Tävlingsinstinkt, glögg, glögg, glögg och tjocka skivor smör...

Fredag
Möter upp Linda efter jobbet för att äta indiskt på Södra vägen. Sedan blir det en huttrande cykeltur till Liseberg för att titta på lysande träd, strosa runt på julmarknad (samma varor och julshoppingshets som i stan) och för att klappa små gulliga djur. Visste ni att får luktar som fårost? Eller är det kanske tvärtom? Fastnar slutligen i Spelhuset framför Air Hockey-spelet där tävlingsdjävulen får grepp om oss båda. Svordomar, triumfatoriska skratt och "slaghandtag" flyger över hela stället. Snälla Tomten, om du läser detta: Jag vill ha ett Air Hockey-bord i julklapp!

Lördag
Glögg i kvadrat och upp och ner! Å sedan lite till. Glögg hos mormor vid tvåtiden. Krabbsandwich, kaffe och lussebulle. Hon är mer pigg och alert än jag sett henne på länge. Senare på kvällen blir det glöggkväll hos Kajsa och Kevin. Nästan hela quizsekten är på plats och det pratas glatt och dricks glögg och äkta rysk vodka av god kvalisort. Himla trevligt! En specialihopsatt julskiva går i bakgrunden med femtielva olika versioner av Rudolf med röda mulen, Winter Wonderland och Frosty the Snowman. Meh? Har jag inte hört den här förut?

Söndag
Utflykt till morsan och den friska luften på landet. Sjön ligger spegelblank och det är dis i luften. Tar en tur ut och fotograferar allt det vackra. Kaffe och macka. Morsan och gubben förevisar sin nya diet: Inga kolhydrater och massor av nyttigt fett. De skär smör med osthyvel (!) och lägger på det fiberrika knäckebrödet. Ursäktar mig och lägger mig på soffan ett tag. Tror det måste varit något fel på glöggen igår. Bäst att åka hem och sova ett tag!
Senare på kvällen blir det årets sista musikquiz - precis som förra veckans så har också detta jultema. Vid rättningen hamnar vi två poäng under ettorna och får genom utslagsfråga fajtas med skäggen om andraplatsen. Skäggen vinner. När vi senare kontrollerar vårt frågeformulär visar det sig att vi faktiskt skulle fått ett poäng till och alltså är kvällens rättmätiga tvåor. Men eftersom de små skäggen ser så lyckliga ut när de sitter och kramar sitt presentkort och mumsar på sina mandlar så är vi storsinta nog att låta dem behålla priserna. Se det som en god julgärning! (Ähum, Tomten! God gärning... Air Hockey... Kommer du ihåg?)

Timbuktu och Damn! på Trädgår'n den 12/12

För sjätte gången det här året kom han hit, den lille mannen med den stora showen, Timbuktu. Med sig har han hela det åtta man starka bandet Damn! Jag är där och låter mig förföras av musiken - för fjärde gången i år. Gratiskonsert är dessutom gott som sjutton!

Vad som verkligen faschinerar mig med Timbuktu och hans mannar är att de ständigt omformar sig. Varje låt utvecklas och ändras från gång till gång och låter aldrig exakt likadan. Vad som i början av året var en ganska så rå och uppstyckad elektronika har i senårets tappning blivit en jazzigare och mer mjuk konsert. Självklart finns det hejdlösa gunget och spelglädjen fortfarande kvar! Blåssektionen tar nu större plats och byter mellan olika blås-, rytminstrument och körande. Kanske är det just för att han är här för sjätte gången, eller så beror det på att det har annonserats dåligt, men det är i alla fall väldigt tomt på folk på Trädgår'n. Det hindrar dock inte Jason och bandet att från första ton ge järnet. Och det svänger som sig bör!

Ni kan blåsa faran över nu!

Den mystiska läsaren har gett sig tillkänna via ett fint mail* och jag tänker fortsätta skriva här på bloggen. Fast jag hade i och för sig aldrig tänkt sluta. Tänk vad lite skrämselpropaganda fungerar ibland!

Väntar dock fortfarande på att bli kontaktad av den där rika filmmogulen. Så till dig vill jag bara säga: Det finns ingen anledning att vara blyg. Jag bits inte. Så mycket.

* Tack! Svar kommer.

Någon har sökt sig hit med orden björnen blogg arkitektur långgatan och sedan spenderat försvarlig tid att läsa igenom en massa gamla inlägg. Och detta från en dator här i stan! Det verkar som om någon är mig på spåren! Snaran börjar dras åt. Är det nu man får panik och raderar allt - eller är det att överreagera? Äh, kanske bäst att avvakta lite och se. Det skulle ju kunna vara någon rik filmmogul som vill köpa rättigheterna till mitt livs historia för att göra en mastodontfilm om det! Som sagt - bäst att avvakta lite...

Man vet att årets julfest var riktigt lyckad...

...när man på måndagsmorgonen möts av ett mail där en arbetskamrat undrar vems den andra kavajen han hade på sig hem tillhör, och ett annat mail efterlyser ägaren till den toupé som befann sig på mailskribentens huvud när han vaknade! Vidare kan till sviterna av festen läggas ett brutet revben och en faktura på två förstörda bord.

Man kan i alla fall inte beskylla oss för att festa dåligt.

Festen började ungefär här...

...och sedan blev den bara bättre! Dryga 110 svartklädda arkitekter och ingenjörer vandrade ner till Domkyrkans hållplats där vi tog en abonnerad spårvagn till en för oss hemlig ort. Hade inte helt fel i min gissning om var vi skulle vara eftersom vi landade på Saltholmens Varmbadhus - bara någon hållplats efter Långedrag. Fantastisk mat med räkcocktails, någon slags fish'n'chips (!), kalvstek och goda ostar. Till detta serverades fantastiska viner. Kan bland annat rekommendera ett otroligt gott vitt vin vid namn Couvans des Jacobines. Var tvungen att skriva upp namnet - så gott var det!

Idag har jag konstigt nog bara en lätt huvudvärk...

Jag tror jag precis kom på det ultimata straffarbetet:
Att resten av livet vara tvungen att sortera strumpor.

Även James Bond har mycket på jobbet ibland...

Efter att under några dagar på jobbet haft känslan av att jag har hur mycket som helst att göra, medan jag egentligen inte har haft så mycket att göra, så blev det då äntligen lite bättre jämvikt idag. D.v.s. hur mycket som helst att göra. Fick tag på chefen som var på resande fot i Riga och tog beslut i några viktiga ärenden, skickade ritningar till snickarna och gjorde tryckunderlag för printning på plexiglas. Hann till och med att gå en halvtimme tidigare för att tvätta.

Imorgon är det dags för årets julfest - med Bond-tema*. Som vanligt är det hemlig ort som gäller, men vi vet att vi skall åka abonnerad spårvagn dit. Har en kvalificerad gissning om att vi skall till den nybyggda restaurangen ute i Långedrag. Får se om den gissningen går hem. Rapport följer...

* Nä, inte bond-tema som i Bonde söker fru utan som i Sean Connery, Halle Berry, Daniel Craig, Maud Adams och skidåkning med fallskärm på ryggen.

Vad gör man med 10 biljetter till Bergmanfilmer, 6 valfria filmfestivalfilmer och dubbletter på två böcker om Bergman?

