Salone Internazionale del Mobile, espresso, svullna fötter och en italiensk flirt.

Torsdag:
En resedag. Anländer till hotellet vid 23-tiden efter dryga 5 timmars resa. Den som har kommit på tanken att placera Amsterdam mellan Göteborg och Milano borde få stryk! Bokningsagenten som glatt meddelade att vi hade fått ett hotell "alldeles vid mässan" kanske överdrev lite: 40 minuters resa med tunnelbana från ena sidan stadsgränsen till den andra vore en mer korrekt beskrivning. Han borde förresten också få stryk. Lite mordisk och väldigt trött. Tar en öl från minibaren och somnar. Drömmer bra drömmar.

Fredag:
Mässan. Tänk er Älvsjömässan i Stockholm, fast bra och 20 gånger större, till brädden fylld med möbler, italienare, tyskar, greker och japaner så har ni en bra uppfattning om hur Milanomässan är. Lägg sedan till en usel skyltning, två ömma fötter, täta espressopauser, ett öronbedövande sorl och några förvirrade svenskar så är bilden komplett. Dagens designerspan: Konstantin Grcic. Han hade svartfärgat hår och en rolig överkammad flint.
Senare på fredagen blir det champagne i plastmugg på Fritz Hansens showroom vid Via Tortona. Fyrarätters middag på Stendhal. Fantastiskt gott! Efteråt beställer vi glatt drycker till desserten: whisky, grappa, limonetti och pastis. Kyparen ser förvirrad ut och kallar på hovmästaren som raskt bestämmer att det blir limonetti till kvinnorna och grappa till männen! Han är obeveklig - inget annat kommer på tal. Efteråt blir det taxi till Bar Basso och odrickbara, svinstarka drinkar. Kvällens kändisspan: Norway Says-killarna, fast det förstår jag inte förrän senare. Taxi till hotellet. Drömmer konstiga drömmar om möbler.

Lördag:
Halvdag på mässan. Lätt panik för att vi inte hinner se allt. T-bana till Zona Tortona och Piú Superstudio för att se showrooms. Några trötta timmar senare tar vi taxi till il Duomo för att hitta ett bra glasställe. Efter glass och lite shopping promenerar vi till Nobu för att se om de har lediga bord, men det är smockfullt. Lätt desperation börjar stiga i de hungriga svenska ögonen. Efter ett varv i kvarteret hittar vi en restaurang med ett ledigt bord för sex personer. En liten dekal vid dörren förkunnar stolt att förrättningen är omnämnd i Guide Rouge. Bordet har uppsikt över köket där kocken stirrar argt på mig över den buskiga mustaschen. Kyparen är glad, charmig och väldigt förvirrad: En risotto anländer samtidigt som förrätten, en huvudrätt glöms bort helt och två huvudrätter har tagit slut för dagen. Men den mat som kommer, samt det tillhörande vinet, är i absolut toppklass. Espresson är bäst på hela resan! Jag visar tummen upp för kocken och ler uppmuntrande. Han ser ännu argare ut.

Söndag:
Något mer showroom och sedan shopping på Corso Vittorio Emanuele. Jag lämnar sällskapet för lite eget utforskande. You look a bit blue; Sad. säger tjejen inne på Foot Locker. Söt italienska. Not sad, säger jag, men tillägger, maybe a bit sad for leaving Milano. Hon heter Laura, läser spanska och engelska samt jobbar i butiken. Jag berömmer hennes engelska som är riktigt bra och snubblar sedan själv flera gånger över ordet languages. Pinsamt. Jag förklarar att jag skall ut till flygplatsen om 30 minuter men att jag gärna vill komma tillbaks till Milano. Kanske kommer jag nästa år. Come visit. I'm always here working. Jag får en överväldigande lust att prata italienska, fast det är så svårt när man aldrig har lärt sig det.

Arrivederci!