-Ja jävlar; Dazed and Confused var det den hette!

Filmquiz på Respekt. Förväntningarna är höga och det är fullsatt. Laget är en sammanslagning av mitt lag - Four Tops - och lag Patet. Bägge från söndagens musikquiz. Hamnar på ett lågt bord med världens lägsta pallar. Knäna slår i hakan när jag lutar mig fram för att ta en sipp av ölen. Lite obekvämt där vi bokstavligen sitter i skuggan av folket från Filmkrönikan; på mer än ett sätt visar det sig senare när det är dags för rättning. Slår helt otippat till med att den italienska film vi får se ett klipp av, och som skall göras i en amerikansk remake med Al Pacino i huvudrollen, måste heta Rififi. Det är rätt! Ibland skall man lita på sitt omdöme. Vandrar därifrån med ett resultat som ligger på strax över hälften av Filmkrönikans poäng, men med en revanchlusta som vida överstiger deras. Om de någonsin vågar sig till Notting Hill en söndagskväll så skall vi minsann visa dem var skåpet skall stå!

... och kameran kom i ett mindre paket än vad minneskortet kom i.

8 saker jag inte tänker ge en chans

Blev för någon dryg vecka sedan dubbelutmanad - av både Sandra och Ninde. Har länge grunnat på om det innebär att jag måste skriva 16 saker som jag inte tänker ge en chans, men jag har nu bestämt att 8 räcker gott. Det är dessutom svårt nog att bara komma på dem - vilket känns väldigt besynnerligt eftersom jag oftast inte har problem att komma på sådana här saker. Undrar om jag är sjuk? Bäst att börja med de uppenbara; de jag redan har spytt galla på här och på andra ställen:

1. Stefan och Krister
Titta på dem! Bara titta på dem. Herre. Gud. Vad. Enerverande! Hur kan folk tycka att de är roliga?

2. Foppa-tofflor
Precis som "humorparet" ovan framkallar dessa plastskor en konstig känsla i magtrakten. Speciellt vid de tillfällen de i olika bjärta kulörer sitter löst planterade på en semestrande familj iklädda likadana träningsoveraller. Behöver jag nämna att den konstiga känslan i magtrakten inte är av det särskilt angenäma slaget?

3. Benvärmare
De passar helt enkelt inte på mig. Inte ens om de är svarta.

4. Seinfeld
Med risk att få hatbrev till bloggen så måste jag nog ändå ha med Seinfeld på listan. Vad är grejen?! Jag förstår inte. Och den där jäkla basen som spelar i tid och otid? Boooooring!

5. Inälvsmat.
Kommentarer överflödiga.

6. Facebook
Jag behöver definitivt inte fler kontaktytor ut i världen. Snarare färre. Tycker redan att bloggar, mail, Last.fm, sms och andra kommunikationssätt snor alldeles för mycket tid av mig. Fast man kanske aldrig skall säga aldrig om detta fenomen i internetvärlden? Man riskerar ju att bli sedd som en framtida Ines Uusman - ni vet vår före detta kommunikationsminister som 1996 sa att "Internet är bara en fluga...". Kommer ni ihåg henne? Nähä...

7. Fasta
Eftersom jag utan mat i magen raskt förvandlas till Frankensteins monsters sura, otrevliga och rätt så elaka kusin så tror jag inte att självpåtvingad svält är något för mig. Dessutom är mat alldeles för gott för att inte ätas. Såvida det inte är mat som faller under punkt 5 på denna listan.

8. Vinterkräksjukan
Nej! Nej! Nej! Vill inte. Håll dig borta ditt kräk!


Kastar friskt utmaningen vidare till alla er som inte har gjort den redan. Du också alltså! Sedan är jag ju lite specifikt intresserad över vad just Zany och Pata tycker i den här frågan. Känn er utmanade!

Och idag gör Björnen vågen för...

... den person på Dustin Data som kom på den briljanta idén att skicka ett pyttelitet minneskort samt en medföljande liten kortläsare i ett paket stort nog att rymma ett helt års matförbrukning för ett 8-personershushåll på Hisingen. Grattis!

