Jag tyckte väl att det var något som smällde till i natt! Verkar som om Majorna har blivit värsta gangsta's paradise!

Och: Nej, jag är inte inblandad i detta.

Det var en bra dag igår; den började med beskedet om att Pata & C fått en dotter och senare på kvällen fick jag meddelande om att Frida troligtvis har blivit av med sin cancer (även om det fortfarande är en del behandlingar kvar). Två fina och livskraftiga besked på en och samma dag. Livet tar ett djupt, syrerikt andetag och börjar om från början. Ödmjukheten sjunker in och man inser att livet är så mycket större än det man har framför näthinnan; det jobb man för tillfället sliter med; eller det faktum att Paris Hilton får skaka galler. Man borde anordna en fest för att fira att man har hälsan i behåll, har fantastiska vänner och trots allt mår ganska så OK. För det är de sakerna som verkligen betyder något.

Livet är väldigt bra! Det är jag tacksam för.

Arkitektologi, del 1

För att ge byggnadsarbetare en bättre chans att i god tid upptäcka och undfly övernitiska arkitekter kläs dessa i bjärt färgade hjälmar och västar.

Och världen börjar på nytt...

Det gick fortare än jag trodde, men plötsligt så lever jag enbart i nuet. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag har precis fått ett sms som förkunnade att Pata och C fick en dotter i natt! Önskar jag kunde vara där, krama om dem och öppna skumpan, men det är hav, bolltofsar och heltäckningsmattor mellan oss och jag skall på möten i Lund.

Pata, C, lycka till med den nya världen! Jag älskar er!

Skall redan klockan 06.30 imorgon bitti ratta firmabilen i riktning mot Lunds platta landskap. Trodde faktiskt att Lund och Göteborg befann sig i samma tidszon, men det kan bara inte stämma - varför skall jag då behöva åka så tidigt?

Den sommartid den kom...

Nyckeln glider in i överlåset som snabbt vrids öppet. Kliver in och det är hett, kvalmigt, klibbigt. Ställer in youghurten i kylskåpet och öppnar sedan balkongdörren för att vädra. När jag passerar hallen blir jag ståendes. Öronen på helspänn som en hund. Orgeltoner. Högt, svävande, tydliga toner. Klingar genom rummen. Sedan en späd, brusten och ytterst tondöv röst som sjunger på engelska. Spöklikt. Jag förflyttar mig till köket, ut i hallen, sovrummet, vardagsrummet, men källan till ljudet undgår mig; flyr hela tiden vidare. Det är inte grannarna - så mycket förstår jag. Rösten har nu blivit flera röster och jag börjar lite ifrågasätta min egen hörsel. Hör jag i syne?* Ställer mig vid vardagsfönstret, tittar på utsikten och försöker få rätsida på situationen. Då, i nedre vänstra ögonvrån, får jag förklaringen till musiken: Skolan nedanför har avslutningsceremoni på skolgården med egna uppträdanden förstärkta genom ett PA-system. Ljudet har smugit in genom vädringsfönstret och retfullt dansat omkring mig. Där står de: Förväntansfulla mellanstadiebarn med hela sommaren framför sig. Sommarlov. Jag ser kransar i hår, svenska flaggor, målade plakat. Jag ser spring i benen; lintottar, brunbrända sinnen utan längre framförhållning än nästa glass eller nästa bad. Och någonstans inom mig så önskar jag att jag återigen kunde uppbåda den känslan och livsinställningen. Om så bara för en liten stund; bekymmersfri och bara levande i nuet.

* Ja, vad heter det; hörselns motsvarighet till en synvilla?

Jag lyckades precis spilla en massa salt på golvet. Hur var det nu - man skulle väl hälla rödvin över saltet för att enkelt kunna samla ihop det?

Som smör i solsken?

Nä, jag smälte inte ner helt. Kanske överdrev lite om det. Vädret har svalnat lite, men det har dessvärre inte lockat tillbaks blogginspirationen. Fast ni nöjer väl er med trivialiteter till dess den trillar på plats igen?

Det har för övrigt börjats att pratas om höstens stundande studieresor på jobbet. Beijing. Smaka på det! Eftersom jag har jobbat såpass länge med ett visst huvudkontor i den staden så har jag blivit erbjuden en resa dit. Ja tack! Det finns dessutom, efter drygt två års projekterande med resor dit, ytterst djupgående Beijingshopping-kunskaper på kontoret. De som är rutinerade hävdar att man reser dit med en liten och lätt packning och sedan återvänder med tung sådan - i en ny, stor väska. Ibland har man ett riktigt glassjobb!

