Kära Örebroare!

Imorgon skall jag äntra den guldiga och tillsammans med ett gäng arbetskamrater bila upp till världsmetropolen Örebro. För att vara väl förberedd har jag läst på lite om vad som står om staden på internet. Följaktligen har jag lärt mig att:

• Örebro har ett fint Medborgarhus som är ritat av bröderna Erik och Tore Ahlsén. Dit skall jag på 30+60+60-årsfest.
• Örebro har ett stort fint vattentorn som är blåvitrandigt. Färgerna beror på att alla Örebroare håller på IFK Göteborg. De vet bara inte om att de gör det.
• Kajsa Warg bodde i Örebro. Hon gillade att laga mat, men det berodde nog inte på att hon bodde där. Hon var bara uttråkad.
  
• Det finns ett ställe i Örebro som heter Skitåsen.
  

Känner mig väl förberedd och är redo att bli varmt välkomnad av Örebros befolkning. Jag hyser en liten förhoppning om att de vill förära mig stadens nycklar. Det vore skoj! Jag har alltid viljat få en stads nycklar. Undrar var låset sitter? Troligtvis på ytterdörren. I så fall gäller det bara att hitta den, vilket inte borde vara svårt om dörren är i samma skala som nyckeln. Fast egentligen förstår jag inte grejen med stadsnycklar eftersom man redan är inne i staden ändå? Såvida det inte finns en hemlig stad under den stad man normalt ser. Det vore coolt! Tror jag är trött och behöver sova nu...

Vi hörs!

*senare korrigering*
Vattentornet visade sig vara gråvitrandigt, men det är fortfarande ingen ursäkt för alla Örebroare att inte hålla på IFK Göteborg.

Och idag vankas det champagne!
Because I'm worth it!

Dagens miffo!

Lyssnade på P3's nyheter på vägen hem från Lund och de talade om nollning. Reportern intervjuade flera elever från olika stockholmsgymnasier. Vid frågan om vad de tvingas göra vid nollningen svarar en tjej (som förövrigt hette något posh franskt i stil med Blanche DuBois): "Vi måste gå in i skoaffärer och pruta på skor. På NK!" Precis som om det skulle vara det hemskaste man kan göra! Det är dessa små bortskämda slynglar som är vårt lands framtid. Jag bävar.

I övrigt gick resan bra.

Etthundrafyrtio

Fast några av dem har flyttat till Slottskogen.

Eftersom jag inte har den bästa blogginspirationen för tillfället så får ni nöja er med lite pausfåglar sålänge: Humboldtpingviner (Spheniscus Humboldti) . De är de som skymtar i vattnet.

Imorgon far jag åter Lund tur och retur. Kanske rapporterar jag efteråt. Kanske inte.

Humboldtpingviner bor på öarna utanför Perus kust, har röda ögon och äter fisk.

Träffar så då äntligen Pata, Lott och lilla Isa. Äter brunch, vandrar långpromenad, tittar på pingvinerna och bara umgås. Isa säger inte särskilt mycket, utan sover mest. Fast man kanske inte kan begära mer av en knappt 11 veckor gammal bäbis? Börjar hon inte gå snart? Det är inte läge att öppna champagnen såhär mitt på dan, så den får vänta i kylen på bättre tillfälle. Bida sin tid. Pratar om vad som hänt sedan sist, även om det mesta redan har avhandlats på bloggar och i Messenger. Det är då jag märker att det mesta jag har varit med om som jag värdesätter under det senaste halvåret har kretsat kring just musikquizen och Notting Hill. Konstaterar att jag är alldeles för lite hemma, ute och dricker öl lite för ofta, tänker alldeles för mycket på musik, men är glad och mår riktigt bra! Tänker: Vad hade jag sysslat med om vi inte hade gått till den där quizen i mars? För jag har träffat massor av roliga människor och fått ett gäng nya vänner där under högtalarnas mer eller mindre vackra ljudande. Och jag har blivit ett snäpp mer nördig. På ett bra sätt.