Jupp, det är sant. Det börjar nästan bli pinsamt att berätta det: Vi vann filmquizet - igen! Den här gången var det med en centimeters marginal. Bokstavligen. Vi hamnade på samma slutpoäng som ett annat lag och det blev upp till utslagsfrågan att avgöra vem som var vinnare. Hur lång är Dolph Lundgren? Vi gissade turligt nog precis rätt: 196cm, och kammade hem storvinsten framför tvåorna som gissade 195cm.

Då var det bara det där trevliga lilla problemet hur jag skall hinna med - och orka mig igenom - 10 Bergmanfilmer. Och hur vi fem quizare skall kunna samsas om det ensamma frikortet på Göteborgs muséer som vi vann för att vi lyckades slå den officiella utmanaren; Göteborgs Kulturförvaltning.

Jag hittade precis en gräddfil med bäst före-datumet den 7 augusti i mitt kylskåp. Jag hällde ut den i vasken - helt utan gasmask, gummihandskar eller annan skyddsutrustning.

Ibland lever jag verkligen på marginalerna. En riktig våghals!

Bratpack och handklapp

Om man i lördags kväll hade besökt Askim, Hovås eller något annat "lite finare" område i Göteborgs omnejd hade man antagligen upplevt något ganska så märkligt: Det hade varit helt tomt på brats. Inte en endaste liten stekare över 18 års ålder hade synts till. Inga bakåtslickade pager, inga pikéskjortor, inga tighta jeans av dyrt märke. De befann sig nämligen allihop på Chalmers kårhus där de svingade drinkar i plastglas och skrålade ikapp med Shout Out Louds. Jag vet. Jag var också där.

Det kan ha varit publiken eller möjligtvis Chalmeristerna som drog ner stämningen något, men jag tror nog att det egentligen mest beror på Shout Out Louds själva. De försöker verkligen. De spelar duktigt och har ganska ok låtar, men det lyfter aldrig. Musikerna står mest lite stelt på scen och spelar sina instrument. Det är kompetent men tråkigt! Var är hjärtat? Var är viljan och nerven? Snälla musiker: Om ni spelar en glad låt så kan den faktiskt bli ännu gladare av att ni någon gång emellanåt ler litegrann också. Sluta försöka vara så himla coola hela tiden!

Kvällen räddades dock av fantastiskt sällskap och ett förband, Lykke Li, som hade allt det som Shout Out Louds saknade. Och mer därtill. Håll ögon och öron öppna efter Lykke Li - ni kommer få höra mer av henne framöver!

Shout Out Louds klappar händerna och är allmänt käcka...

...medan Lykke Li är så cool och bra att hon kickar skiten ur huvudakten!

Edit: Blandade visst ihop det hela lite. Förbandet var Lykke Li - inte Jonna Lee som jag tidigare skrev. Tydligen är det inne att heta något med Li eller Lee nuförtiden; Miss Li, Jonna Lee, Lee Hazlewood, Mark Levengood...

Gogol Bordello, en enaktare på Chalmers Kårhus den 30/11

Prolog:
Det är år 2005 och filmen Everything is illuminated har haft premiär över hela världen. Den marknadsförs som en independentfilm och har han den där hobbiten i huvudrollen. I filmen, som för övrigt varmt kan rekommenderas, finns en ung ukrainsk tolk som med sina något tillkrånglade, och många gånger totalt felaktiga, översättningar livar upp tillställningen ordentligt. Tolken spelas av en man som heter Eugene Hütz.

Akt 1, nutid. Chalmers kårhus:
Eugene Hütz springer upp på scenen tillsammans med sitt band Gogol Bordello. Han är klädd i tajta röda jeans och har en rysk militärkavaj slängd över axlarna. Den kraftiga slokmustasch får honom att se ut som en mer sliten variant av Earl i TV-serien My name is Earl. Han pratar engelska med en rysk brytning värdig Robin Williams i sina bästa stunder och han sjunger som om han har ätit ett halv kilo krita innan han gick upp på scen. Med sju grymma musiker - de flesta östeuropeiska immigranter - eldar de på under en gryta bestående av lika delar balkangung, punkskrammel, gladreggae, zigenarbröllop och en irländsk pubafton med alldeles för många Guinness. Kombinationen är fantastisk! Redan innan bandet går på scen står publiken och dansar och sedan blir det bara bättre. Musikerna duellerar så att strängar och stråkar ryker och det märks att de har genuint roligt. Avslutningen är helt formidabel där bandet spelar ett medley av alla tänkbara sätt att avsluta en konsert - alla rockklyschor i en enda konsert - med den skillnaden att de vägrar att sluta spela. Efter dryga två timmars fest klingar den sista tonen slutligen ut och lokalen töms sakta* på lyckliga och svettiga människor som alla bara vill se mera!

Epilog:
Samma år som Everything is illuminated släpptes såg jag på Göteborgs filmfestival en förhandsvisning av en dokumentärfilm om just Eugene Hütz och hans band, kallad Gogol Bordello Non Stop. Detta var mitt första möte med bandet och filmen visades i just Chalmers Kårhus där de nu spelar. Cirkeln är sluten.

Ridå och stormande applåder.

* Maken till seg garderobsbetjäning har jag aldrig varit med om! Hur kommer det sig att två garderobiärer på ett fullsatt Trädgår'n lyckas med konststycket att tömma garderoben mycket snabbare än vad de ÅTTA (!!!) garderobiärerna gjorde på Chalmers Kårhus?! Skärpning!Detta var förövrigt inlägg nummer 400! Grattis till mig!

Bli en vinnare - anmäl dig idag!

Det är ingen idé att hymla om det längre: Jag är allergisk mot reklam. Inte all reklam, men sådan jag inte har bett att få. Jag har en lapp på ytterdörren som avböjer allt vad reklam heter, men den fungerar dessvärre inte på sådan reklam som är direktadresserad. Som Svenska Postkodlotteriet. Reklamens motsvarighet till Günther. Varje gång en av deras reklamtidningar ligger på hallgolvet så mår jag lite illa och tar jag det som en personlig förolämpning. Framsidan skriker ut personligt anpassad reklam: För dig Björn som vill bli miljonär! Ditt postnummer kan VINNA 70 MILJONER - hur mycket får du Björn? Fy fan! Hur blir man av med skiten? Måste man hota programledaren Rickard Sjöberg personligen eller finns det lättare sätt?

Annika Norlin ljög...

... måhända omedvetet, när hon inför konsertens sista låt hävdade att de inte kunde fler låtar. De missade ju att spela Du kanske var på Holmön! Fast detta förringar inte det faktum att det var en grymt bra konsert med Säkert! på Nefertiti. Det blir fyra starka espressos i betyg. Är lite avundsjuk på de som skall gå även på morgondagens konsert.

Jaja, ok då jag skall göra den!

Som kloka Kristina så sant påpekade så har jag redan fått denna utmaningen av Sandra för ett tag sedan. Hoppades naturligtvis att detta var bortglömt sedan länge, men uppenbarligen kom någon ihåg den...

1. Vad gjorde du för tio år sen?
1997 hade jag äntligen kommit in på HDK för att plugga till Inredningsarkitekt. Hela fem år framför mig - en evighet! Jag hade en ny lägenhet bakom handelshögskolan och där svampmålade jag en kornblå fondvägg i köket. Som tur var såg inte antagningsjuryn detta eftersom jag då troligtvis inte hade kommit in på utbildningen. Undrar vad preskriptionstiden är för hemska heminredningar?

