25 oktober 2007

Kväll med Navid och hans Gudar på Pustervik. Träffar allra goaste, glada, friska och strålande lilla Frida! Hennes hår, som sist vi sågs fortfarande var kort och ganska så tunt, är nu kraftigt, tätt och mörkt. Gudarna spelar som bara de kan och jag dansar som bara jag kan. Men en sak retar mig: De där stora killarna. De som på alla konserter står mitt i den glada dansande folkmassan. Stilla. Fötterna brett isär. Armarna korsade över bröstet eller stabilt planterade i byxfickorna. De som effektivt stoppar upp all feststämning bakom och vid deras sidor. För i helvete killar; släpp loss! Våga röra på er. Skit i att försöka vara så "coola" för en gångs skull. Musik blir bara bättre om man lever sig in i den!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag blir glad Björn...
Varm kram

Ninde sa...

I hear jo..såna där stela killar som tar sig själv på sånt gravallvar får mig alltid lite full i skratt.. :)

A. sa...

Navid. Som i Navid Modiri?

Jag är en av de stela killarna. Bara för att jag itne vill dansa vill jag både se och höra...

sa...

Du menar inte vakterna väl :D

Nej, hårdingarna som är ivägen är såklart puckon, men vi skiter i dom och dansar på! Ibland när jag är stel mä, håller jag mig vid mixerbordet (bäst ljud) eller baren (bäst tillgång) iallfall. Och är hård.

Anonym sa...

Jo. Fast i Seattle dansar INGEN. Maken var på DevVotchKakonsert (http://www.myspace.com/devotchkamusic) härom sistens, och var på mordiskt humör när han kom hem, alla stod still med händerna i fickorna. Himla jobbigt.