Tour de le Première Rue Longue

Klockan är strax över fem och jag forsar fram på cykeln längsmed Första Långgatan. Det är lite kallt och jag förbannar det faktum att jag inte tog med handskarna. Ballongsnubben Andrée hade nog inte klagat över småfrusna händer, tänker jag. Fast han dog ju å andra sidan.
Halvägs längs gatan hinner jag upp en kille på ett gammalt tröskverk till cykel. Ni vet en sådan cykel som tar en evighet att få upp i hastighet, men som sen kan plöja väg genom en tjock folkmassa utan att tappa någon fart. Jag passerar honom ganska så lätt. Haha! Sucker!

Efter ett tag märker jag att killen med tröskverket har hakat på och ligger tätt, tätt efter mig. Jag ökar. Han hänger på. Mjölksyran börjar rinna till. Stigbergsliden, tänker jag, där blir jag av med honom. En brant, sugande backe som kräver sin man - eller en bra växlad cykel; som den jag har. Haha... han kommer inte ha någon chans!

Återigen har jag misstagit mig. Han står upp på cykeln och ligger kvar på samma avstånd bakom mig. Jag sitter ner eftersom det ser mer avslappnat ut. Första regeln i sådana här situationer: Visa inga svagheter! Jag andas ganska tungt nu och börjar bli rejält varm under skinnjackan. Krönet närmar sig och vi har båda saktat ner något, men vi passerar fortfarande andra cyklister på väg uppåt. Jag blickar framåt mot trafikljuset på toppen och hoppas att det skall slå om till rött så att jag kan få vila lite. Det gör det inte. När vi har passerat ljusen svänger han av mot vänster och jag fortsätter framåt. Jag vänder mig om, håller andan för att inte visa hur anfådd jag är, och ler ett avspänt, triumferande leende.

Sedan trillar jag.