Helgen i bilder:

Det stod en fulpimpad barnvagn vid ett elskåp.
För ett tag trodde jag nästan att det var påsk.

Det blev visst lite fel när brittiska the Office of Government Commerce lät göra en ny fin logotyp.

Mitt ute på ängen stod det en tomtestol.

Ledigt, ledigt, ledigt...

... och jag tror att jag nästan är botad från mitt bloggberoende!

Nostalgikväll på Trädgår'n...

... med de tyska skrammelrockarna Einstürzende Neubauten. Publiken består övervägande av svartklädda män. Medellängden på stället är troligtvis längre än på någon annan konsert jag har varit på genom åren. Jag känner mig nästan kort. Det är ingen tvekan om vem som bestämmer i bandet när man ser Blixa Bargeld på scen. Helt svartklädd och barfota domderar han de andra musikerna med arga blickar och irriterade gester. Maniskt lägger han den långa luggen på plats gång efter gång. Han har en mittbena med precis lika mycket hår på vardera sida. Trummisen sitter bakom ett ytterst oortodoxt trumset bestående av olika plåtar, sågklingor och en lång metallfjäder. Det plockas fram och spelas på avloppsrör av plast, oljefat, frigolitchips och byggnadsställningar. Och det låter... vackert! Riktigt vackert! Det blir en liten svacka på mitten av konserten men sedan tar det fart igen. En fantastisk konsert!

Vem som helst kan vara kung i köket med ett sådant här förkläde!

Listigt

Linda har börjat planera för New York-resan om en dryg månad. Hon skriver listor. En av listorna omfattar allt det smink och konstiga krämer hon skall köpa. Det är en rätt så underhållande läsning eftersom många av produkterna har roliga namn; Hope in a jar eller When hope is not enough. Det är en lång lista - hela fem A4-sidor med krämer och annat hokus pokus! Min lista är kort än så länge. Det står bara en sak på den: Köp ett större badrumsskåp.

Deutschland, Deutschland übertrevligt!

Efter föregående inlägg grämde jag mig så bittert över att jag glömt solglasögonen hemma så att jag åkte hem och hämtade dem. Passade samtidigt på att byta till sommarjackan. För det är ju varmare i kontinentaleuropa! Trodde jag. Jag såg åtminstone cool ut där jag stod och huttrade i gråvädret iklädd min svarta skinnjacka och solglasögon.

Resan till kontinenten var en annan femma. Vi åker från Trelleborg till Rostock på båten Hucklyberry Finn. Kvar i hamn ligger Robin Hood och Peter Pan. När det sedan visar sig att kaptenen på vår färja heter Kapten Krook blir det nästan för mycket av det goda. Vi vrider oss av skratt. Passagerarna på färjan visar sig en fredagskväll bestå av 99% manliga truckchaufförer. Jag räknade till totalt 5 personbilar på hela färjan. Matsalen luktade en konstig blandning av stekt mat, gubbsvett, lätt desperation, testosteron och Wunderbaums, och mina två kvinnliga medresenärer fick finna sig i att bli rejält uttittade.

Efter landkörning tidig lördagsmorgon begav vi oss så till vår destination: En byggnad vi fem resenärer alla varit inblandade i att rita. Det var svart, förkolnad fasad och schyssta linjer. Ungefär så som jag har tänkt mig efter alla ritningar och bilder. Vi blir guidade av Herr Hildebrandt. Som regissören alltså. Våra referenser till filmen G som i gemenskap verkade dock gå honom rakt över huvudet. Det kan ha berott på att han inte pratade svenska. Efter guidning blev det weissbier, god mat och ordentlig gränsshopping. Köpte på mig en del öl, vin och sprit. Dagens fynd var en fin whisky för endast 280:- som på Systemet kostar hela 570:-. Den smakar till på köpet helt fantastiskt gott! Bilen hem gick liksom nästan på knäna*. Hemkomst till det kära Göteborg i arla söndagsstund där jag lapade så mycket sol jag bara hann. Våren är här! Igen.

* Bil(dl)igt alltså. Bilar har inga knän.

Ich habe sauerkraut in meine lederhosen

Jag skall på hemligt uppdrag till tyskklingande trakter i helgen. Billig gränsshopping ligger med på agendan, men det är inte huvudskälet till resan. Det är sol ute, helgen ligger så nära så nära, snuvan är definitivt på nergång, jag har inte någon mögel i lägenheten, men jag har glömt att ta med mig solglasögonen. Kort å gott: Nästan allt är bra!

Hoppas ni får en skön helg!

Ni kan avboka begravningsbuketterna och blåsa faran över!

Är enbart lite snuvig nu, och min kropp som spritter av all den energi den inte har fått göra av med under dagen. Världens bästa Linda var dessutom förbi och matade mig med pizza och jättefin choklad! Fast jag överväger om inte det råa skrattet hon utbrast i när hon såg mig i min misär* väger ner pizzan och chokladen.

* Det kan å andra sidan ha berott på mjukisbyxorna, Hugh Hefner-morgonrocken och den piffiga röda halsduken (som så fint matchade min röda och söndersnutna näsa). I så fall är hon förlåten, även om min manlighet blev lite stukad. Bildligt talat alltså! Herregud vad tar du mig för...

Jag är nästintill döende. Åtminstone känns det nästan så när jag snyter mig. Och som grädde på moset har arbetarna på gården dragit fram det tunga maskineriet. Hela huset skakar. Eller så är det bara mina frossbrytningar som är förvillande lika ett skakande hus.

Måndagsmorgon i sängen

- Linda?
- ...
- Godmorgon!
- ...
- Hallå?
- Mmmmm... jag sover!
- Det är en stor loppmarknad på Nordhemsskolan idag. Den börjar kl 8.
- Jag går inte på den idag!

-Nä, jag är inte bitter. Bara lite irriterad över att ex-frun tog villan, Picassotavlan och bilen. Och barnen. Båten fick hon i alla fall inte - man måste ju dra gränsen någonstans!

