Den där sången och de gröna kaninöronen

Det var det där med uppmärksamhet och fokus. Någonstans där på puben, mellan Staropramen, England, arbete, musik och bilar tappar jag totalt fokus och halkar in i mina egna tankar. Kusinen pratar och jag nickar medan jag ser den söta tjejen som kommer genom dörren, funderar över vem som har gjort låten som spelar (Edwyn Collins, A girl like you - inte Iggy Pop, även om det är likt) och hur gott det skulle vara med lite pommes just nu. Ölen tar slut och en ny dyker direkt upp framför mig. Det har sina fördelar att vara stamkund! Jag sneglar förbi kusinen, mot andra sidan av lokalen, och konstaterar att nu har den anlänt: Otåligheten. När intresset och viljan har tagit slut å högerbenet hoppar och signalerar att vore det inte bäst att gå nu? Piggt och redo för en maraton, medan huvudet är segt och drömmer djupblå drömmar om mjuka bolster. Jag måste vara världen sämsta sällskap när jag är på det här humöret. Ofokuserad. Oh fuck o serad. Kusinen skall åka till Italien på jobbresa, och jag sneglar ner; hur sakta kan man egentligen dricka en öl? Sedan, en timme senare - eller är det 5 minuter? - får vi notan och vandrar ner för trappan och ut i ljummen vårlukt. Säger hej hej hemskt mycket hej och jag vandrar Första Långgatan fram. Lukt, stor måne och huvudet känns klart nu. Kristall.

Några hundra meter längre fram, vid vandrarhemmet på Stigbergsliden, ser jag de första gröna kaninöronen. De sitter fastklämda som ett diadem över en stukad keps på en lite lönnfet 15-16-åring med collegetröja och shorts. Liseberg har visst öppnat. Femtio meter högre upp kommer kaninöron nummer två - fastklämda på en lite lönnfet 15-16-åring med collegetröja, stukad keps och shorts. När den tredje lite lönnfeta 15-16-åringen med collegetröja, shorts, keps och gröna kaninöron passerar på väg nerför backen börjar jag undra: Är det så att lönnfeta 15-16-åringar har en fäbless för gröna kaninöron eller har Liseberg börjat sälja lönnfeta 15-16-åringar med collegetröja, stukad keps, shorts och gröna kaninöron? Som en ny maskot kanske? Men jag kastar tanken åt sidan och vandrar vidare hemåt. Lukten av vår är tung och fuktig. Månen och jag är bägge lite mer än halvfulla och i huvudet spelar Edwyn Collins vidare:

I hope to God I'm talkin' metaphorically
Hope that I'm talkin' allegorically
Know that I'm talkin' about the way I feel
And I've never known a girl like you before
Never, never, never, never...