Bratpack och handklapp

Om man i lördags kväll hade besökt Askim, Hovås eller något annat "lite finare" område i Göteborgs omnejd hade man antagligen upplevt något ganska så märkligt: Det hade varit helt tomt på brats. Inte en endaste liten stekare över 18 års ålder hade synts till. Inga bakåtslickade pager, inga pikéskjortor, inga tighta jeans av dyrt märke. De befann sig nämligen allihop på Chalmers kårhus där de svingade drinkar i plastglas och skrålade ikapp med Shout Out Louds. Jag vet. Jag var också där.

Det kan ha varit publiken eller möjligtvis Chalmeristerna som drog ner stämningen något, men jag tror nog att det egentligen mest beror på Shout Out Louds själva. De försöker verkligen. De spelar duktigt och har ganska ok låtar, men det lyfter aldrig. Musikerna står mest lite stelt på scen och spelar sina instrument. Det är kompetent men tråkigt! Var är hjärtat? Var är viljan och nerven? Snälla musiker: Om ni spelar en glad låt så kan den faktiskt bli ännu gladare av att ni någon gång emellanåt ler litegrann också. Sluta försöka vara så himla coola hela tiden!

Kvällen räddades dock av fantastiskt sällskap och ett förband, Lykke Li, som hade allt det som Shout Out Louds saknade. Och mer därtill. Håll ögon och öron öppna efter Lykke Li - ni kommer få höra mer av henne framöver!

Shout Out Louds klappar händerna och är allmänt käcka...

...medan Lykke Li är så cool och bra att hon kickar skiten ur huvudakten!

Edit: Blandade visst ihop det hela lite. Förbandet var Lykke Li - inte Jonna Lee som jag tidigare skrev. Tydligen är det inne att heta något med Li eller Lee nuförtiden; Miss Li, Jonna Lee, Lee Hazlewood, Mark Levengood...