Jag må jag leva! Igen.

Idag firar vi den Internationella Nalledagen. Eftersom jag är av björnsläktet så borde jag självklart inkluderas i detta firande. Ni kan således lägga alla presenter till mig på bordet i vardagsrummet! Om de inte skulle få plats är det helt ok att även lägga på golvet.

Jag önskar mig bland annat glas ur serien nedan, en trisslottvinst på 25.000:- i månaden under 25 års tid, Buddy Hollys glasögon och fred på jorden.

Kväll med Navid och hans Gudar på Pustervik. Träffar allra goaste, glada, friska och strålande lilla Frida! Hennes hår, som sist vi sågs fortfarande var kort och ganska så tunt, är nu kraftigt, tätt och mörkt. Gudarna spelar som bara de kan och jag dansar som bara jag kan. Men en sak retar mig: De där stora killarna. De som på alla konserter står mitt i den glada dansande folkmassan. Stilla. Fötterna brett isär. Armarna korsade över bröstet eller stabilt planterade i byxfickorna. De som effektivt stoppar upp all feststämning bakom och vid deras sidor. För i helvete killar; släpp loss! Våga röra på er. Skit i att försöka vara så "coola" för en gångs skull. Musik blir bara bättre om man lever sig in i den!

En promenad till Mordor, kåta duvor och sjungande frireligösa seglare.

Det är lördag och spattigheten i benen vägrar att ge med sig. Tänker att nu jävlars skall de få! Benen alltså. Nu blir det promenad! Hänger MP3-spelaren runt halsen och Blonde Redhead studsar mellan öronen. Avviker från den vanliga rutten ner mot Röda Sten och styr istället mot Mariaplan och vidare därifrån mot Sandarna. Passerar krönet och får syn på Älvsborgsbron. Den lockar. En bra dag att gå för långt på, tänker jag och börjar uppstigningen mot brokrönet. Passerar en svenskaflagganmålad Volkswagen med den besynnerliga texten "IRAK" sprayad på. Förstår inte riktigt kopplingen. Upp över bron, och svindeln jag inte visste att jag hade sätter in. Håller mig en meter från räcket medan bilarna dundrar förbi några meter åt andra hållet. Nedstigning, och så står skylten där. Den som förkunnar att nu är du minsann på Hisingen. Fel sida älven. Ön som Gud glömde. Mordor. Fast det står inte att läsa rakt ut, man får läsa mellan raderna: På det klottrade elskåpet och på raffenaderiets skorstenar. Slänten ner till Färjenäs, där det gamla Götheborg låg. Det som danskarna brände ner. Det är nästan som om askan fortfarande ligger kvar, för hela stället känns grått och dött. Passerar en stor flock duvor som nog är från något duvslag, för bland alla tråkgrå duvor finns ett tiotal som är kritvita. Alla de kritvita duvorna kråmar sig och är kåta som fan. De sträcker på sig, burrar upp sig och springer glatt efter de grå som lite oroligt förflyttar sig längre bort. Är det den vita klädseln som gör det? Kricketspelare borde vara jättekåta i så fall. Och Lucia. Och Michael Jackson! Hemska tanke! Förträng! Tänk på annat! Passerar bockkranen och förbannar återigen den person som bestämde att trappor och lejdare skulle målas lila. Lila och orange är ingen bra kombination. Spöstraff! Får kryssa mellan sprängstensblock för att ta mig fram då hela kajen är byggarbetsplats. Tråkiga, nya, dyra hus på bästa läget - förutom den där lilla detaljen om Mordor då. Ner till Eriksberg där fågelskiten blänker vit på bryggorna. Götheborg - båten alltså - ligger halvmastad och guppar i vinterskrud, och jag tänker att jag borde se mitt hus från här. Fast det gör jag inte. Älvsnabben över älven till Klippan. Möter Elida på väg in mot stan. Massor av frireligiösa leenden över hela båten. Texten Sailing for Jesus tryckt på skrovets sida. Mår lite dåligt, men det går snabbt över. Stiger av båten. Trötta steg hem. Upp. Trappor. Trött. Bara vila lite nu...