Söndagsmorgon i sängen

- Linda?
- ...
- Linda, skall vi gå upp?
- ...
- Hallå?
- Mmmmm... jag sover!
- Det är en stor loppmarknad på Nordhemsskolan idag. Den börjar kl 10.
- Vad ligger du här och drar dig för? Skynda dig upp! Genast!

Psst! Ni skvallrar väl inte för någon...

... men man kan faktiskt ta hissen ner till Trädgår'ns garderober och på så sätt slippa en stor del av köerna. Inte för att jag någonsin skulle göra något sådant då.

There's something rotten in the state of Majorna!

Det har sedan en tid tillbaks känts en lätt instängd lukt i min lägenhet. Sådär lite kvalmig; inte helt frisk. På sistone har emellertid lukten blommat ut ordentligt och det luktar nu fullt utvecklat mögel. Dåligt mögel alltså - inte sådant där som finns i goda ostar som man använder som svepskäl för att få dricka massa rödvin. Styrelsen är meddelad och har redan gått ronden med fuktmätare i handen. Röd lampa och ilskna pip i köket. Fukt från fasaden. Imorgon kommer de riktiga fuktmätarna med sina proffsmaskiner och viktiga utlåtanden. Fortsättning följer...

Arbetsveckan från helvetet är avklarad och jag är som en punkterad ballong. Blogginspirationen tryter. Dagarna har på sistone sett ut ungefär så här: Jag kommer till jobbet med en klar bild av allt som måste göras, sätter mig ner och startar datorn, sedan börjar telefonen ringa, mailen droppa in och arbetskamraterna komma förbi och ställa frågor. När dagen har gått har jag knappt påbörjat det jag avsåg att göra från början. Det är utmattande men samtidigt riktigt roligt! Tycker dock lite synd om min stackars praktikant som har uppenbara problem att få audiens hos mig - jag sitter antingen i möte eller i telefon när han kommer förbi. Jag försöker dock att se det som att jag gör honom en god gärning; han får ju bättre kondition genom att gå de fyra trapporna upp och ner några gånger per dag!

Fulhack

Visst är det väl ändå hysteriskt kul att hackare har tagit över ett epilepsiforum för att där plantera in massor av blinkande animationer? Eller är jag onormal som tycker det?

Läs mer här.

Tidsvill

Missade att ställa om väckarklockan i morse - vilket jag inte märkte förrän jag kommit till jobbet en timme senare än vanligt. Sedan missade jag fikat! Jag lite orolig för min hälsa: Kan man få jetlag av sommartidsomställningen?

Franska Hörnet - här är vi otrevliga på både franska och svenska!

Eftersom Pata och Lott var hemma i Sverige på blixtvisit i helgen bestämdes att vi på lördagen skulle ut och äta något gott. Efter lite vin och ost i Casa del Björnen traskades det därför ut i Göteborgskvällen på jakt efter en trevlig restaurang. Efter lite om, men och fullsatta ställen hamnade vi på Franska Hörnet där vi blev förpassade till ett bord. Beställningen togs: En fisksoppa, två entrecôte, och jag skulle ha oxfilé. När rätterna kommer in; tre entrecôte och en fisksoppa, börjar farsen. Jag ursäktar mig och påtalar att jag faktiskt har beställt en oxfilé, medium rare. Servitrisen försvinner iväg några minuter, återvänder, och börja förklara för mig att jag minsann inte alls har beställt någon oxfilé! Du beställde en entrecôte. Varken jag eller någon annan i sällskapet håller med. Efter mycket tjafsande försvinner servitrisen slutligen iväg och lämnar mig ångades av ilska vid bordet. Andas, Björn, andas! säger Linda. Minuterna går och till slut kommer det ändå en tallrik med oxfilé till min plats. Men servitrisen verkar inte kunna släppa det vid det, utan måste tvunget kommentera: Det var ju tur att du inte ville ha den well done, för det hade tagit längre tid! Jag ångar mer än oxfilén, maten smakar ok, men middagen är för min del redan förstörd sedan länge.

Boknördstestet

Oj, detta var visst värre än vad jag trodde. Musiknörd - javisst! Kaffenörd - jo, men ganska! Boknörd? Njaä. Tänk om jag plötsligt får ett sug att bära hemstickade tröjor och loafers och att bli bibliotekarie?! Tror jag måste sluta läsa så många böcker. För säkerhets skull alltså.

Ouch!

Trevlig helg! Nu blir det after work!

Klubbad

Vi har en trevlig tradition här på jobbet att den som fyller år bjuder arbetskamraterna på något till fikat. Därför låg det idag mängder av godisklubbor på fikaborden. Jag valde en Dumleklubba - måhända av vissa nostalgiska själ - öppnade den, och blev helt ställd! Hur beter man sig? Skall man slicka på den? Suga på den? Bita? Allt jag provade kändes fel. Jag har totalt tappat klubbrutinen. Hjälp!

Ni kan vara lugna. Detta handlar inte om mig. Jag är snäll.

Tredje gången gillt?

På grund av de dåliga norska vägarna över fjället, och för att bilen har odubbade vinterdäck, bestämmer vi oss för att åka till Tandådalen och Hundfjället istället för till Trysil. Safety first. Men även den is som finns på de norska vägar som leder till Sälenfjällen är jobbig, så vi turas om att köra de 12 milen dit och tillbaka. På påskaftons morgon är det min tur att köra dit. Det är ett strålande solsken och isen gnistrar på vägen. Nästan framme i Tandådalen blir jag stoppad av en polis för en rutinmässig kontroll av körkort och för blåsning i alkomätare. Är väl kanske lite glömsk mitt i allt för jag glömmer att dra åt handbromsen. Så medan jag tittar ner och försöker krångla fram körkortet ur skidbyxorna börjar bilen sakta rulla bakåt. Polisen väcker mig med ett: Kanske bäst att du drar åt handbromsen? Fumlar lite förläget med bromsen och visar upp det gamla körkortet som föreställer en annan Björn från en annan, glömd, tid. Blåsningen visar negativt och körkortet gäller. Trots det fula kortet.

Även på påskdagen skiner solen, och mycket riktigt står poliserna på samma plats. Två poliser står framme vid vägen och två andra halvligger i solgasset på polisbilen motorhuv. Polisen kommer fram till den öppna rutan och hälsar. Jamen, det är ju du som rullade bakåt igår! Jag får blåsa, men slipper visa körkortet.

