Way Out WestFredag 10 augusti

15:30
Anländer med en halv vinare varmt guppande i magen till Säldamsentrén och passerar förbi en skog av kvarlämnade paraplyer på väg in. Det är totalt paraplyförbud inne på området. Det kan vara vinet, men nu har jag i alla fall bestämt mig: Det blir Koop istället för Hello Saferide. Letar up tältet, lyssnar lite och hittar sedan ett öltält alldeles brevid. Strategiskt. De har både öl, cider och bra utsikt över scenen. Koop är kompetenta och har med en riktigt skön sångerska, men något säger mig att de nog är bättre på en liten, svettig scen än i ett tält på en gräsmatta. Fast det kan vara vinet som talar.

16:30
Lyckas efter miljarders sms och mobilsamtal möta upp med Frida. Vi hittar en plats ganska så långt fram på Laleh. Smittande, glatt och lekfullt - och fullständigt sågat av GP:s recensent. Så illa var det verkligen inte! Vinet i magen vill ha sällskap av lite mat så vi äter en falafel. Tittar in lite kort på CocoRosie och vandrar sedan vidare.

Om jag hade varit kort så hade jag nog bara sett såhär mycket av The Hellacopters. Fast jag är som tur är inte särskilt kort.

18:30
The Hellacopters på Flamingoscenen. Gäspar och går till Linnétältet istället där New Young Pony Club spelar. Sångerskan verkar ha ätit ett kilo socker, för hon har en överskottsenergi som får henne att hoppa, skrika, dansa och sjunga som en duracellkanin på speed. Det är bra. Riktigt bra. En av dagens stora behållningar. Regnet smattrar ner utanför tältet. Jag är torr inne i tältet.

19:30
The Eagles of Death Metal på Azaleascenen. Regnet har slutat och leran har börjat tränga upp. Sångaren har verkligen fattat vad rock'n roll är, för han har nästan ingen röst kvar, men ger ändå gärnet. Han struttar runt på scen med ett kroppsspråk som är ett mellanting mellan Freddie Mercury och ett DAMP-barn. Mellan låtarna gör han allt för att flörta med tjejerna längst fram i publiken. Tungt.

20:15
The Go! Team i Linnétältet. Glatt vilt och röjigt! Riktigt bra! Vandrar efter ett tag bort till Flamingoscenen för att se slutet på The Hives. Blir fullständigt knockad! Vi snackar snortajt och rutinerat och en sångare som inte förnekar sig själv ett dugg. Publiken skanderar på uppmaning: Pelle, Pelle, Pelle!


21:30
The Primal Scream på Azaleascenen. Gäspar och sätter mig ner på en kvarlämnad regnponcho. Funderar lite över hur man stavar till Primal Scream och kommer fram till att det nog stavas: F-Ö-R-E-D-E-T-T-I-N-G-A-R.


22:40
Nu är jag laddad. Det är detta jag har sett fram emot: Manu Chao. Fast han börjar segt. Det tar två-tre låtar, sedan smäller det till och lyfter. Basisten är gigantisk, tatuerad, har rakat huvud och ser ut som en engelsk fotbollshuligan. Mitt i låtarna ställer han sig och skriker, i takt med musiken, rakt ut, utan mikrofon. Eldar massorna. Vi svarar honom. Gitarristen hoppar som en guttaperka och Manu Chao står vid rodret och regerar. Låtar blandas; gammalt och nytt, Mano Negra, Manu Chao, huller om buller. Den gamla signaturmelodin Mano Negra har bytt namn efter kompbandet och heter numera Radio Bemba. Det borde vara förutsägbart, för alla låtarna är egentligen framförda på samma sätt; lugn, vanvett och eufori blandat om vartannat, men det är ett recept som håller. Jag är lycklig. Kommer på mig själv med att nästintill vara i ett transtillstånd där det enda som existerar är musiken. Fascinerande, och ett väldigt bra betyg på konserten eftersom jag normalt annars har världens kortaste attention span. (Ja, eller vad det nu kan tänkas heta?) Stående ovationer och en publik som inte vill acceptera att konserten tar slut. Kan man inte alltid få må så här bra? Snälla?

23:50
The Pogues på Azaleascenen. Jag tycker synd om the Pogues. För det första skall INGEN behöva gå på scen efter en Manu Chao-konsert. För oavsett hur de än kämpar så kan de inte nå upp till den nivån. För det andra så har de Shane McGowan. Eller? Jag tror åtminstone att det är han, för vid mikrofonen står ett uppsvullet fyllo som inte alls ser ut som på bilden i programbladet. Han håller sig fast i mikrofonstativet och sluddrar totalt obegripligt mellan låtana. Bandet står på tå runt Shane och verkar förvänta sig att han skall trilla omkull närsomhelst. Fast trots sitt tillstånd så är ha förvånansvärt rapp i käften under låtarna. Antar låttexterna sitter i ryggmärgen och inte behöver gå omvägen via alkoholcentralen i hjärnan. Tragisk. Jag går hem och somnar istället. Hela vägen hem dansar jag till Manu Chao-konserten i mitt huvud.