Mmmm... glass hade förresten varit gott nu.

Åh, denna hetta!

Tror precis att min hjärna smälte ner till en liten pöl vid mina fötter. Där ligger den och drömmer deliriska drömmar om kylrum. Hur skall jag nu kunna jobba?

Götheborg III

Det tog två år, sedan är hon plötsligt tillbaks från fjärran östern. Vädret kan inte vara bättre, uppslutningen är enorm och ett dis av tvåtaktsavgaser hänger tung över vattnet från Röda Sten till Vinga. Antar att kineserna måste känna sig som hemma bland avgaserna. Skeppet är svart, vackert och ser mäktigt ut. Jag känner mig lite som Captain Jack Sparrow i Pirates of the Carribean (Den första - bra - filmen.). När hon sakta masar sig förbi Klippan går vågen högt uppe på bergen. Inte svallvågen; människor, i massor, glada, varma, solstekta. Besättningen bugar bockar och "vågar" tillbaks. Fyrverkerier mot klarblå himmel, applåder och på armarna reser sig håren på ända. Det är som om jag fryser, fast det är trettio grader ute och t-shirten klibbar mot ryggen. Jag erkänner för er här och nu: Jag är en sucker för stora evenemang!

La fiesta!

En firmafest i lokal med den här utsikten kan väl aldrig gå fel? Sommarvärme, god mat med turkiskt tema, bra musik, överdjävliga knott och trevligt folk! Missade dessvärre nattabadet - antar att jag skakade rumpan på dansgolvet då.

Åh, förresten: Jag var as-snygg i min svarta linnekostym.

We're gonna rock around the clock tonight.

Idag är det fest! Efter lunch skall hela företaget samlas för genomgång av vad som har hänt det senaste halvåret, sedan bär det av mot okänd ort för god mat, smaskig dryck och dödsföraktande dans (det brukar åtminstone se ut så när "det äldre gardet" ger sig upp på dansgolvet). Den svarta linnekostymen är framplockad, mina gröna sneakers skiner som vårgräset och och en skön vit t-shirt blir kronan på verket. Det stavas CASUAL, ja, eller hur det nu stavas...

Skall bara jobba klart först; en liten förarglig sak om att administrera utskicket av 350 ritningar som skall stämplas om till Bygghandlingar. Gahhhh!!!

Att bygga landet

Jag gräver grus, bär sten, döljer elkabel under jord. Jobbar fysiskt för en gångs skull. Gör manliga sysslor. Tänker att Gustav Vasa skulle var nöjd om han såg mig; hur jag bygger landet. Skapar, förfinar, utvecklar det land han skidade till sig på sitt eget Vasalopp mellan Sälen och Mora. (Tala förresten om ett bra förstapris!) Fortsätter med att bära plankor och klippa gräs. Hettan hänger över mig. Undviker att gå in eftersom bröderna och farsan verkar ha fullt upp med avlopp, väggar och golv. Det är dessutom varmare inne.

Efter matpaus med halvgräddad pizza lägger jag ut några stolsdynor på berghällen framför huset. Där lägger jag mig sedan, ryggläges, och tittar upp mot himlen. Blå himmel, vita moln, ett surr av flugor och getingar, fågelsång, vind och lövfladder. Någonstans i bakgrunden hör jag hur bröderna och farsan bygger inne i huset. Det är skönt att höra andra arbeta! Man borde göra sånt här oftare; lägga sig på en klippa, titta på himlen och bara vara. Någonstans där mitt i mina tankar somnar jag. Sommarsömn. Vindsömn. Insektssurr.

Blir väckt av pip. Skärande. Skrikande. Som bryter sig in i mitt medvetande. Pappas mobil. På bordet. Nokia-signalen är värre än Boten Anna. Med grusade ögon kliver jag ur sommarsömnen och in i verkligheten. Solstekt och lätthövdad. Min rygg är bjärt röd och ömmar. Medium rare. Men jag är pigg, nöjd, glad och ölsugen.

Och vi säger grattis till ... öh... flaggan!

Det är idag 484 år sedan vi lyckades göra oss av med Danmark! Så ni firar väl bra nu; med surströmming, dalahästar, köttbullar, hembränt, knäckebröd, volvobilar och vitknutade rödstugor? Allt i lagoma doser såklart!