Gårdagens bästa betraktelse:

Tre pageochbakåtslickungdomarmedpappaskontokort som sitter och stekar på en bänk i Vasaallén. En av dem håller upp en telefon som spelar en låt med Snook. Alla tre rappar med i texten. Högt. Ingen av dem verkar ha har hört talas självbevarelsedrift. De kommer troligtvis inte bli långlivade. Survival of the fittest ni vet...

Just another friday...

Oplanerat. Improviserat. Det är då det blir som bäst. Tänker kanske borde ha en lugn hemmakväll själv framför en film. Men skickar ändå iväg ett SMS till Kajsa och Torbjörn för att se om de skall hitta på något. Så den lugna kvällen blir istället en öl och en räkmacka nere på Röda Sten. Stans bästa solläge och ruff miljö under Älvsborgsbron. Trivsel! Och sedan råkar det bli en öl till. Och några till efter det. Och mellan några av ölen visar det sig att Navid Modiri och Gudarna skall spela här just ikväll. Så vi stannar och dricker ytterligare några öl. Nu börjar jag tappa räkningen, men bestämmer att jag har ledigt - och då skall man inte behöva bry sig om trivialiteter som matematik. Navid och gänget rockar igång så att man måste dansa. Lite motvillig publik till en början, men i slutet av konserten lossnar det ordentligt och det där ängsligt tomma diket på en meter precis framför scenen fylls av dansande kroppar med lyckliga leenden. Just another friday night...

Dagens sökord till En Espresso för Själen: Nanne Grönvalls lantställe.
Man upphör aldrig att förvånas!

Champagnen är på kylning

Pata och Lott kommer ni inte hem snart? Jag saknar er ju!

Nu bojkottar jag Skåne Mejerier. Vilka är med mig?

Bilen är bekväm och trivs bra på motorvägen. Hämtar upp arbetskamraten i Varberg och svischar vidare mot söderns vidder. Vi har gott om tid på oss. Tror vi. Nere i Landskrona är det totalstopp. En olycka kombinerad med vägarbete är ett perfekt recept för stillastående trafik. Vi sitter stilla med avstängd motor i 45 minuter ungefär, sedan börjar det sakta röra på sig igen. Jag ligger i vänsterfilen - omkörningsfilen - och till en början rör sig faktiskt den filen ganska så bra. Det är då Skåne Mejerier dyker upp. En långtradarchaufför som har tagit det till sin uppgift att vara trafikstopp. Vägens självutnämnda riddare. En idiot. Trots att filen framför honom är helt ren på trafik i flera hundra meter så vägrar han att släppa fram bilarna bakom. Han håller istället jämna steg med långtradaren i högerfilen. Det vill säga mestadels krypfart. Arbetskamraten svär högt och kastar en förbannelse - något om sur mjölk - över lastbil och förare. Det hjälper inte. Vi ringer till mötet och meddelar att Skåne Mejerier gör att vi blir lite sena. När han slutligen efter en kvart släpper fram trafiken bakom hänger jag mig på tutan när jag passerar honom. Somliga borde få spöstraff!

Malmömötet är snabbt och effektivt, så vi bestämmer oss för att äta lunch inne i Lund. Improviserar fram en bärning in mot centrum och hamnar perfekt mitt inne i smeten, vilket nog är ren tur eftersom varenda gata är antingen enkelriktad eller har fordonsförbud. Konstigt nog bryter jag bara mot ett av vardera förbud för att komma rätt. Och folk hävdar att Göteborg är en svår stad att köra bil i! Äter grillad lax med potatis och tzatsiki i lokal vid Stortorget. Macchiaton efteråt är snudd på mästerlig! En planch på väggen förkunnar stolt Lundafestivalens myckna utbud: Boney M och Frans med "Zlatan-låten"! Way Out West släng er i väggen!

