När livet inte alltid rör sig så mycket som man kanske önskar...

...så får man röra till det lite själv. Små steg. Efter en tripp till frisören och optikern sitter jag nu väldigt korthårig vid köksbordet och försöker få in de nyinförskaffade linserna i ögonen. Med optikerns manande ord ringande i öronen om att, av hygieniska skäl, inte sköta isättandet och urtagandet i badrummet har jag vänt jag upp och ner på lägenheten på jakt efter en spegel. Jag är kille. Jag har inga andra speglar än de i badrummet. Tillslut resignerar jag. Framför mig på köksbordet ligger det enda jag hittade: Ett ganska så blankt kastrullock. I speglingen ser jag lite skev och konstig ut . Förhoppningsvis beror detta på kastrullocket och inte på den nya frisyren. Skruvar upp linsbehållaren och börjar. Av någon anledning ser det alltid så ruggigt enkelt ut när vännerna hanterar sina linser. Kakbitsenkelt. Knappast. Vänstern går okej. Högern jävlas. Ögonlocket leker giljotin och slår hela tiden bort linsen strax innan den sitter på plats. Sen plopp hamnar den rätt och hela världen framstår i ett nytt skimmer; lite grumligt och vattnigt kanske, men jag ser igen och saker och ting ser trots allt ganska bra ut.