2. Vad gjorde du för ett år sen?
Jag jobbade på som en duktig arkitekt gör. Det var engelska, inches och feet på ritningarna. Under sommaren åkte jag till Washington en vecka och jobbade med att hjälpa ambassadpersonalen flytta in i sin nya byggnad. Jag såg inte George Bush - men väl hans helikopter. I Washington hjälpte jag en svart kvinna upp på bussen; jag drog i hennes armar och busschauffören puttade på och hjälpte henne lyfta benen upp på trappstegen eftersom hon inte klarade av detta själv. Kvinnan var extremt kraftigt byggd och hela manövern tog dryga fem minuter. Jag passade på att smita av bussen innan hon skulle stiga av igen.

3. Fem snacks du gillar!
Chips, chips, chips, mörk choklad och salta balkar.

4. Fem sånger jag kan texten utantill på!
Har lite svårt att komma ihåg låtar så att jag kan recitera dem bara sådär, men hör jag musiken eller har en gitarr framför mig så brukar texterna dyka upp i skallen. Några låttexter kan jag ju såklart: The One I Love (R.E.M.), Family Life (New Model Army), Spooky (Dusty Springfield), Alexander Kyckling (Gullan Bornemark) och Hubba hubba zoot zoot med Caramba. Fast jag är inte helt säker på att jag minns alla orden rätt i den.

5. Vad skulle du göra om du var miljonär?
Hmmm... en miljon är ju faktiskt inte så många pengar längre, men jag skulle förmodligen lösa lånen på lägenheten och resa på en härlig långresa till varmare länder.

6. Fem dåliga vanor!
Jag tänker för mycket på saker som kanske skulle kunna hända, jag kan ibland fastna i sarkasmträsket, jag är dålig på att ta för mig. Och jag är extremt dålig på att erkänna att jag har fler dåliga vanor...

7. Fem saker du gillar att göra!
Quiza, skratta i gott sällskap, äta god mat, slappa i solen och gå långpromenader.

8. Fem saker du aldrig skulle köpa eller klä dig i!
Foppa-tofflor, storblommiga skjortor, rosa skjortor, curlingboots eller leopardpälsvästar. Men gränserna är hårfina eftersom jag troligtvis skulle kunna tänka mig att klä mig i allt ovanstående om det var fråga om maskerad. Utan möjligtvis Foppa-tofflorna. Man måste ju sätta gränsen någonstans!

9. Fem favoritsaker!
Mobilen, datorn, kameran, VISA-kortet och cykeln.

10. Utmana några!
Äh! Som vanligt är jag sist i världen med att göra alla utmaningar. Men har Ninde gjort den? Troligtvis eftersom hon bloggar maniskt mycket. Kevin? Någon annan? Hallå? Någon?

Veckan i korthet:

Onsdag: Säkert! på Nefertiti. Liten jazzlokal och ett grymt gung! Eventuellt hinner vi med filmquiz innan...
Torsdag: Kanske se Säkert! en gång till? Får bestämma senare...
Fredag: Gogol Bordello på Chalmers Kårhus. Zigenarpunk från New York med hejdlös danslusta!
Lördag: Shout Out Louds på Chalmers Kårhus. Inte jättesugen att se dem egentligen. Men är det gratis så är det!*

* OK, jag erkänner. Vi vann biljetterna. Igen. Fast denna gången var jag "utlånad" till lag Lars eftersom resten av mitt lag var på Kent. Så det blev Lag Top Lars och vinst!

Lördagsutflykt till Trälen

Strax norr om Göteborg ligger en insomnad semesterö vid namn Trälen. Den bebyggdes av Volvo under 1950-talet med ett femtiotal små primitiva hus på c:a 20 kvadratmeter vardera. De senaste tjugo åren har husen varit övergivna och de har förfallit alltmer. För något år sedan spelade Tv4 in ett dokusåpaprogram - kallat just Trälen - här på ön. Såpadeltagarna har lämnat en del avtryck på ön och filmteamet har rensat bort en del av de värsta skräphögarna. Nu skall husen enligt planerna rivas och nya skall byggas upp deras ställe. En ny detaljplan antogs tidigare i år, efter flera överklaganden ända upp till Regeringsrätten. Enligt den skall byggnadsytorna i de befintliga byggrätterna utökas med upp till 75 kvm. Några stugor skall styckas av för försäljning och resten skall behållas för uthyrningsverksamhet. Den stora samlingsbyggnaden, Folkets Hus, skall rivas och på dess plats skall ett lägenhetshotell byggas. Behöver jag nämna att ön i sitt nuvarande skick bjuder på fantastiska fotomotiv?

Idag bjuds det på champagne här på världens bästa jobb!
Vad skall ni göra på era jobb idag?

Ur Svenska Akademins Ordlista:
mirak|el (-á-) -let; pl. -er; el. -ler; s. underverk; mirakel|medicin -räddning -spel litt. - mirakulös (-ö' s) -t -are adj. som innebär underverk; underbar; otrolig m.m.

Mirakel för att missa EM? Börjar fundera över var journalisten sympatier ligger. Eller nej förresten. Det stod ju i Aftonblaskan. Där skall man nog ifrågasätta allt som står.

Human tetris

Japaner, japaner, japaner!
Jag snodde förövrigt, helt skamlöst, denna länken från Kevin.

En fläsk med raggmunk senare känner jag mig som en hel människa igen...

Skärgårdstur

Det är c:a 100 meter kvar till färjeläget då vi ser skärgårdsbåten backa ut och sakta tuffa ut mot Brännö. 100 meter från att hinna till Brännö Kortfilmsfestival för att se Fridas film! Svär lite, ringer Frida och säger att vi inte kommer hinna fram i tid. Och svär lite till. Linda står och vinkar till båtarna som åker förbi. Det är då Diego kommer. Diego från Asperö. Vår räddare i filtbyxor! Han säger att han kan köra oss till Asperö och vi hoppar glatt ner i hans båt. Katta och Linda sitter inne i hytten och jag och Oskar står utanför och andas frisk havsluft. När vi närmar oss Asperö har Diego ändrat sig och kan tänka sig att köra oss ända fram till Brännö. Väl framme hoppar vi upp på bryggan vill ge honom lite pengar som bensinbidrag och som tack för skjutsen, men han vägrar att ta emot dem. Nej, nej. Ni är gäster på våra öar.

Festivalen är inne i Brandstationen och det betar två får alldeles utanför. Många bra filmer! Förutom Fridas film visas bland annat den underfundiga filmen Min Kroatiska Näsa samt en fantastisk film kallad Kärlek 2000 gjord av förra årets Bo Widerbergstipendiat Shahriyar Latifzadeh. Sedan är det dags. Och den är precis så bra som jag trodde. Eller nä, den är bättre. Vi ser Frida prata rakt in i kameran om livet, cancern, glädje och sorg. Det är kiknande skratt och gråt om vart annat. Så mycket livsglädje och energi i den tjejen att det är svårt att hålla tårarna borta. Nu är hon strax på väg till Thailand för sju välförtjänta veckor av konvalecens. Ha det allra bäst där vännen! Du är fantastisk! Tack för en jättebra film och en spännande tur ut i skärgården!

Vad duktig du är lilla vän!

