-Lou Reed-skivan?-Nä, filmen.

Onsdag och regnet faller hårdare och mörkare för varje timme. Alla lamporna är tända på kontoret men det är ändå mörkt inne. Alla arbetar i intensiv tystnad med lurar på huvudet. Segt. Så när Oskar sms:ar och frågar om jag vill följa med på bio för att se Transformers tänker jag ja, va fan? Varför inte? Meningslös action och ett grått och meningslöst väder. Två minus blir väl plus? Så efter jobbet tar jag en tur på stan för att fördriva tiden. Ställer mig sedan utanför bion och väntar. Träffar på en glad Anya och det visar sig att hon också skall se filmen. Det var evigheter sedan vi träffades sist. Med ett glatt fnitter säger hon En hel salong med bara grabbar - nu skall jag ragga! och studsar in i entrén. Sedan dyker Oskar upp och vi banar väg genom horder av finniga tonåringar in i det popcornluktande mörkret.

När vi drygt två timmar senare kommer ut ur salongen har solen anlänt. Allting känns plötsligt så mycket lättare, och det är två dagar kvar till semestern...

Ja filmen ja. Den var... ähum... underhållande. Väldigt macho-amerikansk. Jag somnade i alla fall inte. Och så finns det ju en viss subtil, och säkerligen inte avsedd, humor i en stor robot som med djupaste basröst säger något i stil med: We lost one good friend, but we gained many new. Killar visar känslor, typ.