På annandag påsk hoppas jag nästan att polisen skall stå där bara för att se om jag även slipper att blåsa. Det gör de inte.

[Gla:d po:sk]

Om ni nu i helgen befinner er i antingen Trysil eller Tandådalen, och ser någon med en svart jacka som åker skidor riktigt jäkligt bra, så kan det vara jag. Det finns ju faktiskt en liten chans att jag lär mig åka såpass bra tills dess.

Glad Påsk, och måla nu inte för många kycklingar!
De brukar ogilla det och är dessutom väldigt svåra att göra rent efteråt.

Det kom ett mail från Svenska Postkodlotteriet:

Tack för ditt mail. Vi har nu lagt in en spärr på din adress i vårt register.

Jag visste väl att de goda makterna skulle segra till slut!

Skitiga duken har blivit ren - och helt förstörd!

Kungstorgets Lunchkafé, även kallat "Skitiga duken", har under några år nu varit ett säkert lunchhak, speciellt på de tisdagar då de serverar Stekt fläsk med Raggmunk! Man har alltid kunnat lita på att bli ordentligt mätt till en billig penning, sittandes inträngd på någon av de slitna stolarna eller galonsofforna. De bruna panelväggarna, de gamla tavlorna, det flottiga taket och de slitna väggmålningarna har andats ett riktigt, prima gammalt inrökt lunchkafé - av den goda sort som numera är ytterst svår att finna. Dessvärre kan man numera räkna bort "Skitiga duken" från den skaran eftersom de nya ägarna, till min fasa, har målat väggarna vita, köpt hemska nya möbler och bytt lingonsylten mot en annan äcklig sort! Stället kan nu misstas för vilken sunkig vägkrog som helst. Själen är borta. Det har ändrat på ett vinnande koncept. Dessutom har de höjt priserna och minskat portionerna.

Sorry kaféet; det är du och inte jag. Du har förändrats och jag känner inte längre igen dig. Det är slut mellan oss och framöver tänker jag äta fläsk med raggmunk någon annanstans.

Det blir skidåkning till helgen så jag lånar ihop till skidkläder av bröderna. Den ena brodern är dock mitt emellan lägenheter och har allt nerpackat. Jag är upptagen, men du kan väl leta lite och se om du hittar!

Jo... visst... låt mig börja här... eller?

Vi skall se Regina i New York!

Med perfekt tajming för vår New York-resa skall Regina Spektor spela för oss! Biljetter är nämligen köpta till en välgörenhetskonsert med henne, Cindy Lauper, B52:s, Indigo Girls med flera. Hela kalaset är i Radio City Hall och Carson Kressley från Fab 5 är värd! Det kommer säkert att bli alldeles gorgeous!

- Mother may I? - Ja, det får du!

Det är några månader efter julafton och det är äntligen dags att använda julklappen från Linda: Biljetter till Tegan and Sara i Stenhammarssalen! Humöret är dessvärre lite upp och ner hos oss båda, det verkar vara begynnande förkylningar på gång. Publiken vid Konserthuset är blandad och förväntansfull. Jämfört med den publik som normalt går hit så är det ovanligt tätt med tatueringar och piercings. (Tror jag, vem vet vad man kan hitta dolt under minkpälsar och kostymer?) Förbandet består av tre tjejer från New York och heter Northern State. De sägs vara en kvinnlig motsvarighet till Beastie Boys, och den jämförelsen är inte helt dum! Med grym energi, skön humor och ett kul mellansnack får de igång publiken trots att alla sitter ner. Eftersom jag inte har en aning om vad det är vi kommer att höra blir jag glatt överraskad och halvt golvad. Det är riktigt bra! Efter konserten står hela bandet ute i lobbyn och pratar glatt med publiken. Sympatiskt!

Efter en kort paus är det dags för huvudakten: Enäggstvillingarna från Vancouver, Kanada: Tegan and Sara. De är små, svartklädda och näst intill identiska där de står framme på scenen. Det börjar lite trevande och Sara klagar med lite förtäckta ordalag på att vi som publik inte riktigt är med dem. Det är svårt att vara det när man sitter ner. Någon låt senare har de flesta fattat galoppen, rest sig och ställt sig framme vid scenen. Konserten tänder till något. Fast jag tycker det haltar något. Antingen har även tvillingarna en lite låg dag, eller så är det så här de alltid är. Mellansnacken är lite väl långa och samtliga musiker verkar nästan lite blasé över att stå på scen. Another day at work. Fast när jag får höra några av favoriterna, som Back in your head, Nineteen och Are you ten years ago, fungerar det grymt bra! Det är tungt och tajt och trummorna dunkar på som vanvettigt. Men varför spelade de inte Monday, monday, monday? Efter konserten blir det promenad hem med stopp för en obligatorisk burgare på 7:ans. Sedan huvudet på kudden och sova sött. Varifrån kommer all denna trötthet? Är det inte sommar snart?

Detta är ett inlägg.

Nödig?

Nog för att det förekommer att man stannar länge inne på toaletten, men det här är väl ändå att överdriva lite?

Den svenska avundsjukan

Jag tycker lite synd om Björn Gustafsson. Ja, eller kanske inte direkt synd ändå. Än. Men han är ju himla kul, omtyckt, rolig och hypad just nu. Alla rycker och sliter i honom och det ordnas namninsamlingar för att man vill se honom i alla Melodifestivalens miljarder tävlingsomgångar.* Och det innebär ju att man, eftersom man är svensk, måste tycka illa om honom om ett tag. Den svenska avundsjukan. Vi kan ju bara inte låta det gå bra för någon. Så det är nog lite synd om honom ändå. Eller är det kanske att gå händelserna i förväg?

* Antar att det måste till lite humor i det programmet eftersom musiken inte är mycket att hänga i granen.

Tredje gången gillt

Hur stor är egentligen risken att tre olika personer under loppet av två minuter tappar sin mat och sitt porslin på golvet i lunchrummet? Först efter att den tredje tallriken fallit i golvet vågade jag slappna av och kunde försiktigt bära min mat till bordet - förvissad om att statistiken var på min sida. Jag klarade det helskinnad.