Mötet vid Högsta Punkten avklaras fint och bilen går snabbt mot nordligare vidder. Det går alltid fortare hem. Konstigt. Släpper av arbetskamraten i Varberg och tankar på bensinmacken. Får ett infall och tar med en liftare den resterande vägen in till Göteborg. Det har jag aldrig gjort förut. Det kanske kan förklaras av att denna liftaren är en ganska så söt tjej som på bruten engelska frågar snällt om jag är på väg north.. Det kan man väl inte säga nej till? Dani, som hon heter, är från Wien och är på väg till Norge för att träffa en kompis. De skall titta på fjordar och vandra i fjäll. Hon verkar väldigt intresserad av älgar och renar. Jag tror intresset för dessa djur på ett mystiskt sätt är intimt knutet till det tyska språket. Så måste det vara. Jag släpper av Dani på centralstationen, hon tackar för skjutsen och vandrar bortåt. På ryggsäckens baksida mellan flaggor och andra emblem finns en stor ren yta där det inte sitter något . En stor och ren yta som är som gjord för en älgdekal.

Okristligt!

Klockan sex. 6:00. Alldeles för tidigt imorgon bitti. Då är det jag som snubblar ner för trapporna, slår axelremsväskan i metallräcket så det skångrar alldeles för högt, svär ljudligt, sätter mig bakom ratten på firmabilen som står parkerad på gästparkeringsplatsen, gnuggar gruset ur ögonen och börjar den långa resan till Skåneland för att fyra timmar senare vara pigg och alert vid ett mötesbord i Malmö. Jag hoppas de har kaffe. Starkt kaffe. Sedan vidare till högsta punkten i Lund för ytterligare möte innan jag åter forsar norröver i SAAB:ens cockpit. Fast det är klart - det slår de flesta vanliga arbetsdagarna framför datorskärmen.

Finns det någon frivillig tjej som kan tänka sig att ha maten färdig, det varma badet upptappat och massageoljan redo för mig när jag kommer hem? Det borde jag väl vara värd? Åtminstone.

Måndag 21:30

Antal sketungar det krävs för att starta en liten brand på skolgård: 8-10
Antal telefonsamtal till brandkåren: Minst ett.
Antal stegbilar som krävs för att släcka liten brand: 2
Antal arga brandmän: Typ 8.
Antal spaka sketungar kvar på platsen: 4-5 st.
Antal kronor i böter: Massor.

Plågsamt.

Efter nogsamt experimenterande kan jag nu meddela att man vid snart 33 års ålder inte längre orkar festa tre dagar i rad utan att lida av det. Fast det var kul så länge det varade!

Hjärnan känns som om den var invirad i bomull. Är det inte fika snart?

Ganska så snart efter detta gav huvudvärken vika...

Gravöl och tandagnissel!

Ett av mina gamla stamhak, Klara Kök och Bar på Viktoriagatan, skall säljas efter 13 glada år. Mången Amstel och Staropramen (samt en totalt misslyckad, och nästan bortglömd, Mojito) har jag druckit inom de väggarna. När alla andra uteställen kändes trista så fanns alltid Klara där som en varm, trygg och ständigt lika trevlig famn. Hoppas de nya ägarna vill driva verksamheten vidare, annars kommer Göteborgs kroghimmel bli en starkt lysande stjärna fattigare. Tack för de här åren!

Och strax innan Timbuktu och Damn! går på scen så kommer Syndafloden. Det är varje man eller kvinna för sig själv när alla rusar mot det stora öltältet. Jag hinner in men det göteborgska horisontalregnet når mina byxor. Resten av kvällen skvalpar det om mig när jag går.

Det var Nindes hot om bikinivaxning som avgjorde det: Jag måste skriva ett inlägg till.

Lunch och det är uppehåll i monsunregnet. Tänker fixa lite småärenden på stan och ta en snabb burgare på väg tillbaka. Och just där begår jag det första misstaget: Alltid mat först! För en hungrig Björn tänker inte alltid helt klart, så jag springer raskt in i misstag nummer två: Kungsgatan. I lunchrusning. Fel väg. Kungsgatan i lunchrusning är som att springa Göteborgsvarvet i motsatt riktning, samtidigt som man febrilt försöker vifta bort försäljarna och Räddabarnenamnestyläkareutangränserochnejtillbron-folket som flockas runt en som mygg på en sumpmyr. Jag blir lätt ganska så otrevlig i sådana situationer. Stirrar ofokuserat rakt fram för att inte fånga någons blick och banar mig fram genom folkmassan. Uträttar mina ärenden och springer sedan i brist på bra alternativ in på "De Gyllene Bågarna". Misstag nummer tre. För snabbmatsstället är inte snabbt. Jag får alltså snabbmat väldigt sakta, vilket liksom förtar hela grejen. Och när jag sedan vandrar tillbaks mot jobbet igen så börjar monsunregnet åter att falla*.

