-Anna, I'll follow you tonight...

För drygt tre år sedan, i juni 2004, var jag på Picnic-festivalen på Storan. En av de stora anledningarna till att jag överhuvudtaget hade köpt biljett dit var för att jag ville se Tiger Lou spela. Av någon anledning hade de dock varit tvungna att byta speltid och gick därför upp på scen först av alla. Jag missade hela deras konsert. På deras speltid uppträdde istället den tänkta förstaakten: En ganska lång, smal, totalt okänd och väldigt blyg tjej som hette Anna Ternheim. Jag var sur. Jag ville inte se någon jäkla Anna, jag ville ju se Tiger Lou! Hon var svartklädd och hade en lång lugg som hängde tät framför ansiktet. Blicken var fast riktad mot marken och gitarren hölls krampaktigt framför henne som en sköld. Men rösten! Sval, med ett konstigt engelskt uttal. Håret reste sig på armarna och det spelade plötsligt inte någon större roll att jag hade missat Tiger Lou.

Den sjunde juli 2007 på Trädgår'n har hon nästan ett värre utgångsläge än vad hon hade den gången för tre år sedan. Konserten är ordentligt försenad och vi i publiken har tappat tålamodet. Det som tidigare var taktfasta handklappningar och rop för att locka fram musikerna har bytts mot visslingar och burop som växer sig allt starkare för varje ny pauslåt som spelas. Det måste vara varje musikers mardröm. Strax före klockan elva, fyra timmar efter insläpp, går ridån äntligen upp och Anna slänger sig direkt bedjande på knä framför publiken för att något försöka blidka irritationen. Sedan börjar de spela, och det är bara att kapitulera! Det är tungt, hårt och svart med trasiga gitarrer, feta synthar och en trummis som svingar stockar tjocka som manslår mot trumskinnen. Mäktigt! Av den blyga tjejen från 2004 som gömde sig bakom luggen syns inte ett spår när hon domderar sina musiker och teatraliskt gestikulerar till orden. I en paus efter tredje låten berättar hon om sin dag som började klockan sju i södra Frankrike och som efter tre flygplansbyten, spillt kaffe, regnvåta kläder och en, i vredesmod nästintill mördad, japan slutar i realtid, på scenen med en gitarr hängande runt halsen. Det räcker som förklaring för mig. Hon är förlåten. Bandet rockar vidare, för det är vad de gör: De rockar! Tidvis vanvettigt tempo och långa instrumentala stycken bryts av med lågmälda, svävande stunder. Efter de obligatoriska extranumren försöker vi åter få upp Anna på scenen. Det dröjer. Sedan föser hon draperiet åt sidan, grabbar tag i en mikrofon och förklarar att hon inte får spela mer för arrangörerna. Hon gestikulerar in bakom draperiet för att trots allt få en gitarr för att kunna spela en enda, sista låt. Hon får ingen gitarr. Då tar hon ett djupt andetag och börjar sjunga. Helt ensam på scen. Utan ackompanjemang. Och håret reser sig på armarna...