Helgen Älge.

Fredag och konserter i Lisebergshallen: Those Dancing Days, Adam Tensta och Mando Diao. Missar det mesta av Those Dancing Days, men det vi ser verkar bra. Adam Tensta må verka vara en udda artist i sammanhanget, men med en trummis och en hårt rockande gitarrist får han hallen att gunga ganska så ordentligt. Mest udda på scen är killen med den den gröna hoodjackan som under hela konserten står längst fram på scenens högersida och rappar med och gör "hip hop-moves", fast utan att varken ha någon mikrofon, instrument eller överhududtaget någonting med resten av gänget att göra. Min teori är att han är någon slags praktikant, fast Adam - om du läser detta - skippa praktikanten nästa gång; han är bara löjeväckande. Mando Diao däremot består inte av några praktikanter - de är rena fullblodsproffs! Det märks verkligen att de har varit ute i världen och turnerat, för det är kaxigt, snortajt och riktigt bra - trots att jag inte har lyssnat mer på dem än vad som har spelats på radio. Alla de 2500 13-åringarna i hallen sjunger med i falsett.

På lördagen blir det en utflykt till Resteröds fabriksutförsäljning i Ljungskile. Jag åker därifrån 800 kr fattigare och med tre schyssta tröjor och en halsduk. Kul ställe - jag vill tillbaks! På kvällen blir det äntligen dags för det omtalade lammköttet hemma hos morsan och Arne. Det är som väntat helt fantastiskt och morsan verkar vara fullständigt lyrisk över Linda. Det talades till och med öppet om att hon skulle kunna vara dottern hon aldrig fick. Kul - men lite scary!

Åh! Just det ja! Quizet. Vi kom två, trots att jag hade huvudvärken från helvetet, bara drack cola och kaffe, och trots att Oskar tillfälligt avvek från kvartetten till förmån för "fjälligare" trakter. Antar att den andraplatsen beror på att vi är grymt bra*. Minst.

* Det kan också ha berott på att vi lånade in Malin som lagmedlem istället.

Invasionen

Plötsligt en dag var de där. Först i badrummet; någon enstaka liten flaska eller burk. Färgade vätskor i och utländskt namn på etiketten: Clinique, L'Oréal. Jag visste inte ens att de tillverkades i sådana små storlekar. Tänkte att det är väl ok. Sedan hände något och de verkade föröka sig exponentiellt, som kaniner. Nu står de plötsligt överallt! Tusentals.

Herregud! Vad gör ni kvinnor egentligen med alla burkar, krämer och konstiga vätskor?

Björnen v2.0

Jag tror att jag har blivit en mjukare och mindre tävlingsinriktad människa. Idag lät jag t.ex. tre personer cykla om mig på vägen hem* och det kändes inte ett dugg konstigt.

* Att de sedan hade så dålig kondition att jag i Stigbergsbacken cyklade om dem igen kan väl inte jag rå för?

-Öhm... nörd?

Lördagsutflykt till Science-Fictionmässa i Eriksbergshallen tillsammans med Linda och Kevin. Största fokuset för dagen: Att med kameran fånga så många nördar som möjligt. Nerd-spotting. Kommer fram till en hall som nog för tillfället måste vara det ställe i Skandinavien med störst antal underliga hakskägg per kapita. Jag ser långa, korta, breda, bisarra, mesiga och till och med finniga hakskägg! Fascinerande! Kryssar fram mellan bord fyllda med signerade idolbilder, plastdockor, DVD-filmer, Rollspel och allt annat mellan himmel och jord. Om man betalar en peng kan man även få autografer och bilder tillsammans med sådana berömdheter som Lance Henrikson (Frank Black från Millenium, Bishop från Aliens mm) Lawrence Makoare (Sauron och Lurtz i Lord of the Rings) Linda Blair (Exorcisten) Ken Colley (Admiral Piett i Star Wars) samt Michael Winslow (Cadet Larvelle Jones från Polisskolan - ni vet den svarte killen med alla ljuden). Lyckas gå därifrån utan att köpa en endaste liten grej, även om det lockade lite att köpa en signerad bild på Michael Caine eller Ned Flanders. Kort och gott en riktigt kul eftermiddag!

Lance Henrikson och Lawrence Makoare.

Döden går ronden. Eller är det kanske bara Erik, grannpojken?

En liten teaser från helgens eskapader:

Fortsättning följer...

-Öhm... nörd?

Idag och imorgon är det Göteborgs Cykelfilmsfestival. I programmet kan man bland annat läsa:

En forårsdag i helvede (dk)
Jørgen Leths klassiska dokumentär från Paris–Roubaix 1976. Eddy Merckx ställer in sadelhöjden med Campas T-nyckel som han får låna av konkurrerande Brooklyns servicebil. Allt till smäktande manskörer.

Visst låter det fantastiskt?! Känner direkt ett starkt behov att plocka fram cykeln och börja mecka. Not.

Champagne!

-Must be the reason why I'm king of my castle...

Kommer på mig själv med att jag sitta och nynna på Wamdue Projects gamla slagdänga King of my Castle. Kan det måntro bero på att det utanför min port nu finns en fyra meter djup vallgrav, och att man endast kommer in genom att gå över en "vindbrygga"?

Guitar Hero

Efter att inte ha spelat gitarr särskilt regelbundet de två senaste åren - och knappt alls det senaste halvåret - hade jag igår en provspelning för ett band! Det var min namne basist som kom med frågan om jag ville testa och jag hoppade glatt på tåget som andregitarrist. Man skulle kunna säga att mina gitarrsträngar var lätt ärgade och att jag var helt genomrostig, men efter lite filande med fingrarna mot strängarna började det skina igenom lite ren metall. Det var dansanta rytmer, en svängig bas och en del (på gränsfall till att vara för) avancerade gitarrslingor men det verkar lovande! Antar att 19 år* av spelande inte glöms bort i första taget.

* Herregud! Var kom de från? Jag är ju uråldrig!