Det kan nog vara sant det där om att lidandet är skapandets moder.


* Det fanns faktiskt en positiv grej med detta: Alla försäljare och Räddabarnenamnestyläkareutangränserochnejtillbron-folket försvann illa kvickt ner i sina torra, mörka hålor.

Det där om att lida.

Nej, det går inte! Har fortfarande inte lyckats "lida fram" ett vettigt blogginlägg. Får nog snart ta fram spikmattan, köpa en Aftonbladet och spela Mariah Carey-skivan* för att se om det möjligtvis kan hjälpa.

* En kärleksfull present från Oskar och Katta. Tror de är sådana människor som gillar att plåga andra. De är på så sätt lite som Stefan och Krister.

Tra-la-la lilla molntuss...

Fortfarande som svävande på små rosa moln med ett stort leende på läpparna. Dessutom fick jag i lördags en stor ask med chokladtryfflar som står här hemma och göttar sig. Guld som smälter i munnen!

Var lugna; jag landar snart. Då blir det riktiga blogginlägg igen. Undrar om det kanske ligger något i påståendet att lidandet är skapandets moder?

Way Out WestLördag 11 augusti

Sol ute och dagen börjar redan klockan ett med drinkar på min balkong. Ja, eller så var tanken, men hettan gör att vi alla stannar inomhus istället. Vi är lag Four Tops, Katta samt Linda, Sandra och Anna från lag Lars. Är till en början väldigt skeptisk till min egen idé att just börja med drinkar så tidigt, men efter en kall och isig Caprinoschka så inser jag hur genialsk jag är! Man borde starta fler dagar med drinkar klockan ett.

14:45
Shout Out Louds på Flamingoscenen. Poppigt och glatt, men inte riktigt min grej. Slår mig ner i skuggan under en ek och softar istället. Sedan samling för en öl i solen.


16:30
Moneybrother på Flamingo. Lyssnar lite pliktskyldigt och går sedan och köper lite mat. Tre ord: Liten klubbspelning istället. Sedan finns det något oroväckande med att de i de sega partierna låter väldigt mycket som Ulf Lundell. Dricker fler öl istället.

17:40
Regina Spektor på Azaleascenen. Massor av folk. Det känns nästan som om alla på hela festivalen är här. Står framme vid scen på höger sida. Precis när hon går in på scen kommer en ensam åskknall. Regina har långt, vackert rött hår, röda läppar, svart klänning och röda skor. Det räcker med två toner på pianot så står hela publiken och klappar i takt. Jag är förvånad över responsen. Regina verkar ännu mer förvånad och glittrar i takt med applåderna. Sedan faller regnet. Plastponchos prasslar, men humöret är fortfarande på topp. Regina hävdar att vi är "the wettest, greatest swedes ever". Det blir en liten dipp i konserten någonstans mitt i men det lyfter igen till storartade höjder. Många gånger är det spontan allsång, och publiken är nog som allra bäst! Jag är knockad och lite kär. Regina, will you marry me?

19:05
25 minuter sen går Erykah Badu äntligen på scen. Hon är iklädd en guldlamékappa med vida armar, har stora solglasögon på sig och har en afrofrisyr som skulle göra Moneybrother grön av avund. Det är ingen tvekan om vem som är stjärnan. Fast jag tycker att ölen är mer intressant.

19:50
Juliette Lewis är en stjärna - det råder det ingen tvekan om! Från första benspark så är det fullt fokus på henne. Hennes band, The Licks, hamnar helt i skymundan. Stannar dessvärre bara i dryga 15 minuter, för jag vill se Säkert!. På väg bort till tältet stannar jag gång på gång och tittar på storbildsskärmen. Hon är ju spektakulär! I Can't Take My Eyes Off You, sjöng Frankie Valli redan 1967 - sex år innan Juliette föddes, men han måste ha haft henne i åtanke.