Somnar.

Ahh! Strumpor! Tusentals strumpor! Tvätta, tumla, sortera, sålla, lägga in i skåp. Stru-mu-mu-mumpor. Umpor. Jag tror jag håller på att tappa konceptet helt... hjälp!

Oh boy!

Tänk er en situation där ni är en grupp vänner - alla med vitt skild musiksmak - som skall samsas om att gå på en konsert ihop. Lurigt va? Det hade jag också tyckt. Åtminstone fram tills igår då jag var på just en sådan konsert. En konsert som passar de allra flesta - utan att för den skull vara det minsta tråkig. Jag var nämligen på Sticky och såg Miss Li!

Fram tills igår visste jag inte heller att det det kunde finnas så mycket energi i en enda kropp som det gör i just Miss Li, eller Linda Carlsson som Borlänge-tösen egentligen heter. Musiken är en blandning mellan rock, jazz, country och blues med en tydlig stämpling av kabaré över alltihop. Och man kan inte annat än älska Miss Li själv där hon ler, skriker, hoppar, river, sjunger och dansar spastiskt bakom pianot. Hon spelar på publikens reaktioner och pratar om allt och inget mellan låtarna. Mitt i en låt stannar hon upp och säger: Jag har ju sett Lisa Ekdahl och så... men hon har ju inte.. särskilt stora bröst... äh, skit samma! Sedan fortsätter hon att spela som om inget har hänt medan vi i publiken mest tittar på varandra, skakar på huvudet, skrattar och dansar vidare. Musiken svänger värre än en vindflöjel i stormen Gudrun och jag kan bara inte stå stilla, och som Oskar så vist sa det: När Björn dansar så vet man att det är bra!

Nu jävlar skall det bli fotande av! Väntar med spänning på på att få hem en sådan här liten mackapär. Den har flera megaprickar, ett objektiv, avtryckarknapp och en himla massa bra bilder i sig:

Min nemesis

De allra flesta av oss har en nemesis - en dödsfiende som man aldrig kan komma överens med. Det kan vara CSN, den sura gubben i grannhuset, hunden som alltid jagar dig, Stefan & Krister-fanatikern på jobbet eller den åttaårige snorungen på gården som kastar jordkokor i huvudet på dig och sedan gömmer sig bakom sin mamma och hävdar att du har slagit honom. Din nemesis. Min nemesis heter Tvättstugan och vi har en dejt på lördag morgon klockan 8. Jo, det är kris på klädkontot - vem går annars upp frivilligt en lördagmorgon och tvättar*?!

Vem eller vad är din nemesis?

* Känner du någon som gillar att tvätta (även på konstiga tider) så hör av dig med kontaktuppgifter genast! Jag skulle behöva någon som med glädje sköter all min tvätt.

De gör det med flit de jävlarna!

Nu har jag två gånger de senaste veckorna tvättat håret med duschtvål istället för schampo. Man får en så oreglerlig, torr och spretig frisyr av det. Så nu tycker jag att vi en gång för alla sätter stopp för det där otyget att ha olika produkter i förpackningar som liknar varandra! Vi bör följaktligen standardiserar alla förpackningar så att det inte finns någon minsta risk att en sömndrucken Björnen borstar tänderna med aloe vera eller tvättar håret med tvål.

Vilka är med mig?

Gycklarnas afton

Vet inte riktigt vad som hände igår, men någonstans under kvällen svängde det över från en lugn releasefest med lågmäld akustisk musik till Wii-bowling vid Mariaplan, massor av öl och en fet huvudvärk nu på morgonen. Tror jag skall försöka bota baksmällan med att se en Bergman-film på bio. Det kan säkert pigga upp!

Jaha. Då fick jag en ny MP3-spelare som ersättning för den gamla som gick sönder. Vad skall jag nu skylla min mer än usla träningsdiciplin* på?