Vaknade i morse till Mikas låt Big Girl (You Are Beautiful). Jag hann dock stänga av den ganska så snabbt och tror inte att jag tog någon större skada.

Söndag

Regn i luften och allmänt grådask kräver att man kryddar tillvaron med skoj saker, och eftersom det var ett bra tag sedan jag var på Universeum och Linda aldrig varit där är det ett perfekt utflyktsmål. Anländer dit, hänger av oss ytterkläderna och sällar oss till de andra uppspelta barnen. Kastar lasso, försöker klappa en motsträvig rocka, oooh:ar och ahh:ar över hajar och färgglada Doris-fiskar. Hoppar och jagar fisk i datoranimerade akvarier, fotograferar aporna, tävlar i dragkamp (Linda vann). Sitter i Polisbilen, spelar musik, springer 15-meterslopp, skapar fantasilastbilar som skall åka under vattnet. Plötsligt har det gått fyra timmar, bilparkeringen har nästan gått ut och magarna skriker högre av hunger än de horder av uppspelta ungar som trängs med oss bland aktiviteterna. Klär av oss barnasinnet, sätter på oss ytterkläderna och springer hukandes för regnet mot bilen. Detta är en nästintill helt perfekt dag*!


























* Om det nu finns något sådant som en perfekt dag. Jag tror nog egentligen inte det - det blir vad man gör dem till.

Lördag

Efter stormen som sånär dränkte halva Göteborg kändes det skönt med lite luftombyte. Vi åkte således ut till Orust för att hälsa på Lindas föräldrar. För första gången. Möttes av ett bastuvarmt kök och två förväntansfulla föräldrar. Det serverades mat i kubik - riktigt god sådan - och någonstans hade Lindas mor lyckats snappa upp att jag gillar semlor och hade därför bakat sådana till efterätt! Eftersom jag är väldigt lättflörtad när det gäller god mat så kom jag snabbt fram till att de var osedvanligt trevligt par! När jag dessutom fick både matlåda och en extra semla med mig hem var det definitivt avgjort. När åker vi dit igen?

Vaknar av att min klockradio spelar Copacabana med Barry Manilow...

...och inser att detta kommer att bli en fantastiskt bra dag! Helgen har varit riktigt lyckad med bland annat besök hos Lindas föräldrar och utflykt till Universeum. Rapport med bilder följer ikväll.

They’re tryin to make me go to rehab,I said no, no, no! Yes I been black, but when I come backyou won't know, know, know...

Jag har ett nytt beroende. Jag har blivit besatt. Och jag tror att det kan vara på allvar denna gången. Föremålet för mitt nya beroende heter Fatboy. Hon - för det är en kvinna, namnet till trots - gillar att man sitter på henne. Och jag gillar att sitta på henne*. Ett ömsesidigt beroende så att säga. Det känns som om kvällarna efter jobbet har blivit längre där jag sitter djupt nedsjunken bland hennes varma små styrofoamkulor. My preciousssss...



* Vilket osökt får mig att tänka på denna sketch av Monty Python.

Note to self:

Om din flickvän står naken framför dig och du lite kärleksfullt får för dig att likna henne vid ett djur - säg då inte elefant. Inte ens om du skulle syfta på att hon har ett minne som en elefant.

And the winner is...

Efter att åter ha plockat fram de gamla DVD:erna med Coupling kan jag nu konstatera att det är världens bästa sitcom! Utan konkurrens*.

* Och våga inte ens nämna Seinfeld i detta sammanhanget!

Mitt höj-/sänkbara bord här på jobbet går fortare både upp och ner än det arbetskamraten mitt emot har! In your face!

Har jag nämnt att det är fredag, sol ute och jag är på gott humör?

En bisarr onsdag!

Eftersom jag är en så hälsosam och ordentlig pojk bestämde jag mig för att det minsann var dags att jag gick till gymmet även denna veckan. Kör lite crosstrainer och lyfter olika metallsaker ett tag innan jag bestämmer att det är nog*. Går upp till omklädningsrummet, duschar och klär om. Då ser jag dagens första riktigt bisarra händelse: En kille som noggrant tar på sig först strumporna och sedan skorna. Knyter dem noggrant. I övrigt är han fullständigt naken! Efter detta ser** jag honom trä på sig boxershortsen över skorna. Hur han sedan lyckas få på sig byxorna är för mig fortfarande ett mysterium eftersom jag lite lätt chockad vid detta laget redan skyndat mig från gymmet.

Går i den kalla, friska kvällsluften ner till Grönsakstorget där jag väntar in rätt vagn. Den kommer efter någon minut. På väg in genom dörrarna lyckas jag precis undvika att bli stångad av en hjort. Mannen som håller det uppstoppade hjorthuvudet ler lite generat. Dörrarna stängs och vagnen rullar sakta mot Stigbergstorget.

Eftersom det är så tråkigt att jämt vara en så hälsosam och ordentlig pojk bestämmer jag mig därefter för att köpa med käk hem från Palles i Stigbergsliden. En hamburgertallrik tack! Betalar och är på väg ut genom dörren när jag hör den för mig totalt okända killen bakom disken ropa: Ha det gott, Björn!

Herregud! Jag tror jag lever i en film av David Lynch!

* D.v.s. tills tillräckligt många har sett att jag var där. Jo det var en sådan dag.
** Lite i ögonvrån alltså. Man tittar ju inte på varandra i omklädningsrummet - såvida man inte känner varandra sen tidigare.

Pidjutt-jävel!

I en ansats att vara snäll hjälpte jag förra veckan en arbetskamrat att medelst startkablar starta hennes bil. Sedan dess har en ilsket gul lampa med en motorsymbol på stirrat mig rakt i ansiktet från instrumentpanelen. Ringde bilfirman som glatt meddelade att det troligtvis inte var något farligt, men att jag absolut inte skulle klara besiktningen om jag hade en sådan lampa lysandes. Som tur var, sa de, hade de en ledig tid för min bil. Lucky me.
Det kostar 3740:- att släcka en sådan gul lampa. Lucky them.

Som plåster på såren, eller om det var som tack för betalningen, så skall de skicka mig en plånbok i skinn, vilket mest är lite hånfullt eftersom jag efter verkstadsbesöket inte längre har några pengar kvar att stoppa i den.