20:15
Säkert! i Linnétältet. Seg början och jag ångrar för ett ögonblick att jag gick från Juliette and The Licks. Men publiken eldar på och Annika Norlin och medmusiker växer av förtroendet och levererar en pangkonsert! Allsång för fulla strupar. Annika hänvisar till Hello Saferide som den där slynan, och berättar att detta troligtvis är den sista konserten med Säkert! någonsin, fast hon lämnar trots allt en liten öppning; ett kanske. Avslutningen blir en Hello Saferide låt på svenska! Hoppas verkligen inte att detta är den sista konserten med Säkert! för det här måste fler få se. Om det var den sista; tack Annika! Du är bäst!


21:45
Spoon ställer sig på Linnéscenen och leverar enligt programbladet "rak, intelligent rock utan att visa kuken". Det är precis den typ av musik jag har saknat! Lycklig igen.

22:30
Anländer till Azaleascenen lagom för att se de sista 15-20 minuterna av Teddybears konsert. Mapei gästspelar uppe på scen och studsar nästan lika mycket som publiken. Folkfest, och jag får äntligen hoppa mig redlös igen. Stora leenden överallt.


22:50
Kanye West går på scen uppbackad av en mindre symfoniorkester komplett med harpa! Tittar ett tag och går sedan för att se Franke i tältet. Franke är en stor besvikelse, så vi sätter oss vid ölserveringen istället. Bestämmer mig för att trots allt ge Kanye en chans till, och när jag kommer dit har konserten vuxit flera steg. Detta är så nära en arenakonsert man kan komma. En bra avslutning!

Kvällen avslutas på ett fullsatt Notting Hill och sedan, efter de stängt, drinkar hemma hos mig på balkongen. Sänggång med ett lyckligt leende på läpparna blev det först någon gång efter fem. Nu sitter jag i soffan fortfarande seg och knaprar på de sista kvarvarande salta pinnarna. Treo Citrus och salta pinnar är för övrigt en oslagbar kombination!

Helgen har varit helt fantastisk, och än är den inte slut. Quiz ikväll som vanligt. Ses vi där?

Way Out WestFredag 10 augusti

15:30
Anländer med en halv vinare varmt guppande i magen till Säldamsentrén och passerar förbi en skog av kvarlämnade paraplyer på väg in. Det är totalt paraplyförbud inne på området. Det kan vara vinet, men nu har jag i alla fall bestämt mig: Det blir Koop istället för Hello Saferide. Letar up tältet, lyssnar lite och hittar sedan ett öltält alldeles brevid. Strategiskt. De har både öl, cider och bra utsikt över scenen. Koop är kompetenta och har med en riktigt skön sångerska, men något säger mig att de nog är bättre på en liten, svettig scen än i ett tält på en gräsmatta. Fast det kan vara vinet som talar.

16:30
Lyckas efter miljarders sms och mobilsamtal möta upp med Frida. Vi hittar en plats ganska så långt fram på Laleh. Smittande, glatt och lekfullt - och fullständigt sågat av GP:s recensent. Så illa var det verkligen inte! Vinet i magen vill ha sällskap av lite mat så vi äter en falafel. Tittar in lite kort på CocoRosie och vandrar sedan vidare.

Om jag hade varit kort så hade jag nog bara sett såhär mycket av The Hellacopters. Fast jag är som tur är inte särskilt kort.

18:30
The Hellacopters på Flamingoscenen. Gäspar och går till Linnétältet istället där New Young Pony Club spelar. Sångerskan verkar ha ätit ett kilo socker, för hon har en överskottsenergi som får henne att hoppa, skrika, dansa och sjunga som en duracellkanin på speed. Det är bra. Riktigt bra. En av dagens stora behållningar. Regnet smattrar ner utanför tältet. Jag är torr inne i tältet.