* Läs: Ingen träning alls den senaste månaden. Om man inte räknar cykelturerna till och från jobbet.

Perspektiv

Klockan är elva då chefen säger: Det vore bra om jag kunde ha presentationen på mitt bord klockan två. Tre timmar. Oj. Jobbar in lunchen med en sushi framför tangentbordet, men det regnar ute så det gör inte så mycket. Det var det där om se allt i perspektiv! Redan halv två har jag presentationen klar och får lite instruktioner om hur jag skall arbeta vidare med den. Nöjd med dagens arbete vandrar jag sedan hem redan halv fem. Regnkläder på. Djupt andetag. Ut i regnet. Hoppar upp på cykeln och börjar en mödosam cykling hem. Det regnar horisontellt som vanligt och det blåser rak motvind på minst tio sekundmeter. Paraplyer flyger förbi mig och jag får växla ner för att stå emot vinden. I Stigbergsbacken blir jag för en stund tvungen att ställa mig upp på tramporna. Nederlag. Kommer hem, låser cykeln och vandrar upp för trapporna i Converse som "tjippar" värre än Bengt Alsterlind i sina bästa dar. Glasögonen är immiga och vätan rinner från halsen och ner innanför tröjan. Men det var det där med perspektiv. Alltid sätta allt i perspektiv. Så för att bättra på perspektiven lite tänker jag ta närmsta spårvagn till Heaven 23 där jag skall dricka drinkar, och kanske till och med avnjuta en räkmacka, i skånskt sällskap.

In vivo

Jag följer regelbundet ett ganska så stort antal olika bloggar. Många läser jag lite då och då och slänger kanske som pliktskyldigast in en kommentar vid enstaka tillfällen. En del följer jag mer regelbundet och kommenterar allt som oftast. Några av er bloggare känner jag sedan tidigare i riktiga livet, och några av er känns det som om jag känner - trots att vi aldrig har träffats. Vi följs ju trots allt åt i vått och torrt! Igår fick jag en ny vän då jag i riktiga livet sammanstrålade med Kristina för lite mat och några öl. Här kunde man verkligen tala om Kristina in vivo! God sushi, massor av samtalsämnen och en riktigt trevlig kväll! Det här får vi göra om! Nu har jag ett mycket bra skäl att stanna till i Malmö nästa gång istället för att som vanligt snabbt forsa förbi stan på väg mot andra mål (läs: Köpenhamn).

Drömmen tio år senare...

Drömde i morse att jag hade haft inbrott i lägenheten. Var ledsen och arg. Kanske inte det bästa sättet att vakna på? Det var lite mer än tio år sedan det hände mig på riktigt. Kommer hem och skall sätta nyckeln i låset, men där låscylindern brukar sitta finns bara ett stort hål. Dörren är öppen. Ett enkelt vred med en rörtång runt låset har varit ett lika effektivt sätt att öppna dörren på som ett vred med min nyckel. Det är rörig inne. Garderoberna står öppna. Det mesta av innehållet från nattduksbordets låda ligger utspritt på sängen. CD-stället gapar väldigt tomt. Stereon är borta och med den samtliga fjärrkontroller - även de till TV:n och videon som fortfarande står kvar på sin plats. Kameran, en ryggsäck och mitt gamla makulerade (!) pass med alla stämplarna i saknas. Det konstigaste av allt är att all öl till morgondagens kräftskiva är borta, men att spriten som stod brevid finns kvar. Ringer Polisen som kommer och tittar, hummar och antecknar. Tror inte ens de bemödar sig ett besök vid lägenhetsinbrott nu för tiden. Ringer låssmeden som ersätter det gamla låset samt sätter in nytt lås ovanför. Får låna stereo av farsan och låter mig lugnas av en whisky och Stina Nordenstams sköra stämma. De tog inte min favoritskiva!