Vaknar av att klockradion går igång. Täcket är mjukt och varmt och jag vill inte gå upp. Bara liiite till! Lyssnar på nyheterna och sedan är det dags för barnradion. Programledaren pratar per telefon med en 10-årig flicka från Östermalm. Flickan berättar om sina fritidsaktiviteter; tre stycken väldigt ambitiösa sådana - kommer ihåg att en av dem var balett. Sedan kommer det fram att hon utöver detta även spelar cello och skall framföra ett stycke i direktsändning. Svanen. Jättefint, med endast någon enstaka lätt falsk ton. Herregud, hon är ju bara tio! Mamman kompar på piano i bakgrunden. Efter musiken frågar programledaren: Är du ett sån't där... underbarn? Utan tvekan kommer svaret: Ja. Och någonstans inom mig gör det lite ont och jag tänker att stackars lilla flicka. Du kommer inte att bli jagad av något futtigt prestationsmonster i framtiden. De kommer komma i horder, monsterhorder, beväpnade till tänderna och jaga dig tills du stupar.

Jag hoppas jag har fel.

Men? Va?! Hur?

Vänta lite nu! Hur gick det där till egentligen? Vi sa ju att vi* bara skulle gå förbi Filmfestivalens filmquiz, kanske vara med ett litet tag, och om det är tråkigt gå hem tidigare. Ta en öl och tjöta lite. Låga förväntningar.

Sedan gick vi och vann! Hela klabbet**!
Visst, vi kan musik - men film? Fattar ingenting...

Jaja, då var man där igen. Inser att denna bloggen alltmer har kommit att handla om quiz i alla dess former. Kanske inte så spännade att läsa? Borde nog skaffa mig ett liv? Fast det har jag ju å andra sidan redan. Ett ganska bra sådant - som involverar hälsosamt mycket quizande! Äh, det kanske är bättre att döpa om bloggen till En quiz för själen istället?

* Jag, Linda och Anna. Sedan slog vi oss på plats samman med Kevin och Henrik. Lag Braindead helt enkelt.
** Vinsten var vardera två böcker om Bergman, en festival-Tshirt, fem biljetter till valfri Bergmanfilm samt tre valfria biljetter under Filmfestivalen. På grund av att vi dessutom var det enda laget som slog dagens officiella utmanare, Filmhögskolan, så vann vi även varsin DVD med årets examensfilmer.

Göteborgsk helveteskyla

Göteborgsk helveteskyla infaller någonstans mellan 5-6 plusgrader och 5 minusgrader och är något man helst vill vara utan. Normal kyla* i dessa temperaturer kan anses vara ok - man får bara ta på sig mössan och vira halsduken ett varv till. Men den göteborgska varianten är fuktig, salt och söker sig in precis överallt. Faktum är att det här oftast känns varmare när det är minus 10 än när det är plus 2. Lägg till detta det faktum att jag borde varit född vid ekvatorn och helst trivs i temperaturer kring 25-30 grader och ni kanske får ett hum om hur jag mår nu...

* Läs: Kyla i övriga delar av landet.

Söndagspromenad

It's hip to be square!

Efter att konstant denna vecka ha levt med en skev tidsuppfattning, som bland annat har lett till att jag redan i torsdags trodde att det var fredag, så var det då äntligen fredag på riktigt. Afterwork med arbetskamrat och sedan jobbar jag hårt för att upprätta en kulturkredibilitet: Jag går och ser en föreställning med modern dans/happening/konst på Unga Atalante. Det är grymt skön musik som tidvis gränsar till brutal industrialism. Det är blinkande lysrör och svängande kroppar. Och det är riktigt bra! Hamnar efter föreställningen i en soffa i lobbyn med en öl i handen och med skönt sällskap. Det är då jag märker det: Av oss tio personer har sju glasögon. Sju kraftiga, svarta och kantiga glasögonbågar. Kultureliten sammanträder. Känner mig som en seriefigur och vill mest sjunka ner genom soffan, men tar en djup klunk av ölen och härdar ut. På vägen hem stannar jag till på Notting Hill och hälsar på alla bekanta ansikten. Säger att jag bara stannat till för att stället ligger behändigt till - halvvägs på vägen hem - och att jag bara skall ta en öl.
-Men Björn, du ÄR hemma nu.

Pengabrorsan och jag.

Det är lite som jag och Seinfeld. Jag borde gilla det. Men. Det är något som inte stämmer. Står på konserten och gillar det - till en början. OK låtar, bra tryck. Men det är något jag saknar. Musikerna rockar loss som bara den, men var är gunget? Var är lusten att dansa? Ser ut över publiken under en av de mer svängiga låtarna i konsertens slutskede (kan det ha varit It's been hurting all the way with you Joanna?) och hela publiken står blick stilla. Någon enstaka spasmisk studs kanske, men inte mer. Det är någonstans där jag inte riktigt hänger med. Något är fel. Eller så är helt enkelt inte Moneybrother min grej.

Sen var det det där med bloggandet. Jag har dryftat det förr, men jag börjar på allvar tro att det ligger sanning i påståendet om att lidandet är skapandets moder. Jag är alldeles för glad, kär och lycklig för att kunna skriva något som känns värt att publicera. Har egentligen massor av lust att skriva, men så fort jag sätter mig framför datorn så blir det tomt. Blankt. Som myrornas krig på TV. Jag är som en glad skrivmaskin utan färgband och tangenter. Och jag trivs med det. Ha tålamod med mig. Det kommer mera...

En vanlig söndag på Notting Hills musikquiz...

Nämnde jag förresten att vi vann - med hela 5 poängs marginal! Så på torsdag är det fyra glada Four Tops:are som går och ser Moneybrother på Trädgår'n med sina vunna biljetter!

Selektivt minne?

Så hände det då igen: Jag glömde. Denna gången hade jag faktiskt föresatt mig att jag skulle vara med. Sådär någon timme i alla fall. Pliktskyldigast. Kratta lite löv och visa att även jag är en del i bostadsrättsföreningen. Höstens städdag. Sedan vaknade jag. Duschade. Åt frukost. Tittade ut genom fönstret och såg alla grannarna stå och äta korv på den rena nykrattade gården. Helvete! Man kan väl inte komma ner och bara ta en korv och umgås utan att kratta något? Så nu kan jag alltså inte gå ut på någon timme utan att behöva skämmas. Skit också! Och solen som skiner som allra finast just idag.

Kära bloggen!

Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge se'n vi sågs. Det är Björnen som skriver. Jo, jag lever. Har bara haft en massa andra saker för mig på sistone. Känner mig lite skyldig; jag har ju lämnat dig i sticket såhär utan att ha sagt något. Men håller du inte med om att det ibland är bättre att inte skriva något alls än att skriva trivialiteter som inte egentligen säger något alls? Bara så att vi inte missförstår varandra: Det är inte du det är jag; det kanske hade fungerat under andra omständigheter... o.s.v.

-Ja jävlar; Dazed and Confused var det den hette!

