Vykort till Gud

Det var strax efter lunchtid jag kom på den smarta idén. Bara detta i sig är anmärkningsvärt eftersom allt blod i kroppen vid denna tiden normalt brukar ha har migrerat från hjärnan till magen. Idén var densamma som den jag brukar få varje år när det är dags att deklarera, men som jag aldrig fått ändan ur att göra: Jag skulle gå ur Svenska Kyrkan. Jag är visserligen konfirmerad men jag har aldrig riktigt förstått grejen med kristendomen - eller andra religioner heller för den delen. Visst, de har sina fördelar och de gör en del bra insatser i samhället, men samtidigt finns det få saker i världen som har skapat så mycket krig och misär som just religioner. Jag är krass: Jag tror på det jag ser och är inte mycket för gudar eller det övernaturliga. Jim Morrison är möjligtvis det närmsta jag kommer. Fast han är ju död. Ibland när jag ser något osedvanligt dåligt TV-program eller möter riktigt korkade personer önskar jag nästan att det hade funnits någon gud, eller någon annan - som t.ex. Judge Dredd eller Sverker Olofsson - som kunde ta hand om misären åt mig.

Men nu satt jag där framför jobbdatorn, och plötsligt började ovan nämnda ända lossna*. Skickade ett mail till min församling efter att först ha letat som en blå efter vilken sådan jag tillhör. Har aldrig riktigt brytt mig att ta reda på det tidigare. Fick ett snabbt svar med sedvanligt följebrev som med röd text förklarade varför jag skulle vara kvar. Printade ut ett formulär, skrev på och stoppade i kuvertet. Sen tog det stopp. Det var det där med frimärken. Kommer ni ihåg dem? Jag hade glömt. Får väl posta det där brevet någon annan dag. Antar att rumpan inte har lossnat helt än...

* Nä, inte bokstavligt. Isåfall hade jag nog varit på ett sjukhus nu. Undrar hur farbror/tant doktorn skulle reagera: "Jaha, det ser ut som om din rumpa är på väg att trilla av! Det har jag aldrig sett förut!"

It's alive!

Den lever! Fast bara lite, och väldigt motvilligt. Funderar över vad jag kan muta den med. Tror ni att datorer gillar choklad? Alla gillar väl choklad?

Datorn vs. Stefan och Krister

Ni vet hur man inte alltid är vän med alla; hur man känner instinktivt hur man verkligen inte fungerar ihop med vissa personer. Som om det vore genetiskt. Jag känner så mot Stefan och Krister. Dessvärre verkar det också som om min dator känner så mot mig för tillfället, för den vägrar att starta. Inte bara vägrar att starta lite - den vägrar att starta "blue screen"-mycket. Jag har försökt tala snällt med den, skrika på den och mata den med stora fina operativsystems-CD:s. Utan resultat.

Så om jag inte skriver så mycket framöver så vet ni varför.

Ibland blir jag lite rädd för mig själv.

Som igår till exempel, när jag svarade rätt på tre av fyra quizfrågor på temat dragspelare/dragspelsgrupper*. Var fasen har jag snappat upp det? Har jag varit folkmusiker i ett tidigare liv?


* Orsa Spelemän, Astor Piazzolla och Carl "Calle" Jularbo var rätt svar. Jag missade dock att identifiera Östen med resten.

Den där sången och de gröna kaninöronen

Det var det där med uppmärksamhet och fokus. Någonstans där på puben, mellan Staropramen, England, arbete, musik och bilar tappar jag totalt fokus och halkar in i mina egna tankar. Kusinen pratar och jag nickar medan jag ser den söta tjejen som kommer genom dörren, funderar över vem som har gjort låten som spelar (Edwyn Collins, A girl like you - inte Iggy Pop, även om det är likt) och hur gott det skulle vara med lite pommes just nu. Ölen tar slut och en ny dyker direkt upp framför mig. Det har sina fördelar att vara stamkund! Jag sneglar förbi kusinen, mot andra sidan av lokalen, och konstaterar att nu har den anlänt: Otåligheten. När intresset och viljan har tagit slut å högerbenet hoppar och signalerar att vore det inte bäst att gå nu? Piggt och redo för en maraton, medan huvudet är segt och drömmer djupblå drömmar om mjuka bolster. Jag måste vara världen sämsta sällskap när jag är på det här humöret. Ofokuserad. Oh fuck o serad. Kusinen skall åka till Italien på jobbresa, och jag sneglar ner; hur sakta kan man egentligen dricka en öl? Sedan, en timme senare - eller är det 5 minuter? - får vi notan och vandrar ner för trappan och ut i ljummen vårlukt. Säger hej hej hemskt mycket hej och jag vandrar Första Långgatan fram. Lukt, stor måne och huvudet känns klart nu. Kristall.

