Vykort till Gud

Det var strax efter lunchtid jag kom på den smarta idén. Bara detta i sig är anmärkningsvärt eftersom allt blod i kroppen vid denna tiden normalt brukar ha har migrerat från hjärnan till magen. Idén var densamma som den jag brukar få varje år när det är dags att deklarera, men som jag aldrig fått ändan ur att göra: Jag skulle gå ur Svenska Kyrkan. Jag är visserligen konfirmerad men jag har aldrig riktigt förstått grejen med kristendomen - eller andra religioner heller för den delen. Visst, de har sina fördelar och de gör en del bra insatser i samhället, men samtidigt finns det få saker i världen som har skapat så mycket krig och misär som just religioner. Jag är krass: Jag tror på det jag ser och är inte mycket för gudar eller det övernaturliga. Jim Morrison är möjligtvis det närmsta jag kommer. Fast han är ju död. Ibland när jag ser något osedvanligt dåligt TV-program eller möter riktigt korkade personer önskar jag nästan att det hade funnits någon gud, eller någon annan - som t.ex. Judge Dredd eller Sverker Olofsson - som kunde ta hand om misären åt mig.

Men nu satt jag där framför jobbdatorn, och plötsligt började ovan nämnda ända lossna*. Skickade ett mail till min församling efter att först ha letat som en blå efter vilken sådan jag tillhör. Har aldrig riktigt brytt mig att ta reda på det tidigare. Fick ett snabbt svar med sedvanligt följebrev som med röd text förklarade varför jag skulle vara kvar. Printade ut ett formulär, skrev på och stoppade i kuvertet. Sen tog det stopp. Det var det där med frimärken. Kommer ni ihåg dem? Jag hade glömt. Får väl posta det där brevet någon annan dag. Antar att rumpan inte har lossnat helt än...

* Nä, inte bokstavligt. Isåfall hade jag nog varit på ett sjukhus nu. Undrar hur farbror/tant doktorn skulle reagera: "Jaha, det ser ut som om din rumpa är på väg att trilla av! Det har jag aldrig sett förut!"