19:30
The Eagles of Death Metal på Azaleascenen. Regnet har slutat och leran har börjat tränga upp. Sångaren har verkligen fattat vad rock'n roll är, för han har nästan ingen röst kvar, men ger ändå gärnet. Han struttar runt på scen med ett kroppsspråk som är ett mellanting mellan Freddie Mercury och ett DAMP-barn. Mellan låtarna gör han allt för att flörta med tjejerna längst fram i publiken. Tungt.

20:15
The Go! Team i Linnétältet. Glatt vilt och röjigt! Riktigt bra! Vandrar efter ett tag bort till Flamingoscenen för att se slutet på The Hives. Blir fullständigt knockad! Vi snackar snortajt och rutinerat och en sångare som inte förnekar sig själv ett dugg. Publiken skanderar på uppmaning: Pelle, Pelle, Pelle!


21:30
The Primal Scream på Azaleascenen. Gäspar och sätter mig ner på en kvarlämnad regnponcho. Funderar lite över hur man stavar till Primal Scream och kommer fram till att det nog stavas: F-Ö-R-E-D-E-T-T-I-N-G-A-R.


22:40
Nu är jag laddad. Det är detta jag har sett fram emot: Manu Chao. Fast han börjar segt. Det tar två-tre låtar, sedan smäller det till och lyfter. Basisten är gigantisk, tatuerad, har rakat huvud och ser ut som en engelsk fotbollshuligan. Mitt i låtarna ställer han sig och skriker, i takt med musiken, rakt ut, utan mikrofon. Eldar massorna. Vi svarar honom. Gitarristen hoppar som en guttaperka och Manu Chao står vid rodret och regerar. Låtar blandas; gammalt och nytt, Mano Negra, Manu Chao, huller om buller. Den gamla signaturmelodin Mano Negra har bytt namn efter kompbandet och heter numera Radio Bemba. Det borde vara förutsägbart, för alla låtarna är egentligen framförda på samma sätt; lugn, vanvett och eufori blandat om vartannat, men det är ett recept som håller. Jag är lycklig. Kommer på mig själv med att nästintill vara i ett transtillstånd där det enda som existerar är musiken. Fascinerande, och ett väldigt bra betyg på konserten eftersom jag normalt annars har världens kortaste attention span. (Ja, eller vad det nu kan tänkas heta?) Stående ovationer och en publik som inte vill acceptera att konserten tar slut. Kan man inte alltid få må så här bra? Snälla?

23:50
The Pogues på Azaleascenen. Jag tycker synd om the Pogues. För det första skall INGEN behöva gå på scen efter en Manu Chao-konsert. För oavsett hur de än kämpar så kan de inte nå upp till den nivån. För det andra så har de Shane McGowan. Eller? Jag tror åtminstone att det är han, för vid mikrofonen står ett uppsvullet fyllo som inte alls ser ut som på bilden i programbladet. Han håller sig fast i mikrofonstativet och sluddrar totalt obegripligt mellan låtana. Bandet står på tå runt Shane och verkar förvänta sig att han skall trilla omkull närsomhelst. Fast trots sitt tillstånd så är ha förvånansvärt rapp i käften under låtarna. Antar låttexterna sitter i ryggmärgen och inte behöver gå omvägen via alkoholcentralen i hjärnan. Tragisk. Jag går hem och somnar istället. Hela vägen hem dansar jag till Manu Chao-konserten i mitt huvud.

Manu Chao

Helt stum... inga ord. Fantastiskt! Ren glädje! Topp tio. Kanske topp fem.

Stackars Pogues. De spelade efter Manu. Shane sluddrade. Som vanligt. Fullständig rapport följer. På söndag. Nu. Sova.

Ett fint rosa armband på höger handled - helgen är säkrad!

Spelschemat är redan vältummat och har alla konsertvalen förkryssade. Viss beslutsångest och några frågor kvarstår fortfarande: Koop eller Hello Saferide? Juliette and the Licks eller Säkert!? Hur långt är det mellan scenerna? Hinner man springa emellan dem för att se två band som spelar samtidigt? Vad är det Gilbert Grape grubblar över? När skall man hinna äta? Något som dock är säkert är att det serveras drinkar på min balkong på lördag vid ett ungefär, samt att det kommer bli en grym helg!

