"Hjärta, hjärna, i nån skön förening där"

Det finns få saker som retar inredningsarkitekten i mig så mycket som Ernst Kirchsteiger. Trots (eller kanske snarare gå grund av?) detta finner jag mig då och då sittandes framför nåt av hans program. Med en njutning som nästan gränsar till det perversa ser jag honom gå omkring barfota, känna in rummet, tälja ihop en veranda av rundstavar och hampa för att sedan orera över hur färgen "får det att brumma som en liten humla i mitt bröst."
Man får inte tycka detta är bra. Fast det gör jag. Lite.
Känslan hos mig är som när man som liten knodd fick tag på sin första porrtidning - det är förbjudet och väldigt spännande på en gång. Men även jag har en gräns och när Ernst med nyfikenhet i rösten säger: "Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut" har jag fått nog av honom och hans rundstavsfetischism så jag byter kanal.