Lunch och det är uppehåll i monsunregnet. Tänker fixa lite småärenden på stan och ta en snabb burgare på väg tillbaka. Och just där begår jag det första misstaget: Alltid mat först! För en hungrig Björn tänker inte alltid helt klart, så jag springer raskt in i misstag nummer två: Kungsgatan. I lunchrusning. Fel väg. Kungsgatan i lunchrusning är som att springa Göteborgsvarvet i motsatt riktning, samtidigt som man febrilt försöker vifta bort försäljarna och Räddabarnenamnestyläkareutangränserochnejtillbron-folket som flockas runt en som mygg på en sumpmyr. Jag blir lätt ganska så otrevlig i sådana situationer. Stirrar ofokuserat rakt fram för att inte fånga någons blick och banar mig fram genom folkmassan. Uträttar mina ärenden och springer sedan i brist på bra alternativ in på "De Gyllene Bågarna". Misstag nummer tre. För snabbmatsstället är inte snabbt. Jag får alltså snabbmat väldigt sakta, vilket liksom förtar hela grejen. Och när jag sedan vandrar tillbaks mot jobbet igen så börjar monsunregnet åter att falla*.
Det kan nog vara sant det där om att lidandet är skapandets moder.
* Det fanns faktiskt en positiv grej med detta: Alla försäljare och Räddabarnenamnestyläkareutangränserochnejtillbron-folket försvann illa kvickt ner i sina torra, mörka hålor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag tror nog en brassewax skulle göra dig blidare till sinnes samt onekligen resultera i bloggpostar i nobelklass. :D
Som medlem i Amnesty sa jag en gång till en av dessa Räddabarnenamnestyetc-folket att "jag är redan medlem". Världens största leende fick jag tillbaka, och nu kör jag den frasen med alla, oavsett om jag är medlem eller ej. Ett leende gör en alltid gladare och när man kommer hem kan man skänka pengar dit man önskar och få ytterligare några glada individer.
Eller du, strunta i detta tips och lid för oss läsare!
Pata:
Vilken tur att jag inte aspirerar på ett Nobelpris då! ;)
Kristina:
Har provat den, och det fungerade bra. Annars brukar jag faktiskt vara ärlig och säga "jag vill inte" eller "jag är intresserad", vilket fungerar förvånansvärt bra. Fast jag bortser från dina tips för er läsnings skull.
Får mig att tänka på en kille som vilje sälja nåt till mig i Nordstan och innan han fick säga nåt sa jag vänligen men bestämt:
-Nej, tack, jag är inte intresserad!
Surt ropar han efter mig: -Du vet ju inte ens vad jag vill!
1-0 till mig för jag visste precis vad han ville och hans sura uppträdande bevisar bara att han borde syssla med nåt annat.
Oh well. Scared you into creativity, did I? Fast Brassewax tyckte jag var snäppet sadistiskare. Snudd på överkurs i lidande.. :)
Eftersom Räddabarnenamnestyläkareutangränserochnejtillbron-folket var på tapeten.
Själv är jag FULLSTÄNDIGT övertygad om att de börjat dyka upp för att så många gått med i NIX-registret. Så organisationerna får inte ringa och sälja in diverse medlemskap längre. Därför attackerar de folk på stan.
Problemet är ju att JAG inte gått med i NIX. Mig ringer de, och jag svarar när jag känner för det, låter bli när jag inte vill. Men vet "folket" på stan de. NÄ, de attackerar mig ändå. Både i telefon och på stan. Och det gillas INTE!! På stan vill jag gå ifred!! Basta!
Funderar på att trycka upp pins som säger "Hata NIX-registret". För innan det fanns fanns inga "folk" på stan heller.
Pjuh. Långinlägg. Men detta irriterar mig GRYMT!
Och då kan konstateras att irritation också är bra för kreativiteten. Inte bara lidande.
Torbjörn:
Men ALLT är väl ingen tävling? Förstår inte hur du kunde vinna då... ;)
Ninde:
All sorts vaxning verkar vara otrevligt. Men du har rätt - det skulle varit värre!
K:
Skulle inte folk som vill prata med försäljare kunna ha på sig pins som talade om det? För det måste vara färre som vill än som inte vill prata med dem...
Skicka en kommentar