Efter att konstant denna vecka ha levt med en skev tidsuppfattning, som bland annat har lett till att jag redan i torsdags trodde att det var fredag, så var det då äntligen fredag på riktigt. Afterwork med arbetskamrat och sedan jobbar jag hårt för att upprätta en kulturkredibilitet: Jag går och ser en föreställning med modern dans/happening/konst på Unga Atalante. Det är grymt skön musik som tidvis gränsar till brutal industrialism. Det är blinkande lysrör och svängande kroppar. Och det är riktigt bra! Hamnar efter föreställningen i en soffa i lobbyn med en öl i handen och med skönt sällskap. Det är då jag märker det: Av oss tio personer har sju glasögon. Sju kraftiga, svarta och kantiga glasögonbågar. Kultureliten sammanträder. Känner mig som en seriefigur och vill mest sjunka ner genom soffan, men tar en djup klunk av ölen och härdar ut. På vägen hem stannar jag till på Notting Hill och hälsar på alla bekanta ansikten. Säger att jag bara stannat till för att stället ligger behändigt till - halvvägs på vägen hem - och att jag bara skall ta en öl.
-Men Björn, du ÄR hemma nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha, de där ögonblicken när man för en sekund inser att man kanske har blivit en karikatyr av sig själv... jag har såna ögonblick ibland också, är lika roligt varje gång.
Självinsikt är första steget :D
Skicka en kommentar