The Mässage, This mäss we're in, Mässage in a box...

Ok, dåliga vitsar - men jag skyller på trötthet.

Hemkommen från några intensiva och bra dagar i den Kungliga Hufvudstaden. Har vandrat några mil på möbelmässans matbeklädda golv. Konverserat med ihärdiga säljare, ätit semla och valt ut möbelmässans bästa kaffe*. Årets mässa var... precis som vanligt. Det kan bero på att jag har varit där 11 år i rad och vet ungefär vad jag kan förvänta mig, eller så beror det på att det inte har kommit särskilt många nya spännande möbler i år. Heller. Försökte roa mig lite genom att vandra genom "skräckkabinettet"**, men till och med de hemskheterna var för tama. Ett mellanår i möbelsverige helt enkelt.


Som tur är finns det dock roligare saker att göra i Stockholm än att titta på några gamla möbler! Svirade därför på torsdagskvällen ut i Stockholmsnatten för att tillsammans med Eva gästa den så kallade "Guldfesten" på det nyöppnade hotellet på Norra Bantorget. Utdelade chokladguldslantar byttes där mot valfria drycker i baren. Och valfri dryck innebär ju självklart champagne! Flera glas. Massor av trevligt folk - utom DJ:n som verkade ha lite problem med hörseln eftersom han höjde musiken hela tiden. Lite som en femtonåring som måste visa för hela omgivningen att han/hon spelar bra musik. Ett litet tips till DJ-snubben: Väx upp, klipp dig och skaffa dig ett jobb!

Lördagskvällen tillbringades hos moster och hennes man ute på Lidingö, där det bjöds på förrätt med vitlöksbröd med crème fraiche och kungskrabba samt en fantastisk huvudrätt av Piggvar med potatis, smält smör och pepparrot! Enkelt och fantastiskt gott! Som grädden på moset bjöds det även på utomhusbad i den stora badtunnan. Bara så att ni vet: Fyragradig lufttemperatur, 42-gradigt vatten och sexgradig och femprocentig öl är en helt oslagbar kombination! Bara badet var värt hela resan upp.

* För andra året i rad plockades detta åtråvärd pris hem av finska Martela. De kan sitt kaffe de där finnarna! Fast i år var de tätt skuggade av Swedese som också de gjorde fantastiska espressos - endast min personliga kaffesmak fick avgöra.

** C-hallen, d.v.s. där alla bisarrmöbeltillverkarna håller hus. Stället där Christer Sjögren är kung och där utsnirlade sänggavlar och rosa skinnsoffor är "high fashion".

Nu bär det snart av...

...upp till Stockholm och årets möbelmässa. Planerar att titta på schyssta möbler, äta och dricka gratis och socialisera. Bor gör jag hos allra bästa Eva.

Lovar att rapportera med både text och bilder! Skall även se om jag kan ta med några snittar att lotta ut bland er hågade spekulanter. Vinnare av snittarna blir den som bäst förklarar varför man genast bör lägga ner den svenska melodifestivalen.

Ibland blir jag nästan religiös; tror på Gud å sånt.
Fast det går över när jag har ätit upp.

- Start spreading the news, I'm leaving to da... ähum, om några månader.

Jupp, då var de bokade: Två fina biljetter till våren i New York. Ses vi där?

Festivalyr

Så var årets Filmfestival avklarad! Totalt såg vi fyra långfilmer samt Publikens Val - bestående av sju kortfilmer. Konstigt nog så var inte en enda av de sedda filmerna direkt dålig, och flera var dessutom riktigt bra! Antar att det även kan bero på att jag och Linda har så fantastiskt god smak. Nåväl, här följer en kort resumé av filmerna i den ordning jag såg dem:

Joy Division
En dokumentärfilm om det kända och inflytelsefulla New Wave-bandet. Utgångspunkt i ett smutsigt och industrialiserat Manchester med arkivbilder, intervjuer och musik. Men framför allt: Grafiken! Fantastisk grafik genom hela filmen där bl.a. textremsor morphas och illustrerar bakgrundssurr. Svårt att beskriva, men högst sevärt även om ni inte är Joy Division-fans! Betyg: Fyra av fem espressokoppar.

Får jag lov - till den sista dansen?
Jupp, ännu en musikdokumentär. Denna handlar om svenska dansband. Det låter kanske lite corny, men den är helt fantastisk! Vi får följa Flamingokvintetten, Bert-Bennys, Chiquita med flera band från ett gulblekt sjuttiotal till ett gråsvart 2007. Intervjuer med de som var med, journalfilmer samt ett äldre "dansbandsgroupie-par" som följer Flamingokvintetten på alla deras spelningar. Att höra dem berätta om hur revolutionerande det var att ha vita byxor på scen! Outstanding och fruktansvärt rolig! Gå och se! Det kan såklart bara bli fem espressokoppar i betyg till denna.

Lars and the Real Girl
Amerikansk independentfilm om den folkskygga och inbundna Lars som köper en Real Doll för att klara av sin ensamhet. Fast till skillnad från de flesta vanliga pervon som köper sådana så verkar han tro att Bianca, som hon heter, verkligen lever. Bara att få se Lars brors och svägerskas miner när de för första gången får träffa hans nya "flickvän" är värt hela biobiljetten. Fantastiskt bra spel från alla inblandade, men ett litet minus i kanten för killen eller tjejen som håller mikrofonbommen - det förstör känslan något när man plötsligt ser en mikrofon guppa över huvudet på skådespelarna. Dock inte tillräckligt mycket för att sänka betyg ett snäpp. En film som stannar kvar länge och får dig att le! Fem koppar latte!

Publikens Val
Av de sju kortfilmerna var det två som verkligen stack ut: Istället för abrakadabra samt Mellan oss. Lämnade min röst på den första, och det verkade fler ha gjort eftersom den gick och vann både Publikens val och kortfilmspriset Startsladden! Lite kort kan Istället för abrakadabra beskivas som en friskare och lekfullare film än Jalla, jalla. Ser verkligen fram emot fler filmer från regisören Patrik Eklund!

