Dagen V.

Efter några månaders arbete nådde vi då slutligen idag kulmen: Vernissage på utställningen om chefen och kontoret - efter trettio års verksamhet. Jag har varit utställningsarkitekt, vilket har inneburit att den mesta arbetstiden på sistone har spenderats på plats; på museet. Dagen rivstartar med att få klart så mycket som möjligt till pressvisningen klockan 11. Den sista arkitekturmodellen anländer, fortfarande lite lätt fuktig, samtidigt som de första journalisterna tittar in genom utställningslokalens dörr. Ett stort pressuppåd på c:a 40 personer lyssnar på chefen, klämmer av fotoblixtar och håller fram mikrofoner. Sedan spurtar vi vidare med att få klart alla detaljer, sätta ljuset m.m. tills klockan 18 då det är vernissage. 17.50 är vi klara och jag kan pusta ut.

På vernissaget är det full rulle. Massor med folk med glada miner smuttar på gratisvin och minglar runt. Det är såpass många besökare att man tvingas slussa in folk till utställningshallen i omgångar. Både morsan och farsan kommer för att se, och de får bägge träffa Linda för första gången. Morsan och hennes gubbe bjuder in oss på middag någon gång framöver: Lammkött. Han väljer att uttala just det ordet massor av gånger - helt utan att vara ironisk! Det bjuds alltid på lammkött när Björn kommer förbi. Den stora generationsklyftan gör sig påmind: Man äter lamm. Bara lamm. Ordet lammkött betyder i de allra flesta fall något helt annat - men detta har gått dem helt förbi. Linda ser lätt förskräckt ut, men lyckas hålla god min. För säkerhets skull förklarar jag för henne efter att de har gått vad som egentligen menades; att de inte insinuerade någonting. Får endast positiva och uppmuntrande ord om utställningen under hela kvällen*. Är själv helnöjd med resultatet. Tar lycklig, med värkande fötter och Linda i handen, spårvagnen hem i duggregnet. I morgon tar jag sovmorgon.

* Skulle kunna vänja mig vid sånt! Fast jag skulle väl troligtvis bli odräglig av det...