Den sommartid den kom...

Nyckeln glider in i överlåset som snabbt vrids öppet. Kliver in och det är hett, kvalmigt, klibbigt. Ställer in youghurten i kylskåpet och öppnar sedan balkongdörren för att vädra. När jag passerar hallen blir jag ståendes. Öronen på helspänn som en hund. Orgeltoner. Högt, svävande, tydliga toner. Klingar genom rummen. Sedan en späd, brusten och ytterst tondöv röst som sjunger på engelska. Spöklikt. Jag förflyttar mig till köket, ut i hallen, sovrummet, vardagsrummet, men källan till ljudet undgår mig; flyr hela tiden vidare. Det är inte grannarna - så mycket förstår jag. Rösten har nu blivit flera röster och jag börjar lite ifrågasätta min egen hörsel. Hör jag i syne?* Ställer mig vid vardagsfönstret, tittar på utsikten och försöker få rätsida på situationen. Då, i nedre vänstra ögonvrån, får jag förklaringen till musiken: Skolan nedanför har avslutningsceremoni på skolgården med egna uppträdanden förstärkta genom ett PA-system. Ljudet har smugit in genom vädringsfönstret och retfullt dansat omkring mig. Där står de: Förväntansfulla mellanstadiebarn med hela sommaren framför sig. Sommarlov. Jag ser kransar i hår, svenska flaggor, målade plakat. Jag ser spring i benen; lintottar, brunbrända sinnen utan längre framförhållning än nästa glass eller nästa bad. Och någonstans inom mig så önskar jag att jag återigen kunde uppbåda den känslan och livsinställningen. Om så bara för en liten stund; bekymmersfri och bara levande i nuet.

* Ja, vad heter det; hörselns motsvarighet till en synvilla?