The Art of Negative Thinking
En svart, norsk komedi om Geirr som har hamnat i rullstol och mest sitter och tycker synd om sig själv. För att få ordning på äktenskapet anmäler hans fru honom till en självhjälpsgrupp som utövar positivt tänkande. Fast det går inte så bra eftersom Geirr tar över gruppens ledarskap och inviger dem i konsten att tänka negativt. En rolig film som är snäppet bättre än Elling. Rekommenderas som en trevlig fredagskvällsunderhållning. Tre av fem espressos.

Ett litet vänskapligt tips till killen som stod bredvid mig på spårvagnen idag:

Den där midjekorta, beige och luddiga ulljackan du hade på dig; den är inte särskilt... uhum... trendig, och framför allt; den luktar som en hel flock pensionerade kameler.

Tvåa. Damn!

Bergman vs. Brunch

Ni vet tillfällena då man nästan slits isär för att man inte kan välja? När man blir tvungen att välja mellan två lika goda ting. Delad. Sprungen i tu. Detta var inte ett av de tillfällena, men det kanske fanns ett uns av den känslan. För vi hade sovit lite för länge och var lite för sena till Filmfestivalsvisningen av Ingmar Bergmans Viskningar och Rop. Vi hade inte ätit frukost och vi var mycket hungriga. Brunch versus Bergman? Mättnadskänsla och välbefinnande versus svårmod och ångest? Svårt val.

Vitt vin och snittar till lunch är gott, nyttigt och danar karaktär!
Speciellt när det är gratis.

Vad åt ni till lunch idag?

Darjeeling, hockeysnus och larmade murar

Efter en dag med postrån (och en på grund av detta inte fullt fungerande stad) samt flytt av min arbetsplats till en lokal i uppgången bredvid* tar jag och Linda igen oss med lite film: The Darjeeling Limited. Fast innan dess laddar vi upp med en riktig nostalgitripp i form av Hockeysnus och Snusklubbor. Film är såklart bäst på bio, och i detta fallet är det Biopalatset som gäller - ni vet stället där en bit av Göteborgs gamla stadsmur finns bevarad i bottenvåningen. Jag är sedan länge frälst i Wes Andersons filmer och The Darjeeling Limited är ingen besvikelse. Många skådespelare återkommer från tidigare filmer, filmspråket är glänsande och detaljerat, dialogerna naiva, mänskliga och underfundigt roliga. Sedan är det färgerna! Eftersom det mesta utspelar sig i Indien är de därefter: Mustiga och varma. Musiken är som vanligt briljant! Om ni gillade The Royal Tenenbaums, A Life Aquatic och Rushmore så måste ni absolut gå och se även denna film. Se så: Spring iväg och boka biljetter nu då!

Åh! Förresten, ifall någon undrar: Larmet på muren fungerar alldeles utmärkt! Jag råkade testa medan jag väntade på Linda utanför toaletterna. Det första hon säger när hon kommer ut är: Det var du va? Förstår inte hur hon kan tro något sådant. Ser jag ut som en som går omkring och sätter igång larm sådär utan vidare?

* Kallat Sibirien eftersom det är kallt där och man befinner sig så långt bort från övriga kollegor.

Ett urval av sökorden hit på sistone:

Hur tänker en sjuåring?
Jag är definitivt inte rätt person att svara på det, men jag skall försöka svara ändå: En del av dem verkar inte tänka särskilt mycket alls, medan en del av dem tänker alldeles för mycket.

Fåglar för barn
Öhm? Som bestraffning? Fåglar är äckliga.

Kop och sjal hamstrar
Antar att det skall stå "köp och stjäl hamstrar"? Om man nu skall stjäla något - varför då inte en hamster? Man kan väl ändå inte sakna en hamster?

Starta billarm
Borde det inte vara vettigare att söka efter att stänga av billarm?

Frivillig tjej
Får lite dåliga vibbar av denna sökningen, men allt beror ju på hur man tolkar det. Det kan ju till exempel vara en av de harmlösa och alldeles för tänkande sjuåriga killarna ovan som har funderat över hur det kommer sig att en del tjejer verkar vilja vara tjejer - helt frivilligt!

* Det skulle iofs kunna stå "köp och sälj" - fast det är inte lika skojigt.

Om det här är den där stormen som SMHI varnade för så får det gärna komma fler sådana!

Dagen V.

Efter några månaders arbete nådde vi då slutligen idag kulmen: Vernissage på utställningen om chefen och kontoret - efter trettio års verksamhet. Jag har varit utställningsarkitekt, vilket har inneburit att den mesta arbetstiden på sistone har spenderats på plats; på museet. Dagen rivstartar med att få klart så mycket som möjligt till pressvisningen klockan 11. Den sista arkitekturmodellen anländer, fortfarande lite lätt fuktig, samtidigt som de första journalisterna tittar in genom utställningslokalens dörr. Ett stort pressuppåd på c:a 40 personer lyssnar på chefen, klämmer av fotoblixtar och håller fram mikrofoner. Sedan spurtar vi vidare med att få klart alla detaljer, sätta ljuset m.m. tills klockan 18 då det är vernissage. 17.50 är vi klara och jag kan pusta ut.

På vernissaget är det full rulle. Massor med folk med glada miner smuttar på gratisvin och minglar runt. Det är såpass många besökare att man tvingas slussa in folk till utställningshallen i omgångar. Både morsan och farsan kommer för att se, och de får bägge träffa Linda för första gången. Morsan och hennes gubbe bjuder in oss på middag någon gång framöver: Lammkött. Han väljer att uttala just det ordet massor av gånger - helt utan att vara ironisk! Det bjuds alltid på lammkött när Björn kommer förbi. Den stora generationsklyftan gör sig påmind: Man äter lamm. Bara lamm. Ordet lammkött betyder i de allra flesta fall något helt annat - men detta har gått dem helt förbi. Linda ser lätt förskräckt ut, men lyckas hålla god min. För säkerhets skull förklarar jag för henne efter att de har gått vad som egentligen menades; att de inte insinuerade någonting. Får endast positiva och uppmuntrande ord om utställningen under hela kvällen*. Är själv helnöjd med resultatet. Tar lycklig, med värkande fötter och Linda i handen, spårvagnen hem i duggregnet. I morgon tar jag sovmorgon.