Filmquiz på Respekt. Förväntningarna är höga och det är fullsatt. Laget är en sammanslagning av mitt lag - Four Tops - och lag Patet. Bägge från söndagens musikquiz. Hamnar på ett lågt bord med världens lägsta pallar. Knäna slår i hakan när jag lutar mig fram för att ta en sipp av ölen. Lite obekvämt där vi bokstavligen sitter i skuggan av folket från Filmkrönikan; på mer än ett sätt visar det sig senare när det är dags för rättning. Slår helt otippat till med att den italienska film vi får se ett klipp av, och som skall göras i en amerikansk remake med Al Pacino i huvudrollen, måste heta Rififi. Det är rätt! Ibland skall man lita på sitt omdöme. Vandrar därifrån med ett resultat som ligger på strax över hälften av Filmkrönikans poäng, men med en revanchlusta som vida överstiger deras. Om de någonsin vågar sig till Notting Hill en söndagskväll så skall vi minsann visa dem var skåpet skall stå!

... och kameran kom i ett mindre paket än vad minneskortet kom i.

8 saker jag inte tänker ge en chans

Blev för någon dryg vecka sedan dubbelutmanad - av både Sandra och Ninde. Har länge grunnat på om det innebär att jag måste skriva 16 saker som jag inte tänker ge en chans, men jag har nu bestämt att 8 räcker gott. Det är dessutom svårt nog att bara komma på dem - vilket känns väldigt besynnerligt eftersom jag oftast inte har problem att komma på sådana här saker. Undrar om jag är sjuk? Bäst att börja med de uppenbara; de jag redan har spytt galla på här och på andra ställen:

1. Stefan och Krister
Titta på dem! Bara titta på dem. Herre. Gud. Vad. Enerverande! Hur kan folk tycka att de är roliga?

2. Foppa-tofflor
Precis som "humorparet" ovan framkallar dessa plastskor en konstig känsla i magtrakten. Speciellt vid de tillfällen de i olika bjärta kulörer sitter löst planterade på en semestrande familj iklädda likadana träningsoveraller. Behöver jag nämna att den konstiga känslan i magtrakten inte är av det särskilt angenäma slaget?

3. Benvärmare
De passar helt enkelt inte på mig. Inte ens om de är svarta.

4. Seinfeld
Med risk att få hatbrev till bloggen så måste jag nog ändå ha med Seinfeld på listan. Vad är grejen?! Jag förstår inte. Och den där jäkla basen som spelar i tid och otid? Boooooring!

5. Inälvsmat.
Kommentarer överflödiga.

6. Facebook
Jag behöver definitivt inte fler kontaktytor ut i världen. Snarare färre. Tycker redan att bloggar, mail, Last.fm, sms och andra kommunikationssätt snor alldeles för mycket tid av mig. Fast man kanske aldrig skall säga aldrig om detta fenomen i internetvärlden? Man riskerar ju att bli sedd som en framtida Ines Uusman - ni vet vår före detta kommunikationsminister som 1996 sa att "Internet är bara en fluga...". Kommer ni ihåg henne? Nähä...

7. Fasta
Eftersom jag utan mat i magen raskt förvandlas till Frankensteins monsters sura, otrevliga och rätt så elaka kusin så tror jag inte att självpåtvingad svält är något för mig. Dessutom är mat alldeles för gott för att inte ätas. Såvida det inte är mat som faller under punkt 5 på denna listan.

8. Vinterkräksjukan
Nej! Nej! Nej! Vill inte. Håll dig borta ditt kräk!


Kastar friskt utmaningen vidare till alla er som inte har gjort den redan. Du också alltså! Sedan är jag ju lite specifikt intresserad över vad just Zany och Pata tycker i den här frågan. Känn er utmanade!

Och idag gör Björnen vågen för...

... den person på Dustin Data som kom på den briljanta idén att skicka ett pyttelitet minneskort samt en medföljande liten kortläsare i ett paket stort nog att rymma ett helt års matförbrukning för ett 8-personershushåll på Hisingen. Grattis!

Jag må jag leva! Igen.

Idag firar vi den Internationella Nalledagen. Eftersom jag är av björnsläktet så borde jag självklart inkluderas i detta firande. Ni kan således lägga alla presenter till mig på bordet i vardagsrummet! Om de inte skulle få plats är det helt ok att även lägga på golvet.

Jag önskar mig bland annat glas ur serien nedan, en trisslottvinst på 25.000:- i månaden under 25 års tid, Buddy Hollys glasögon och fred på jorden.

Kväll med Navid och hans Gudar på Pustervik. Träffar allra goaste, glada, friska och strålande lilla Frida! Hennes hår, som sist vi sågs fortfarande var kort och ganska så tunt, är nu kraftigt, tätt och mörkt. Gudarna spelar som bara de kan och jag dansar som bara jag kan. Men en sak retar mig: De där stora killarna. De som på alla konserter står mitt i den glada dansande folkmassan. Stilla. Fötterna brett isär. Armarna korsade över bröstet eller stabilt planterade i byxfickorna. De som effektivt stoppar upp all feststämning bakom och vid deras sidor. För i helvete killar; släpp loss! Våga röra på er. Skit i att försöka vara så "coola" för en gångs skull. Musik blir bara bättre om man lever sig in i den!

En promenad till Mordor, kåta duvor och sjungande frireligösa seglare.

Det är lördag och spattigheten i benen vägrar att ge med sig. Tänker att nu jävlars skall de få! Benen alltså. Nu blir det promenad! Hänger MP3-spelaren runt halsen och Blonde Redhead studsar mellan öronen. Avviker från den vanliga rutten ner mot Röda Sten och styr istället mot Mariaplan och vidare därifrån mot Sandarna. Passerar krönet och får syn på Älvsborgsbron. Den lockar. En bra dag att gå för långt på, tänker jag och börjar uppstigningen mot brokrönet. Passerar en svenskaflagganmålad Volkswagen med den besynnerliga texten "IRAK" sprayad på. Förstår inte riktigt kopplingen. Upp över bron, och svindeln jag inte visste att jag hade sätter in. Håller mig en meter från räcket medan bilarna dundrar förbi några meter åt andra hållet. Nedstigning, och så står skylten där. Den som förkunnar att nu är du minsann på Hisingen. Fel sida älven. Ön som Gud glömde. Mordor. Fast det står inte att läsa rakt ut, man får läsa mellan raderna: På det klottrade elskåpet och på raffenaderiets skorstenar. Slänten ner till Färjenäs, där det gamla Götheborg låg. Det som danskarna brände ner. Det är nästan som om askan fortfarande ligger kvar, för hela stället känns grått och dött. Passerar en stor flock duvor som nog är från något duvslag, för bland alla tråkgrå duvor finns ett tiotal som är kritvita. Alla de kritvita duvorna kråmar sig och är kåta som fan. De sträcker på sig, burrar upp sig och springer glatt efter de grå som lite oroligt förflyttar sig längre bort. Är det den vita klädseln som gör det? Kricketspelare borde vara jättekåta i så fall. Och Lucia. Och Michael Jackson! Hemska tanke! Förträng! Tänk på annat! Passerar bockkranen och förbannar återigen den person som bestämde att trappor och lejdare skulle målas lila. Lila och orange är ingen bra kombination. Spöstraff! Får kryssa mellan sprängstensblock för att ta mig fram då hela kajen är byggarbetsplats. Tråkiga, nya, dyra hus på bästa läget - förutom den där lilla detaljen om Mordor då. Ner till Eriksberg där fågelskiten blänker vit på bryggorna. Götheborg - båten alltså - ligger halvmastad och guppar i vinterskrud, och jag tänker att jag borde se mitt hus från här. Fast det gör jag inte. Älvsnabben över älven till Klippan. Möter Elida på väg in mot stan. Massor av frireligiösa leenden över hela båten. Texten Sailing for Jesus tryckt på skrovets sida. Mår lite dåligt, men det går snabbt över. Stiger av båten. Trötta steg hem. Upp. Trappor. Trött. Bara vila lite nu...

