Att bygga landet

Jag gräver grus, bär sten, döljer elkabel under jord. Jobbar fysiskt för en gångs skull. Gör manliga sysslor. Tänker att Gustav Vasa skulle var nöjd om han såg mig; hur jag bygger landet. Skapar, förfinar, utvecklar det land han skidade till sig på sitt eget Vasalopp mellan Sälen och Mora. (Tala förresten om ett bra förstapris!) Fortsätter med att bära plankor och klippa gräs. Hettan hänger över mig. Undviker att gå in eftersom bröderna och farsan verkar ha fullt upp med avlopp, väggar och golv. Det är dessutom varmare inne.

Efter matpaus med halvgräddad pizza lägger jag ut några stolsdynor på berghällen framför huset. Där lägger jag mig sedan, ryggläges, och tittar upp mot himlen. Blå himmel, vita moln, ett surr av flugor och getingar, fågelsång, vind och lövfladder. Någonstans i bakgrunden hör jag hur bröderna och farsan bygger inne i huset. Det är skönt att höra andra arbeta! Man borde göra sånt här oftare; lägga sig på en klippa, titta på himlen och bara vara. Någonstans där mitt i mina tankar somnar jag. Sommarsömn. Vindsömn. Insektssurr.

Blir väckt av pip. Skärande. Skrikande. Som bryter sig in i mitt medvetande. Pappas mobil. På bordet. Nokia-signalen är värre än Boten Anna. Med grusade ögon kliver jag ur sommarsömnen och in i verkligheten. Solstekt och lätthövdad. Min rygg är bjärt röd och ömmar. Medium rare. Men jag är pigg, nöjd, glad och ölsugen.