Några hundra meter längre fram, vid vandrarhemmet på Stigbergsliden, ser jag de första gröna kaninöronen. De sitter fastklämda som ett diadem över en stukad keps på en lite lönnfet 15-16-åring med collegetröja och shorts. Liseberg har visst öppnat. Femtio meter högre upp kommer kaninöron nummer två - fastklämda på en lite lönnfet 15-16-åring med collegetröja, stukad keps och shorts. När den tredje lite lönnfeta 15-16-åringen med collegetröja, shorts, keps och gröna kaninöron passerar på väg nerför backen börjar jag undra: Är det så att lönnfeta 15-16-åringar har en fäbless för gröna kaninöron eller har Liseberg börjat sälja lönnfeta 15-16-åringar med collegetröja, stukad keps, shorts och gröna kaninöron? Som en ny maskot kanske? Men jag kastar tanken åt sidan och vandrar vidare hemåt. Lukten av vår är tung och fuktig. Månen och jag är bägge lite mer än halvfulla och i huvudet spelar Edwyn Collins vidare:

I hope to God I'm talkin' metaphorically
Hope that I'm talkin' allegorically
Know that I'm talkin' about the way I feel
And I've never known a girl like you before
Never, never, never, never...

-Oh, the horror!

Någon har hamnat här på bloggen genom att googla efter "titanic låten text CELINE DION". Vad har jag gjort för att förtjäna detta onda? Är det karma som ger igen för att jag ljög för Radiotjänst den där gången för en massa år sedan?

Stoppa pressarna!

Morsan skickar MMS från Frankrike. Morsan. MMS. Jag är stum av häpnad. När upptäckte hon sådan avancerad informationsteknologi?

A friendly word of advice

Ifall det är några arkitekter som läser detta: Rita aldrig något åt dina egna föräldrar. Ja, eller någon annan i släkten heller för den delen...

Idag förtjänar följande stryk:

Folk som står framför en i långa matköer och inte har en aning om vad de skall beställa när de väl kommer fram till kassan.

De flesta försäljare som går omkring på stans gator och trakasserar oskyldiga (mig).

Optikern som omväxlande säger att det går, respektive inte går, att tillverka solglas till de bågar jag har valt. Slutligen, efter två månader, säger han definitivt att det inte går. Ahhh! Jag kommer säkerligen inte få några solglasögon innan sommaren är över.



Ok, jag kanske är lite kinkig idag. Det är en sådan dag bara...

Man utvecklar den. Känsligheten. Det som tidigare var till synes helt normala, vardagliga situationer är nu mer. Stannar upp, tänker detta kan bli ett fint blogginlägg. Vrider ur den grå vardagslivs-wettexen tills en liten färgglad text rinner ut. Delar upp, dissekerar, destillerar, klämmer fram.

Man utvecklar den. Känsligheten.

Spyframkallningspåsar

Visste ni om att Ryan Air har reklam på sina spypåsar? Man kan nämligen också använda påsen till att lämna in sina filmer på framkallning. Spyframkallningspåsar alltså.

Jag ser minst tre problem med detta:

1. Vad gör man om man redan har spytt i påsen och sedan vill lämna in sin film?
2. Vad gör man om man redan har lagt ner filmen och sedan behöver spy?
3. Finns det någon i hela världen som fortfarande använder film?

Plymouth Tea Party och hockeyskador

Nu är jag hemma från det gamla landet i väst. Har haft det grymt skönt och slappnat av ordentligt. Druckit god öl, ätit god mat, spelat hockey* och åkt på utflykter. Kul att träffa Pata och C - det var alldeles för länge sedan! Efter en noggrann och ytterst seriös utvärdering av det engelska samhället kan jag här meddela att hela den engelska ekonomi bygger på följande:

• Heltäckningsmattor. Vi pratar om ett envist och enkelspårigt folk som lägger heltäckningsmattor på toaletten och har vita heltäckningsmattor i hallen! Detta innebär, förutom att mattorna snabbt blir äckliga, att de måste bytas stup i kvarten. Marknaden måste vara enorm!
• Fett. Med allt frityrflott som cirkulerar borde man kunna konvertera alla kolkraftverken till fettdrift istället. Fast de gör de inte: De är Engelsmän och har alltid eldat med kol.
  
• Undermåligt hantverk. Allting som skall lagas i England kräver att man anlitar en hantverkare. Hantverkarna gör ett undermåligt jobb som tar otroligt lång tid och sedan måste göras om av en annan hantverkare ett kort tag därefter.* Om de hade gjort ett ordentligt jobb från början så hade 3/4 av alla Englands hantverkare varit arbetslösa.
• Te. Viktigt som få! Kom ihåg att det var te som fick amerikanerna att kasta ut de styrande engelsmännen. Te omfattas av massa konstiga ritualer som vi utomstående inte kan förstå. Fråga aldrig efter afternoon tea före klockan 15.00 - engelsmännen tar det som en grov personlig förolämpning.
  