Efterdyningarna är förhållandevis lindriga. Försäkringsbolaget strular inte utan ersätter det allra mesta. Ny stereo, nya skivor. Och mitt i allt detta kommer jag till insikten att det är bara saker. Det går att ersätta. Jag saknar endast en sak: Farmors vigselring. Den jag fick av henne när jag tog studenten. Världens bästa farmor. Jag berättade aldrig för henne att den var borta utan jag ljög och sa att den låg säkert i ett bankfack. En vit lögn eftersom jag vet hur ledsen hon skulle blivit om hon hade vetat.

Jonathan Richman, Trädgår'n 5/10

Har du sett filmen den där Mary? Isåfall har du säkert lagt märke till mannen som emellanåt går omkring med en gitarr och sjunger sånger om händelserna i filmen? Den mannen heter Jonathan Richman, och han spelade igår på Trädgår'n i Göteborg. Jag var där. Cameron Diaz var inte där. Tyvärr. Med endast sin röst, en akustisk gitarr och en trummis skapar Jonathan ren glädje. Vägen från, vad som många anser vara det allra första punkbandet - The Modern Lovers - till det han gör nu för tiden kan tyckas vara lång men punkattityden finns fortfarande där i grunden. Nu är den dock utblandad med calypso, reggae, franska chansons och blues. Allting framfört med glimten i ögat och ett roat leende på läpparna. Texterna är härligt ärliga och smått naiva, men det är framför allt glädjen som når fram till oss i publiken. Och trots att jag inte har hunnit lyssnat in mig särskilt mycket på hans musik innan konserten så blir jag glatt överraskad! En riktigt bra konsert som får fyra starka koppar ristretto i betyg. Om Cameron Diaz hade varit där hade det blivit fem koppar espresso. Minst.

Chandler är Chandler är Chandler...

Såg igår ett avsnitt av den amerikanska serien Studio 60 on the Sunset Strip. I denna serien spelar Chandl... Matthew Perry - ni vet han som spelar Chandler i Vänner - en roll som manusförfattare. Chandl... Matthew pratar väldigt fort och är precis som... just det: Chandler. Handlingen går ut ungefär på att Chandler skriver manus; Chandler är sarkastisk; Chandler är Chandler är Chandler som spelar nån snubbe som heter Matt. Fast det gör han inte särskilt bra. Dessutom har Chandl... Matthew Perry väldigt mycket hår! Har ni tänkt på det? Ofantligt mycket hår. Kan inte någon ta och raka av honom allt håret och sätta ett par mörka solglasögon på nästippen så att man inte ser att det är Chandler?! Fast det är nog precis samma sak med resten av de gamla Vänner-skådisarna. Man borde raka håret och sätta solglasögon på dem hela bunten.

Surrender to Jonathan

Jag lever för tillfället ett ganska så trevligt, men lite händelsefattigt liv. Ni vet den där känslan av att man går lite halvt i dvala; temperaturen faller ute, halsduken viras ett extra varv och vattenkranen i näsroten börjar läcka. Blogginläggen blir därefter. Så man kan inte påstå att jag var svårövertalad när Heppie igår kväll talade sig varm för fredagens konsert med Jonathan Richman på Trädgår'n. På hemvägen idag stannade jag därför till vid Pustervik och köpte en biljett. Lite musik har ju aldrig skadat. Såvida det inte är något med Mariah Carey.

Detta kan bli en jobbig dag...

Det började mitt i natten när någon hade flyttat toalettdörren en halv meter i sidled så att jag gick rakt in i väggen. Dörren var som tur är åter rätt placerad i morse. Sedan blev jag på väg till jobbet närapå påkörd av en galen 55+ gubbe på EU-moped. På en smal del av vägen vid ett vägarbete kommer han tutandes i fullt ös bakifrån, missar mig precis, men kör på tanten framför mig. Sedan skäller han ut oss för att vi står i vägen! Idiot. Av detta drar jag slutsatsen att gubbar på 55+ inte borde få vistas på vägarna.

Nu väntar jag på att det skall hända något positivt för att väga upp. Fast det kanske inte fungerar så?