och på armarna reser sig håren på ända. Det är som om jag fryser, fast det är trettio grader ute och t-shirten klibbar mot ryggen. Jag erkänner för er här och nu: Jag är en sucker för stora evenemang!

La fiesta!

En firmafest i lokal med den här utsikten kan väl aldrig gå fel? Sommarvärme, god mat med turkiskt tema, bra musik, överdjävliga knott och trevligt folk! Missade dessvärre nattabadet - antar att jag skakade rumpan på dansgolvet då.

Åh, förresten: Jag var as-snygg i min svarta linnekostym.

We're gonna rock around the clock tonight.

Idag är det fest! Efter lunch skall hela företaget samlas för genomgång av vad som har hänt det senaste halvåret, sedan bär det av mot okänd ort för god mat, smaskig dryck och dödsföraktande dans (det brukar åtminstone se ut så när "det äldre gardet" ger sig upp på dansgolvet). Den svarta linnekostymen är framplockad, mina gröna sneakers skiner som vårgräset och och en skön vit t-shirt blir kronan på verket. Det stavas CASUAL, ja, eller hur det nu stavas...

Skall bara jobba klart först; en liten förarglig sak om att administrera utskicket av 350 ritningar som skall stämplas om till Bygghandlingar. Gahhhh!!!

Att bygga landet

Jag gräver grus, bär sten, döljer elkabel under jord. Jobbar fysiskt för en gångs skull. Gör manliga sysslor. Tänker att Gustav Vasa skulle var nöjd om han såg mig; hur jag bygger landet. Skapar, förfinar, utvecklar det land han skidade till sig på sitt eget Vasalopp mellan Sälen och Mora. (Tala förresten om ett bra förstapris!) Fortsätter med att bära plankor och klippa gräs. Hettan hänger över mig. Undviker att gå in eftersom bröderna och farsan verkar ha fullt upp med avlopp, väggar och golv. Det är dessutom varmare inne.

Efter matpaus med halvgräddad pizza lägger jag ut några stolsdynor på berghällen framför huset. Där lägger jag mig sedan, ryggläges, och tittar upp mot himlen. Blå himmel, vita moln, ett surr av flugor och getingar, fågelsång, vind och lövfladder. Någonstans i bakgrunden hör jag hur bröderna och farsan bygger inne i huset. Det är skönt att höra andra arbeta! Man borde göra sånt här oftare; lägga sig på en klippa, titta på himlen och bara vara. Någonstans där mitt i mina tankar somnar jag. Sommarsömn. Vindsömn. Insektssurr.

Blir väckt av pip. Skärande. Skrikande. Som bryter sig in i mitt medvetande. Pappas mobil. På bordet. Nokia-signalen är värre än Boten Anna. Med grusade ögon kliver jag ur sommarsömnen och in i verkligheten. Solstekt och lätthövdad. Min rygg är bjärt röd och ömmar. Medium rare. Men jag är pigg, nöjd, glad och ölsugen.

Och vi säger grattis till ... öh... flaggan!

Det är idag 484 år sedan vi lyckades göra oss av med Danmark! Så ni firar väl bra nu; med surströmming, dalahästar, köttbullar, hembränt, knäckebröd, volvobilar och vitknutade rödstugor? Allt i lagoma doser såklart!

Ryggläge, en spotlight i ögonen...

...och en reklamplanch för Quiksilver, föreställande en surfare, pendlad från taket - strategiskt lutad för bästa betraktningsvinkel. Jag skulle ge allt för att vara där på surfbrädan istället för att ligga här. Tandhygienisten är söt, och jag tänker henne kan jag tänka mig bita litegrann ändå. Proppar munnen full med slangar och manicker, mumlar saker som låter oklusalt, handräfsa och deoxiribonukleinsyra - fast jag kan ha hört fel. Skrapar med stål, putsar, blästrar, lackar. Min mun är en hel bilverkstad. Tar i och kommer åt tandkött och det skriiiiker smärta. Vänster öga tåras och jag tänker inte gråta, hon kommer tro att jag gråter, inte gråta. Får skölja och kan diskret torka bort den begynnande tåren. Pustar ut. Tandläkaren, tandläkerskan, tandlagaren kommer in och hon säger fina saker och är så nöjd så nöjd, så jag bestämmer mig för att inte bita henne heller. Hon säkrar dessutom med att säga att jag inte får äta eller dricka något på minst en timme. Inget bitande alls alltså. Sedan är det hejdå, ses igen och jag går till tanten i receptionen för att betala. Får räkningen, tittar på räkningen, ser väldigt många siffror och får kämpa hårt för att motstå instinkten att bita henne. Riktigt hårt! Men hon sitter skyddad bakom en hög disk och jag har betalt dyrt för att inte bita.

Tisdag och tandläkardag. Om hon säger något jag inte vill höra så tror jag att jag biter henne*. De borde väl vara vana vid sånt, tändläkarna?

* Borde det inte heta tandläkerska egentligen? Eller nä förresten; det är ju jag som sköter läkandeprocessen, så det borde vara tandlagare istället!

Note to self: Kaffekoppen skall ställas in i diskmaskinen - inte slängas i soptunnan.

Shit, vad jag är väck idag!

Helg å helga helg!

Man vet att det har varit en bra helg när man måste börja arbetsveckan med en huvudvärkstablett. Efter att ha suttit på Notting Hills uteservering två kvällar denna helg vill jag nu kora Göteborgs mest bisarra gatsnutt: Nordhemsgatan mellan 2:a och 3:e Långgatan. Man blir förvånad över hur en så kort bit gata kan framkalla så mycket galna människor: Jag har observerat en äldre kvinna på rosa/mintgrön/vit 80-talsmoped med ett gigantiskt metspö över axeln; en asfull man med självinsikt ("Här ser ni en som har druckit alldeles för mycket!"*), en cyklist dragande en gigantisk resväska, en råflörtande 50+ tant i en Toyota Corolla samt Claes Malmberg i en BMW. Det må kanske inte låta som så mycket, men komprimerat till trettio meter gatsnutt blir det bisarrt! Och jag gillar det!

Söndagens quiz var åter i Four Tops regi. För en gångs skull hade vi ett övergripande tema på hela quizet: Kvinnor. Mina frågekategorier denna veckan var Rock'n'roll-döden (hur kända kvinnliga musiker dött)**, samt en tyst fråga om vad kända sångerskor heter på riktigt (Tina Turner, Billie Holiday m.fl.). Om jag får skryta lite - vilket jag får eftersom det är min blogg - så var det det bästa quizet hittills!


* Jag trodde att självinsikten var det första som försvann vid fylla!
** Nej, Mama Cass, från the Mamas and the Papas, kvävdes inte av en skinkmacka som skrönan säger; hon dog av en hjärtattack. Nico (Velvet Underground) dog av en hjärnblödning orsakad av en cykelolycka.

R.I.P. Mats Berglund

En av mina favoritbloggar verkar ha gått i graven: This Charming Man av den ytterst anonyma, smått perverterade och fantastiskt begåvade skribent som kallade sig Herr Berglund. Han kommer att vara saknad. Snyft!

Frusna anklar på catwalken

OK, nu måste nån förklara för mig: Vad är egentligen grejen med benvärmare? Jag trodde de dog ut med dinosarierna (Susanne Lanefeldt och Jane Fonda), men tydligen lever de fortfarande. Fryser man extra mycket just om anklarna, eller är det enbart ett tydligt statement om att man inte har någon som helst klädsmak?