Vi ses väl på Way Out West?

Jaaaa! Det regnar ute!
Det känns nästan som om jag har semester igen!

-Men de är ju så bekväma!

Nu är det slut. Aldrig mer. Inte en enda till. Foppa-djävla-toffel. Crocs. Gummiträsko. Kalla dem vad ni vill, men snälla, sluta köpa dem! Ser dem överallt. Gåendes, på bryggor, i stan, på små barn och på större vuxna. Och de är alltid lika fula. Dessutom är jag övertygad om att de är totalt ekologiskt förkastliga; att de den dag solen går i nova kommer vara det enda som ligger kvar på den brända jorden. Glada blå, gula, gröna, blå, lila, rosa mot ett trist jämngrått jordklot. Framsteg?

Vill ni vara med i min Hata Foppa-toffel-klubb?

Hur säger man köttbullar på kinesiska?

Första dan på jobbet efter regn... öhm... semestern. Kommer hem trött och svettig, trots att jag stuvat in cykeln i firmabilen och kört hem. Slänger väskan på golvet och får plötsligt ett kraftigt och oförklarligt sug efter en Sibylla-burgare. Eftersom jag är av den bestämda åsikten att man alltid skall följa sina instinkter - se t.e.x. på hur djur instinktivt flyr från jordbävningar eller andra naturkatastrofer - så var det bara att lyda. Jag plockade således på mig mina fina solglasögon och vandrade ner till Gatuköket vid Sjöfartsmuséet. Föga anade jag då att jag skulle hamna mitt i en kulturkrock av gigantiska proportioner: Hela gatuköket är invaderat av kineser. Massor av glada, små kineser som alla skall köpa exotisk "svensk" mat. Killen bakom disken verkar lite uppgiven och har för längesedan upphört att prata engelska; han ställer nu alla frågor på lätt bruten svenska: Ketchup? Senap? Lök? Kineserna ler, nickar, pratar kinesiska tillbaks och förstår ingenting. Communication breakdown*. En av dem tackar hövdligt, tse tse, och går hellycklig ut till bordet på trottoaren med en stor tallrik köttbullar och potatismos. Maträtten är helt täckt med ketchup, senap, lingonsylt och dressing. Killen mitt emot honom har en likadan tallrik samt en stor renklämma med korv och bostongurka i handen. De skiner alla ikapp med solskenet, pladdrar exalterat på kinesiska och njuter av den inhemska maten. Tänk om släkten därhemma hade kunnat smaka på alla dessa delikatesser!

* Finns även med på Led Zeppelins första, självbetitlade album från 1968.

Tillbaks på jobbet. Gäspar.
Är det fika snart?

Sedvanlig quiz - med en twist!

Söndag och quiz som vanligt! För första gången på väldigt länge var hela laget samlat - och mer därtill; vi var fem. Reglerna säger att man max får vara fyra i varje lag, så följaktligen skulle en bort. Så när jag tillfälligt försvann från bordet sammanträdde mina "lagkamrater" och kom fram till att jag nog skulle vara med i lag Lars (tjejgänget) eftersom de saknade en medlem. Inte helt ovilligt gick jag med på deras begäran. Sagt och gjort gick jag alltså över till den mörka sidan och kapade raskt alla vänskapsband med mitt forna lag. Det var att vinna eller försvinna som gällde! Frågorna var lagom svåra och hade genomgående två sammanhållande teman: Göteborgsanknytning eller sommartema. Är grymt stolt över att jag satte Emiliana Torrini och en obskyr låt med The Doors.

När det sedan var dags för rättning visade det sig att DJ-gänget tog hem den åtråvärda förstaplatsen med 45 poäng. Kvar på andraplatsen, på vardera 42 poäng*, fanns två lag: Four Tops (mina nemesis) samt A Family Affair (mitt lag för kvällen). Följaktligen blev det en utslagsfråga, och med ren magkänsla lyckades jag känna fram att det nog var Frank Zappa som nyligen hade fått en gata uppkallad efter sig i Berllin. A Family Affair vandrade glatt därifrån med en andraplats som lätt kändes som en vinst. In your face, Four Tops! De kommer inte frivilligt att byta bort mig en gång till - det är en sak som är säker!

