Du och jag mot världen.

När jag var liten så var det du och jag, Farmor. Du och jag mot världen. Det var alltid solsken när du kom in genom ytterdörren efter att ha åkt spårvagn genom hela staden. Sedan stod du där i köket och lagade plättar. Världens godaste plättar. För ingen förstod bättre än du att plättar smakar bättre än pannkakor när man bara är strax över en meter lång.

Ibland var det jag som kom på besök till dig. Till lägenheten högst upp i huset där flugorna alltid snurrade runt lampkronan i mässing och där balkongdörren alltid stod öppen och släppte in ljudet från nöjesfältet. Och hade du inte varit där hade jag nog varit rädd för skriken, för det är svårt att skilja skrik av lycka från skrik av skräck när man är liten. På ditt vardagsrumsgolv byggde jag egna världar. Med madrasser och kuddar byggde jag trygga hus där jag kunde sitta och lyssna på hur skriken steg och sjönk i takt med bergochdalbanans vagnar. Och inget kunde skada mig för du skulle alltid vara där och ta hand om mig.

Sedan gick tiden, och jag blev längre och du blev kortare. Plättarna övergick till pannkakor för de var lättare att laga, men de smakade fortfarande lika gott. Jag kom på besök till dig, men inte lika ofta. Men en sak var oförändrad: Du var fortfarande min bästa farmor, min hjälte. Och jag förstår nu att du hade ont långa stunder, men sånt visade du inte, på samma sätt som du heller inte talade om den gången då farfar jagade dig med kniv. Sånt pratade du inte om, för du ville inte vara till besvär.

Så en dag kom det där telefonsamtalet från pappa. Jag satt och åt lunch och du låg i en ambulans på väg till sjukhuset. Det växte något inom dig. Som en tennisboll sa läkaren. Fast det är svårt att likna cancer vid en tennisboll eftersom bollar är kopplade till glädje. Den starka, varma och glada farmor jag kände låg plötsligt sängbunden på ett sjukhus och försvann alltmer. Jag satt brevid och försökte trösta din gråt. Och jag berättade för dig om dagen den sommaren då vi hade åkt ut och fikat vid havet du och jag. Kaffe, smörgåsar och bullar, och du glömde kvar ditt sittunderlag där på bänken. Jag berättade hur glad jag var att vi kom iväg. Försökte plantera lite glädje bland dina svarta tankar. Du grät och sa att du inte var färdig med livet; att du fortfarande hade saker kvar att göra. Vad kan man svara på sådant?

Min faster berättade sen, efteråt, att du alltid tyckt illa om julen. Att du sagt att du inte ville dö på julafton, för du ville inte överföra detta till pappa, faster eller oss barnbarn. Du ville att vi skulle ha en glad bild av julen. Så hela julafton kämpade du, och personalen sa att du varit orolig, men att du hade blivit lugnare när de rullat ut din säng till allrummet där ljudet av pyssel och Kalle Anka fanns i bakgrunden. På juldagsmorgonen kunde de inte få kontakt med dig. Vi åkte ut allihop och jag satt där vid sängen och höll din allt kallare hand i min. Min farmor. Då öppnade du plötsligt ögonen. Du tittade på mig och du sa: Är det Björn? Det framstår som lite suddigt nu, men jag tror jag sa något till sköterskan vid sängen och de fick dig att dricka lite vatten och reste upp sängen något. Du var så liten och så förvirrad, och du sa aldrig något mer. Två dagar senare slutade du andas. Precis när min faster, din dotter, var på väg ut genom dörren för att hämta en kopp kaffe. För sådan var du; du ville inte vara till besvär.

Det var du inte heller. Aldrig.