Ryggläge, en spotlight i ögonen...

...och en reklamplanch för Quiksilver, föreställande en surfare, pendlad från taket - strategiskt lutad för bästa betraktningsvinkel. Jag skulle ge allt för att vara där på surfbrädan istället för att ligga här. Tandhygienisten är söt, och jag tänker henne kan jag tänka mig bita litegrann ändå. Proppar munnen full med slangar och manicker, mumlar saker som låter oklusalt, handräfsa och deoxiribonukleinsyra - fast jag kan ha hört fel. Skrapar med stål, putsar, blästrar, lackar. Min mun är en hel bilverkstad. Tar i och kommer åt tandkött och det skriiiiker smärta. Vänster öga tåras och jag tänker inte gråta, hon kommer tro att jag gråter, inte gråta. Får skölja och kan diskret torka bort den begynnande tåren. Pustar ut. Tandläkaren, tandläkerskan, tandlagaren kommer in och hon säger fina saker och är så nöjd så nöjd, så jag bestämmer mig för att inte bita henne heller. Hon säkrar dessutom med att säga att jag inte får äta eller dricka något på minst en timme. Inget bitande alls alltså. Sedan är det hejdå, ses igen och jag går till tanten i receptionen för att betala. Får räkningen, tittar på räkningen, ser väldigt många siffror och får kämpa hårt för att motstå instinkten att bita henne. Riktigt hårt! Men hon sitter skyddad bakom en hög disk och jag har betalt dyrt för att inte bita.

Tisdag och tandläkardag. Om hon säger något jag inte vill höra så tror jag att jag biter henne*. De borde väl vara vana vid sånt, tändläkarna?

* Borde det inte heta tandläkerska egentligen? Eller nä förresten; det är ju jag som sköter läkandeprocessen, så det borde vara tandlagare istället!

Note to self: Kaffekoppen skall ställas in i diskmaskinen - inte slängas i soptunnan.

Shit, vad jag är väck idag!

Helg å helga helg!

Man vet att det har varit en bra helg när man måste börja arbetsveckan med en huvudvärkstablett. Efter att ha suttit på Notting Hills uteservering två kvällar denna helg vill jag nu kora Göteborgs mest bisarra gatsnutt: Nordhemsgatan mellan 2:a och 3:e Långgatan. Man blir förvånad över hur en så kort bit gata kan framkalla så mycket galna människor: Jag har observerat en äldre kvinna på rosa/mintgrön/vit 80-talsmoped med ett gigantiskt metspö över axeln; en asfull man med självinsikt ("Här ser ni en som har druckit alldeles för mycket!"*), en cyklist dragande en gigantisk resväska, en råflörtande 50+ tant i en Toyota Corolla samt Claes Malmberg i en BMW. Det må kanske inte låta som så mycket, men komprimerat till trettio meter gatsnutt blir det bisarrt! Och jag gillar det!

Söndagens quiz var åter i Four Tops regi. För en gångs skull hade vi ett övergripande tema på hela quizet: Kvinnor. Mina frågekategorier denna veckan var Rock'n'roll-döden (hur kända kvinnliga musiker dött)**, samt en tyst fråga om vad kända sångerskor heter på riktigt (Tina Turner, Billie Holiday m.fl.). Om jag får skryta lite - vilket jag får eftersom det är min blogg - så var det det bästa quizet hittills!


* Jag trodde att självinsikten var det första som försvann vid fylla!
** Nej, Mama Cass, från the Mamas and the Papas, kvävdes inte av en skinkmacka som skrönan säger; hon dog av en hjärtattack. Nico (Velvet Underground) dog av en hjärnblödning orsakad av en cykelolycka.

R.I.P. Mats Berglund

En av mina favoritbloggar verkar ha gått i graven: This Charming Man av den ytterst anonyma, smått perverterade och fantastiskt begåvade skribent som kallade sig Herr Berglund. Han kommer att vara saknad. Snyft!

Frusna anklar på catwalken

OK, nu måste nån förklara för mig: Vad är egentligen grejen med benvärmare? Jag trodde de dog ut med dinosarierna (Susanne Lanefeldt och Jane Fonda), men tydligen lever de fortfarande. Fryser man extra mycket just om anklarna, eller är det enbart ett tydligt statement om att man inte har någon som helst klädsmak?