-Snipp-etti-snipp! låter VISA-kortet.

Hemma på hallgolvet ligger ett brev. Ett sånt där tråkigt brev med bankens namn på. Ointressant, så jag låter det ligga lite till, precis som jag brukar göra. Har en teori om att bankbrev är lite som kackerlackor: Om man trampar på en och låter den ligga så kommer en massa kackerlackskompisar och hälsar på. Teorin verkar stämma eftersom det kommer ett dussintal sådana brev varje vecka. Sedan ligger de där och myser i klunga på hallgolvet. Så jag tar ett steg över det och låter det ligga. Jag fixar käk. Slötittar TV. Städar lite med ljudboken i örat. Brevet ligger kvar och stirrar byråkratiskt uppfordrande på mig. Lite som en söt hund med stora bedjande ögon - fast med hornbågade tantglasögon djupt nertryckta på nosen. Tillslut ger jag vika och öppnar det. Det berättar för mig att banken misstänker att mitt älskade "lilla svarta" - my precioussss - kan ha hamnat i orätta händer. I förebyggande syfte vill de därför byta ut kortet. Blir lite kall och kollar med internetbanken. Allt ser normalt ut. Ringer angivet nummer. De tar mina uppgifter, säger ett nytt kort kommer skickas ut och det tar en vecka. Sedan avslutar de glatt med att säga: Ditt gamla kort är nu spärrat!

Stopp nu. Spärrat?! Tittar i plånboken och hittar 140 skrynkliga kronor. En vecka = 140 kronor? Jag är ingen matematiker, men jag kan direkt se att den ekvationen inte går ihop. Jo, men det är ju bara att gå till banken och hämta ut pengar, säger han. Men ni stängde ju bankkontoret för 2 månader sedan. Besparingar sa ni. Det närmsta kontoret ligger 15 minuters promenad bort! Bankdjävel! Klipper kortet och ger det en rituell begravning i sophinken, strax under ett bananskal. Plånboken känns tunn. Något fattas mig. Det här kommer bli en tung vecka.