I torsdags träffade jag honom: Taxichauffören från helvetet. Hen lever och verkar i Göteborg där han kör en blå V70. Vid en första anblick verkar han vara en alldeles normal taxichaffis, förutom att han pratar helt obegripligt. Han säger något om "morgon" och "sol" och verkar sedan förvänta sig något slags svar. Det är visserligen morgon, men solen har ännu inte hunnit gå upp så jag svarar med ett lite trevande "Ja..." vilket verkar nöja honom. Han ler lite skumt och börjar köra.
I höjd med Liseberg börjar jag ana oråd. Han trycker plötsligt gaspedalen i botten, och hårt intryckt i skinnstolen, ser jag hur vi i slow-motion - fast jäkligt snabbt - kör om en lastbil i höger körfält. Därefter korsar han tvärt två filer åt vänster, för att strax därpå upprepa samma manöver åt andra hållet. Jag greppar hårt om dörren. Sen börjar han prata igen. Bland ljuden som kommer ur hans mun uppfattar jag något om att man "måste lära andra bilister" och att "det var han som började". Jag försöker uppbringa ett tappert leende för att hålla honom lugn, men ser antagligen helt förfärad ut. När han sedan börjar likna vänskap vid att rasera ett hus mumlar jag något medhållande och tittar intensivt ut på det högra vägräcket. Det är grått. I huvudet hör jag en röst från något TV-program som säger att man bör undvika ögonkontakt med psykiskt instabila personer. Vägräcket leder nästan hela vägen ut till Landvetter flygplats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ett släkte för sig själva... lita aldrig på dem. Säger de att de hittar så var beredd på att guida hela vägen. Säger de att du inte behöver bälte ta två...
Litar inte en sekund på dem...
Åkte faktiskt med en riktigt trevlig chaufför i Sthlm. Fast han verkade göra allt för att slippa vara taxichaufför - vilket ju måste vara positivt! Det brukar inte vara helt vanligt med chaffissar som har feta studieböcker om "Knowledge Management" liggande på instrumentpanelen.
Skicka en kommentar