* Skulle kunna vänja mig vid sånt! Fast jag skulle väl troligtvis bli odräglig av det...

-Herregud! Finns det fortfarande folk som INTE har sett filmerna om Härskarringen?!

Ni förstår väl alla att det var en chockerande nyhet som nådde mig i fredags? Inte sett Filmerna? Linda heter hon i alla fall, och jag såg det självklart som mitt kall att ta henne under mina vingars skugga och inviga henne i dessa tre mastodontfilmer. Helgen har alltså tillbringats i TV-soffan iklädda mysbyxor och t-shirts med den obligatoriska varma chokladen i stora muggar. Två av de tre filmerna (den extralånga utgåvan) är nu avklarade och målet är att se den sista filmen under veckan som kommer. Funderar som bäst på hur jag skall få henne att inse att det är av yttersta vikt att även se de sex DVD-skivorna med extramaterial om filmmakandet som finns med i boxen.

Vi hann med lite annat också; som några avsnitt av Coupling, riktig bowling, fyndmarknadsshopping och musikquiz. Jo, vi vann igen: Biljetter till den franska gruppen Justice.

Är det fler än jag som reagerade över det bisarra i nyheten att Salem Al Fakir vann pris för bästa manliga artist på Grammisgalan?

Kvällstur med farsgubben...

...till det stora tyska teknikvaruhuset för att köpa vitvaror till landet. Efter tillbyggnaden finns det nämligen behov av en komplett ny maskinpark bestående av spis/ugn, diskmaskin, kyl/frys, tvättmaskin och torktumlare. Jag är med som smakråd - vilket oftast innebär att han lyssnar på vad jag har att säga och sedan väljer något helt annat. Hans val brukar dessutom vara sådana att de får den lille inredningsarkitekten i mig att slå frivolter av olust. Mycket riktigt har han redan sett ut en stor fristående ugn/spis i rostfritt som han absolut inte backar från:
- Men inbyggnadsugn då?
- Nä, jag har sett sådana så mycket att jag är lite trött på det.
- ...?
- Och sedan vill jag ha en vit diskmaskin.
- Vit till det rostfria?! Det blir så mycket snyggare om man har en integrerad diskmaskin!
- Jo, men det blir 2-3000 dyrare.
- Men där står ju en Siemens för samma pris som den vita.
- Jo, men.... (ytterligare bortförklaringar om varför man inte skall ha integrerad maskin.)

Det är betydligt lättare med tvättmaskin och torktumlare eftersom de kommer stå i ett ytterst litet utrymme och inte kommer att synas hela tiden. Jag är medgörlig och lobbar för att köpa enkla, billiga grejer: Det är ju trots allt ett lantställe vi pratar om. Det hela slutar med att han köper spisen, en tvättmaskin och en torktumlare för ett riktigt bra pris som han till på köpet prutar ner två tusenlappar extra. Dusten om typ av diskmaskin och kyl/frys får vi ta en annan gång.

På hemvägen stannar vi till på en av hamburgerkedjorna för att köpa något att äta. Väl i kassan tar han nog misstag på ställe - det är inte en classy restaurang vi är på - så han börjar att fråga ut personalen vad som skiljer mellan de olika burgarna. En efter en. Jag låtsas intensivt läsa etiketten på en av dippsåserna och gör allt för att se ut som om jag inte är i sällskap med honom. Jag inser dock snabbt att mitt snarlika utseende föråder mig, så jag försöker anta en lite mer auktoritär skepnad. Förhoppningsvis kommer folket i kön missta mig för att vara hans gode man eller personlige assistent.

Wiiiiiiiii!!!

Lördagskväll hos Linda med päroncognac, Oskar, Wii, Katta, Päronsplit och oliver. Vi bowlade, spelade tennis, baseboll, golf och boxades - mitt på vardagsrumsgolvet. Idag känner jag mig lätt ledbruten och har värk i muskler jag inte trodde fanns. Om det är sådana här dataspel som våra ungdomar håller på med nu för tiden så kommer det inte finnas något behov för några gym i framtiden.

Folk som inte borde få åka spårvagn, eller åtminstone borde bli tvingade att sitta ner när de åker:

Tjejer i skor med höga, smala klackar. Även små nätta tjejer upplevs nämligen väga som större afrikanska elefanter när de, i ett försök att hålla balansen, placerar klacken på min fot.

Att skära snö i Hemsedal

Efter att inte ha åkt utför på 7-8 år var det då alltså äntligen dags igen. Till på köpet skulle nypremiären ske på sådana där moderna skidor som kallas Carving. De hade minsann knappt blivit uppfunna på min tid! Sagt och gjort; på med laggen och utför branten. Och sedan var det bara att nöta bort alla väl invanda skidvanor: Inte slänga iväg bakändan så att det blir sladd! Nähä? Luta dig ännu mer framåt! Jaha? Åk med skidorna mer isär! Meh, jag hade ju lärt mig att åka så fint å tätt! Det tar två dar sedan börjar jag alltmer fatta grejen - och det går bra! Sista dan, på nyårsdagen, kommer jag ut i backen redan vid tiotiden. Det är nästintill folktomt och över hela backen ligger fem centimeter nysnö. Perfekta åkförutsättningar. Skidorna skär mjuka bågar i snön - som en skalpell över vitt papper - och vinden brusar i öronen. Det är såhär det skall kännas! Sedan är det dags att åka hem...

Raka vägen från en bussresa till stolen på jobbet. Det kändes åtminstone nästan så, och skillnaden däremellan är faktiskt inte så stor: Man sitter ju stilla och försöker att komma på något skoj att göra på bägge ställena. Nyårshelgen i Hemsedal var fantastisk! Trevligt sällskap, grym skidåkning, en alldeles egen världsbästa reseledare i form av Linda, samt jättegod mat! Vad sägs om en gigantisk och riktigt bra buffé både till frukost och middag? Det krävs inte mer än så för att göra Björnen lycklig. Kan vi inte åka igen? Redan imorgon?