* Senare visade det sig att Four Tops quiz-sheet var felrättat och de hade fått ett poäng för mycket, så vi hade egentligen fått andraplatsen även utan särspel. Man skulle följaktligen kunna säga att vi vann med två poängs marginal.

Lee Hazlewood 1929 - 2007

Cowboyen med den raspiga rösten red igår till de sälla jaktmarkerna.

"Morning has broken, like the first morningBlackbird has spoken, like the first bird..."

Cat Stevens måste ha skrivit fel i sin låt Morning has broken, för folk i verkliga livet vaknar inte till koltrastars skönsång, utan till fiskmåsars skränande. Jag antar att han offrade fiskmåsen på konstens altare till förmån för koltrasten, som ju definitivt är en vackrare och mer poetisk fågel. Strax före klockan fyra vaknar i alla fall den första "fiskmåsen" - och jag med den. Den har bosatt sig på ventilationstrumman rakt ovanför mitt badrum och ljudet går rakt ner i ventilationssystemet. Jag brukar normalt vara förskonad från trutar här uppe på berget, men detta är årets andra kull och de verkar sträva efter högre höjder. Truten är i målbrottet och har uppenbara problem att hålla tonen, men det hindrar inte resten av flocken från att glatt stämma in. Jag trycker kudden över huvudet och försöker somna om.

Vaknar igen strax före åtta och tänker borde... gå... upp... klockradion... Sträcker mig och slår med en kraftansträngning igång radion. Sommarbubbel i P3. Programledare är Markoolio - Sveriges svar på Blümchen. Markoolio - som Klabbe, fast ännu sämre. Blir med ens klarvaken. Önskar nästan för ett ögonblick att min kompis målbrotts-truten var tillbaks och kunde vyssja mig med sin skönsång, men jag antar att han är nere vid fiskhamnen och äter frukost. Tvingar mig istället ur sängen och bort från den enerverande programledaren - för i min värld är det semester ända tills det ögonblick då jag håller upp nyckelbrickan på jobbet imorgon bitti, och jag skall utnyttja resten av min semester till det fullaste!



"...Praise for the singing, praise for the morning
Praise for the springing fresh from the word"

Herregud! Undrar vad den mannen rökte för något?

Ångest...

Snälla! Bara liiiiite ledigt till?

Hubba Bubba-huvud och Kate Rikard.

Jag jobbar hårt med att förneka att semestern är slut för denna sommaren, så igår bjöd jag hem lite vänner på fisksoppa, drinkar, vin, öl och diverse lekar. Rättelse: Massor av öl, vin och drinkar. Idag är huvudet segt som ett Hubba Bubba och mina bästa vänner är diskmaskinen och Treo Citrus-brustabletterna.

Fick förövrigt precis ett samtal från farsgubben som (överraskande nog) var och såg The Rolling Stones på Ullevi igår! Farsan var lyrisk och pratade väldigt mycket om någon gitarrist som hette Kate Rikard. Jag tror att konsertupplevelsen blev honom övermäktig och att han yrar, för mig veterligt heter ingen av bandmedlemmarna Kate Rikard...

Semesterparadoxen

Jag finner en viss paradox i det faktum att man blir trött av att vila mycket och pigg av att hålla sig aktiv. Försöker förtvivlat hålla mig på den gyllene medelvägen, där jag varken tränar eller vilar för mycket, men jag faller hela tiden åt ena eller andra hållet*. Det är inte lätt att ha semester! Jag skulle nog behöva lite extra ledigt bara för att finna den där balansen. Tror den är viktig, och att jag kan nå en högre grad av medvetande om jag hittar den. Eller så när det bara ett grymt bra svepskäl för att vara ledig lite längre. På måndag är det i alla fall slut.

* Mest det ena hållet.