* Pata skadade sig lite när han klämde ett finger mot sargen. Han hävdade envist att det var en sportskada. Vi kanske skall nämna att det var air-hockey vi spelade...
* Engelsmännen tänker såhär: Om vi drar vattenledningarna på utsidan av huset så kommer vi lättare åt dem när de går sönder. Svensken tänker: Om vi gör ett ordentligt arbete med vattenrören och lägger dem inne i huset med extra isolering så kommer de inte att gå sönder.

Hmm? Kanske har glömt att säga att jag är tillbaks i det normala landet igen - det utan heltäckningsmatta i diskhon. Så är det i alla fall.

Det kommer mera...

...fast först imorgon.

Dagens väder: Ostadigt, men sol, men regn. Typ som vanligt.
Dagens öl: Cornish Cream Ale
Dagens kommentar: Titta, vilken gigantisk häck! (Vid promenad i gammal engelsk park.)
Dagens mat: Marrockanskt. Senare ikväll alltså...

-Who the fuck is Lord Mayor?!

En dag på stan för mig själv medan vännerna är på föräldrakurs. Jag har skrämt upp dem med att bergsäkert hävda att det bara kommer vara de och ett gäng gravida 14-åringar där. De är tidiga med barnen här. Lullar omkring på stan med kameran i högsta hugg och leker turist. Krockar med engelsmän hela tiden. De väjer ju åt fel håll! Det är Lord Mayors Day idag, vilket verkar innebära att det är en stor kortége genom stan. Ungarna är utklädda i piratkläder. Sätter mig på The Coffee Shack på strandpromenaden och beställer en enkel espresso. Det är uppenbarligen helt fel. Expediten stirrar förfärat på mig och utbrister: Are you sure? It's a really small coffee you know?

Jotack, jag vet.

-Ye olde english!

Utflykt till Cornwall. Gröna slänter, grå stenhus, vind och grå moln vid horisonten. Alla kör fortfarande på fel sida vägen. Har lyckats hitta en ok macchiato hittills och känner mig därför lite nöjd. Tar en öl på en pub, tittar på havet och åker sedan hem igen. Krashar efter utflykten hemma på heltäckningsmattan; det känns om om jag har blivit överkörd av en mindre London-cab. Lite indisk take-away får mig på fötterna igen. Få saker piggar upp så som svinstark mat! Sedan bär det av ut i Plymouths natt. Hamnar på The Refectory, en drinkbar belägen i samma hus som the Plymouth Gin Destillery. En stor 1600-talslokal med kraftiga takbalkar och mörkt rödvinsfärgade väggar. Träffar på svenskar. Överallt. 6 stycken bara idag. Just dessa är från AB Vin & Sprit som visar sig äga destilleriet. På väg vidare efter ett gäng grymma drinkar fälls tänkbara, och möjligen snart bevingade, ord:
- Men fan Pata, du vinglar ju!
- Vinglar å vinglar; jag går ju fortfarande.
Landar på liten pub och träffar marinbiologer. De verkar trivas i klunga. Spanjorskan är glad, pratar mycket och snabbt. Jag förstår inte mycket av vad hon säger, men nickar glatt och flikar in ett ord här och där. Spanish one woman show. En bitter amerikanska skall efter färdig doktorering åka till USA imorgon. Hon har fått jobb. I Salt Lake City! Där finns bara torra saltslätter och mormoner. Inte konstig att hon är bitter, tänker jag.
Och längs strandpromenaden cruisar bilarna precis som på Avenyn.

Jag lever. Kan meddela att de har upptäckt både datorn och internet även i England. Fast datorerna har heltäckningsmatta, bolltofsar och storblommiga tapeter på sig.

Hej vänner! Klarar ni er ensamma ett par dagar? Pappa Björnen kommer vara upptagen och kan inte sitta framför datorn så mycket. Det ligger några konstiga smaksatta tyska öl i kylen och en godispåse på soffan. Passa gärna på att dammsuga och svabba golvet när ni ändå är här.

Kan förövrigt berätta att veckans sökträffar på bloggen bland annat har varit: hur slippa kattbajs i sandlådan samt att bygga ett fotbollsmål. Jag upphör aldrig att förvånas...

Ni kan blåsa "faran över" nu.

Jag har hittat Djungelvrål! Äntligen.
Jag tänker inte berätta var. Man måste värna om sina dealers.