Somnar.

Ahh! Strumpor! Tusentals strumpor! Tvätta, tumla, sortera, sålla, lägga in i skåp. Stru-mu-mu-mumpor. Umpor. Jag tror jag håller på att tappa konceptet helt... hjälp!

Oh boy!

Tänk er en situation där ni är en grupp vänner - alla med vitt skild musiksmak - som skall samsas om att gå på en konsert ihop. Lurigt va? Det hade jag också tyckt. Åtminstone fram tills igår då jag var på just en sådan konsert. En konsert som passar de allra flesta - utan att för den skull vara det minsta tråkig. Jag var nämligen på Sticky och såg Miss Li!

Fram tills igår visste jag inte heller att det det kunde finnas så mycket energi i en enda kropp som det gör i just Miss Li, eller Linda Carlsson som Borlänge-tösen egentligen heter. Musiken är en blandning mellan rock, jazz, country och blues med en tydlig stämpling av kabaré över alltihop. Och man kan inte annat än älska Miss Li själv där hon ler, skriker, hoppar, river, sjunger och dansar spastiskt bakom pianot. Hon spelar på publikens reaktioner och pratar om allt och inget mellan låtarna. Mitt i en låt stannar hon upp och säger: Jag har ju sett Lisa Ekdahl och så... men hon har ju inte.. särskilt stora bröst... äh, skit samma! Sedan fortsätter hon att spela som om inget har hänt medan vi i publiken mest tittar på varandra, skakar på huvudet, skrattar och dansar vidare. Musiken svänger värre än en vindflöjel i stormen Gudrun och jag kan bara inte stå stilla, och som Oskar så vist sa det: När Björn dansar så vet man att det är bra!

Nu jävlar skall det bli fotande av! Väntar med spänning på på att få hem en sådan här liten mackapär. Den har flera megaprickar, ett objektiv, avtryckarknapp och en himla massa bra bilder i sig:

Min nemesis

De allra flesta av oss har en nemesis - en dödsfiende som man aldrig kan komma överens med. Det kan vara CSN, den sura gubben i grannhuset, hunden som alltid jagar dig, Stefan & Krister-fanatikern på jobbet eller den åttaårige snorungen på gården som kastar jordkokor i huvudet på dig och sedan gömmer sig bakom sin mamma och hävdar att du har slagit honom. Din nemesis. Min nemesis heter Tvättstugan och vi har en dejt på lördag morgon klockan 8. Jo, det är kris på klädkontot - vem går annars upp frivilligt en lördagmorgon och tvättar*?!

Vem eller vad är din nemesis?

* Känner du någon som gillar att tvätta (även på konstiga tider) så hör av dig med kontaktuppgifter genast! Jag skulle behöva någon som med glädje sköter all min tvätt.

De gör det med flit de jävlarna!

Nu har jag två gånger de senaste veckorna tvättat håret med duschtvål istället för schampo. Man får en så oreglerlig, torr och spretig frisyr av det. Så nu tycker jag att vi en gång för alla sätter stopp för det där otyget att ha olika produkter i förpackningar som liknar varandra! Vi bör följaktligen standardiserar alla förpackningar så att det inte finns någon minsta risk att en sömndrucken Björnen borstar tänderna med aloe vera eller tvättar håret med tvål.

Vilka är med mig?

Gycklarnas afton

Vet inte riktigt vad som hände igår, men någonstans under kvällen svängde det över från en lugn releasefest med lågmäld akustisk musik till Wii-bowling vid Mariaplan, massor av öl och en fet huvudvärk nu på morgonen. Tror jag skall försöka bota baksmällan med att se en Bergman-film på bio. Det kan säkert pigga upp!

Jaha. Då fick jag en ny MP3-spelare som ersättning för den gamla som gick sönder. Vad skall jag nu skylla min mer än usla träningsdiciplin* på?

* Läs: Ingen träning alls den senaste månaden. Om man inte räknar cykelturerna till och från jobbet.

Perspektiv

Klockan är elva då chefen säger: Det vore bra om jag kunde ha presentationen på mitt bord klockan två. Tre timmar. Oj. Jobbar in lunchen med en sushi framför tangentbordet, men det regnar ute så det gör inte så mycket. Det var det där om se allt i perspektiv! Redan halv två har jag presentationen klar och får lite instruktioner om hur jag skall arbeta vidare med den. Nöjd med dagens arbete vandrar jag sedan hem redan halv fem. Regnkläder på. Djupt andetag. Ut i regnet. Hoppar upp på cykeln och börjar en mödosam cykling hem. Det regnar horisontellt som vanligt och det blåser rak motvind på minst tio sekundmeter. Paraplyer flyger förbi mig och jag får växla ner för att stå emot vinden. I Stigbergsbacken blir jag för en stund tvungen att ställa mig upp på tramporna. Nederlag. Kommer hem, låser cykeln och vandrar upp för trapporna i Converse som "tjippar" värre än Bengt Alsterlind i sina bästa dar. Glasögonen är immiga och vätan rinner från halsen och ner innanför tröjan. Men det var det där med perspektiv. Alltid sätta allt i perspektiv. Så för att bättra på perspektiven lite tänker jag ta närmsta spårvagn till Heaven 23 där jag skall dricka drinkar, och kanske till och med avnjuta en räkmacka, i skånskt sällskap.

In vivo

Jag följer regelbundet ett ganska så stort antal olika bloggar. Många läser jag lite då och då och slänger kanske som pliktskyldigast in en kommentar vid enstaka tillfällen. En del följer jag mer regelbundet och kommenterar allt som oftast. Några av er bloggare känner jag sedan tidigare i riktiga livet, och några av er känns det som om jag känner - trots att vi aldrig har träffats. Vi följs ju trots allt åt i vått och torrt! Igår fick jag en ny vän då jag i riktiga livet sammanstrålade med Kristina för lite mat och några öl. Här kunde man verkligen tala om Kristina in vivo! God sushi, massor av samtalsämnen och en riktigt trevlig kväll! Det här får vi göra om! Nu har jag ett mycket bra skäl att stanna till i Malmö nästa gång istället för att som vanligt snabbt forsa förbi stan på väg mot andra mål (läs: Köpenhamn).

Drömmen tio år senare...

Drömde i morse att jag hade haft inbrott i lägenheten. Var ledsen och arg. Kanske inte det bästa sättet att vakna på? Det var lite mer än tio år sedan det hände mig på riktigt. Kommer hem och skall sätta nyckeln i låset, men där låscylindern brukar sitta finns bara ett stort hål. Dörren är öppen. Ett enkelt vred med en rörtång runt låset har varit ett lika effektivt sätt att öppna dörren på som ett vred med min nyckel. Det är rörig inne. Garderoberna står öppna. Det mesta av innehållet från nattduksbordets låda ligger utspritt på sängen. CD-stället gapar väldigt tomt. Stereon är borta och med den samtliga fjärrkontroller - även de till TV:n och videon som fortfarande står kvar på sin plats. Kameran, en ryggsäck och mitt gamla makulerade (!) pass med alla stämplarna i saknas. Det konstigaste av allt är att all öl till morgondagens kräftskiva är borta, men att spriten som stod brevid finns kvar. Ringer Polisen som kommer och tittar, hummar och antecknar. Tror inte ens de bemödar sig ett besök vid lägenhetsinbrott nu för tiden. Ringer låssmeden som ersätter det gamla låset samt sätter in nytt lås ovanför. Får låna stereo av farsan och låter mig lugnas av en whisky och Stina Nordenstams sköra stämma. De tog inte min favoritskiva!

Efterdyningarna är förhållandevis lindriga. Försäkringsbolaget strular inte utan ersätter det allra mesta. Ny stereo, nya skivor. Och mitt i allt detta kommer jag till insikten att det är bara saker. Det går att ersätta. Jag saknar endast en sak: Farmors vigselring. Den jag fick av henne när jag tog studenten. Världens bästa farmor. Jag berättade aldrig för henne att den var borta utan jag ljög och sa att den låg säkert i ett bankfack. En vit lögn eftersom jag vet hur ledsen hon skulle blivit om hon hade vetat.

Jonathan Richman, Trädgår'n 5/10

Har du sett filmen den där Mary? Isåfall har du säkert lagt märke till mannen som emellanåt går omkring med en gitarr och sjunger sånger om händelserna i filmen? Den mannen heter Jonathan Richman, och han spelade igår på Trädgår'n i Göteborg. Jag var där. Cameron Diaz var inte där. Tyvärr. Med endast sin röst, en akustisk gitarr och en trummis skapar Jonathan ren glädje. Vägen från, vad som många anser vara det allra första punkbandet - The Modern Lovers - till det han gör nu för tiden kan tyckas vara lång men punkattityden finns fortfarande där i grunden. Nu är den dock utblandad med calypso, reggae, franska chansons och blues. Allting framfört med glimten i ögat och ett roat leende på läpparna. Texterna är härligt ärliga och smått naiva, men det är framför allt glädjen som når fram till oss i publiken. Och trots att jag inte har hunnit lyssnat in mig särskilt mycket på hans musik innan konserten så blir jag glatt överraskad! En riktigt bra konsert som får fyra starka koppar ristretto i betyg. Om Cameron Diaz hade varit där hade det blivit fem koppar espresso. Minst.

Chandler är Chandler är Chandler...

Såg igår ett avsnitt av den amerikanska serien Studio 60 on the Sunset Strip. I denna serien spelar Chandl... Matthew Perry - ni vet han som spelar Chandler i Vänner - en roll som manusförfattare. Chandl... Matthew pratar väldigt fort och är precis som... just det: Chandler. Handlingen går ut ungefär på att Chandler skriver manus; Chandler är sarkastisk; Chandler är Chandler är Chandler som spelar nån snubbe som heter Matt. Fast det gör han inte särskilt bra. Dessutom har Chandl... Matthew Perry väldigt mycket hår! Har ni tänkt på det? Ofantligt mycket hår. Kan inte någon ta och raka av honom allt håret och sätta ett par mörka solglasögon på nästippen så att man inte ser att det är Chandler?! Fast det är nog precis samma sak med resten av de gamla Vänner-skådisarna. Man borde raka håret och sätta solglasögon på dem hela bunten.

Surrender to Jonathan

Jag lever för tillfället ett ganska så trevligt, men lite händelsefattigt liv. Ni vet den där känslan av att man går lite halvt i dvala; temperaturen faller ute, halsduken viras ett extra varv och vattenkranen i näsroten börjar läcka. Blogginläggen blir därefter. Så man kan inte påstå att jag var svårövertalad när Heppie igår kväll talade sig varm för fredagens konsert med Jonathan Richman på Trädgår'n. På hemvägen idag stannade jag därför till vid Pustervik och köpte en biljett. Lite musik har ju aldrig skadat. Såvida det inte är något med Mariah Carey.

Detta kan bli en jobbig dag...

Det började mitt i natten när någon hade flyttat toalettdörren en halv meter i sidled så att jag gick rakt in i väggen. Dörren var som tur är åter rätt placerad i morse. Sedan blev jag på väg till jobbet närapå påkörd av en galen 55+ gubbe på EU-moped. På en smal del av vägen vid ett vägarbete kommer han tutandes i fullt ös bakifrån, missar mig precis, men kör på tanten framför mig. Sedan skäller han ut oss för att vi står i vägen! Idiot. Av detta drar jag slutsatsen att gubbar på 55+ inte borde få vistas på vägarna.

Nu väntar jag på att det skall hända något positivt för att väga upp. Fast det kanske inte fungerar så?

Björnen och moraltanterna

Döm av min förvåning när jag nyligen upptäckte att jag och min blogg har blivit hett stoff i ett diskussionsforum rörande cykling, trafikregler och trafikvett. Mitt i denna debatt hänvisas nämligen till ett inlägg jag skrev i början av juli som i korthet handlar om hur jag på cykel sakta rullar fram på en trottoar och blir avsnäst av en tant för detta. Satte mig och började skumma igenom detta forum som med några positiva undantag mestadels verkar frekventeras av paragrafryttare, moraltanter och självutnämnda ordningspoliser. Detta är underhållning gott folk! Signaturen August hävdar knastertorrt efter att ha läst mitt blogginlägg: Man cyklar inte på trottoaren eller övergångsställen, där leder man cykeln. Punkt. Sedan hettar det till rejält när signaturen B Thomas helt sonika sågar mig som person, nedvärderande hävdar att jag har en " intressant människosyn" samt att jag "saknar omdöme och dessutom uttalar ... [mig] nedlåtande om den som påpekade det felaktiga beteendet". Den som är utan skuld kastar första stenen, herr* B Thomas, och eftersom jag aldrig har hävdat att jag är oskuldsfull så är jag redo att kasta fler stenar tillbaks om saken kräver det. Fast jag tycker nog mest synd om dig. Låt mig ge dig några tips: Kliv av dina höga cyklar, ta en paus från att läsa Trafikförordningen, skaffa dig ett liv, vänner och se till att du får en kram emellanåt. Jag tror du skulle må mycket bättre av det. Och för guds skull mänska, byt signatur på dina inlägg! Den som inte är ute och cyklar, kommer ingen vart!? Du skämtar med mig aprillo?

* Jo jag tar för givet att du är en kille eftersom jag har ytterst svårt att se hur någon av kvinnosläktet skulle gå igång så till den milda grad över mitt oskyldiga blogginlägg. Kvinnor är i regel smartare än så. Fast jag kan ha fel angående dig - du har ju uppenbarligen vissa drag som normalt hör gnällkärringar till.

Ja må jag leva!

Det är nu helt OK att ni brister ut i spontana hyllningssånger till min ära. Har alltid önskat höra födelsedagssånger framförda i reggaetappning, så om ni fixar det så blir jag extra glad! Presenterna kan ni lägga på vardagsrumsbordet.

Fyndshop-a-holic

Ok, jag köpte visserligen fyra par skor i Beijing och jag har väl egentligen inte plats för många fler, men jag behövde verkligen det där svarta paret jag köpte idag. Precis som att jag verkligen behövde skjortorna och tröjan som råkade hamna i plastpåsen tillsammans med skorna. Jag är nu en mycket lyckligare och bättre klädd människa. Dessutom så var det ju så billigt!

Äh, jag behöver inte rättfärdiga mig för er. Jag är ju värd det. Minst. Eller hur?

Den inbillade sjuke - fast tvärtom.

Fredag: Lätt ont i halsen och hosta - nejdå jag är inte sjuk.
Måndag: Täppt näsa och snorig, men inte kan väl jag vara sjuk?
Onsdag: Muskelvärk och potatishjärna som inte tänker rätt. Migrän av solljuset som slipper in genom fönstret bakom mig - det med persiennerna neddragna. Kanske lite sjuk ändå...

Nu vänner är det jag som sitter hemma i halsduk och knaprar Ibumetin. Fast vid det här laget är jag väl frisk redan imorgon igen. För att se positivt på det hela: Det är i alla fall inte SARS. Det känns tryggt!

Beijing, måndagen den 17:e

Ännu en dag med Beijing-sightseeing. Vi möter åter upp med den svenska arkitekten för att främst se de äldre delarna av staden. Utgår från Drum Tower som förr i tiden verkade som meddelandecentral för staden ihop med det intilliggande Bell Tower. Från tornet ser man ut över de gamla hutongerna - de äldre bostadsområdena som kringgärdar tornen. Många av dem har dessvärre rivits för att ge plats för nybyggnad, men det verkar nu finnas någon slags bevarandeplan för dem. Hoppas bara att den fortskrider. Vandrar in bland kvarteren och får besöka en äldre lärarinna som vår guide känner. Hennes familj har bott i samma hus i flera hundra år. Efter rundvandringen blir det ytterligare busstur för att se en del av OS-byggnaderna. Det står byggkranar varthelst man ser och det är smått otroligt att tro att alla dessa byggnader skall vara klara till den klockan 20.08 den 8/8 2008. Antar att det är något fint och symboliskt med alla de där siffrorna. Hoppas det bringar tur - för augusti är tydligen den absolut sämsta tiden på året vädermässigt. Fast det hindrar nog inte den kommunistiska regeringen som hittills har lyckats fixa vita jular varje år sedan 30-40 år tillbaks. Termen Chemical rain får en ny mening...

Birds nest. Huvudarenan för OS. Den framstår som stor på bilden, men den är ännu större i verkligheten.

Den nya nationalteatern. Färdigställdes i lördags och är ett skrytbygge utan dess like. Gigantiska glasytor och titanplåt. Dessutom är den tydligen helt fel form och placering enligt alla Sheng-Fui-regler, vilket ju tydligen är viktigt att tänka på.

Efter sightseeingen blir det ytterligare hård shopping. Jag köper bl.a. fyra par converse, ytterligare en windstopper, ett par jeans samt 8 armbandsur i form av Chairman Mao som vinkar med ena handen i takt med sekundvisaren - perfekta presenter till quizgänget! Försöker hitta en taxi tillbaks till hotellet, men alla bilar är plötsligt upptagna. Sedan kommer regnet.

Kvällens restaurang heter The Green T. House och har ett nykinesiskt kök med olika tesorter inblandade i matlagningen. Stället är lagom galet, men framstår som helt normalt efter gårdagens restaurangextravaganza. Är nog lite trött och blasé efter alla upplevelser och stället kommer inte riktigt till sin rätt. Ljudvolymen är hög, akustiken slamrig och maten är inte riktigt till mitt gillande. Synd, för stället är nog egentligen ganska så bra.



Tisdagen den 18:e
Avresedag. Har några timmar för oss själva innan bussen går ut mot flygplatsen. Vandrar bort till den förbjudna staden som ligger två kvarter bort från hotellet. Banar väg genom horder av små kineser i pastellfärgade regnkläder för att se var de gamla kungarna bodde. Hinner med att ställa sig på Tiananmen Square för att känna in stämningen sedan bär det av mot den väntande bussen. Hinner inte hälsa på gamle Mao där han ligger på sin eviga lit de parade i sitt Maosoleum, men jag tror att han säkerligen väntar på mig tills nästa gång jag kommer hit. För jag vill definitivt tillbaks hit! Zai jian!

Beijing, söndagen den 16:e

Fortfarande lite tidsvill efter resan vaknar jag pigg som en lärka vid femtiden på morgonen och bestämmer tillsammans två arbetkamrater att vi skall ta en morgonutflykt till den närmsta delen av muren för att se soluppgången. Det är svalt och, med kinesiska mått mätt, ganska så frisk luft ute när vi mödosamt tar oss upp på den smala stig som leder upp genom skogen. Muren är delvis raserad och nästan helt övervuxen av buskar och sly. I fjärran hör vi suset och tutandet av bilar. Men det är på samma gång stilla och lite sakralt. Eftersom vi är i närheten av Beijing blir det ingen soluppgång utan bara ett gradvis ljusare dis. Men ändå: Soluppgång över den Kinesiska muren!

Frukost och sedan avfärd med bussen till en mer upprustad och turistig del av muren; Badaling. Också detta är skoj att se men upplevelsen förtas av att man hela tiden blir störd av kineser som på bruten engelska vil sälja saker: Hey, handsome boy! You want Lolex? You buy pee-pee-boy? Vi åker in mot stan igen för att möta upp med en svensk arkitekt som bor och arbetar i Beijing. Han guidar oss runt på Beijing Planetarium och på Stadsplanekontoret där han förklarar hur staden har vuxit genom århundradena. Senare shopping på Silk Market; ett fem våningars shoppingparadis med allt från skor till väskor, jackor, jeans, klockor och annat nödvändigt. Allt är kopior i mer eller mindre varierande god kvalitet. Säljarna är intensiva och rycker och sliter i en för att få sälja. Blir flera gånger tillbakadragen in i båsen när jag redan har bestämt mig för att inte köpa något där. Prutning är ett måste och oftast hamnar slutpriset i närheten av 1/10 av utgångspriset. Köper två klockor, en windstopper och en stor väska. Det kostar sammanslaget under 500kr.

För kvällen har vi reserverat bord på Phillippe Starcks restaurang Le Lan. Redan när hissdörrarna öppnas och tre kvinnoröster i kör säger Welcome! anar man att detta kommer bli en upplevelse utöver det vanliga. Det är guld, speglar, svulstigt, barockt och alldeles, alldeles underbart! Stället är som en av de bisarra drömmarna i Twin Peaks och man förväntar sig hela tiden att se dansande dvärgar. Äter tiorätters meny och ber dem att inte snåla på vinet. Köket är någon slags nyasiatisk fusion med allt från ostron i het chili- och szhezuan-sås till revbenspjäll i honung samt dumplings. Maten är fantastiskt god! Efter en tur till toaletterna kommer jag tillbaks med ett gigantiskt flin över hela ansiktet - även dessa är helt galna: Speglar på väggarna, en gigantisk silverfåtölj (för besökare?) och en kran i form av en svanhals i silver. Senare under kvällen går jag och en arbetskamrat på utflyktsfärd i lokalerna som är väl tilltagna - c:a 6000 kvm. De allra flesta rummen är avstängda för besökare, men vi är bara här just nu och låter inte detta stoppa oss. Rum efter rum breder ut sig - det ena galnare än det andra. Överallt stora tavlor på väggar och i tak, tjocka draperier samt bord för allt från intima sammankomster för två personer till stormiddagar med 20 personer. Jag är knockad! Detta är i både mat och lokal min absolut bästa matupplevelsen någonsin!