Vykort till Gud

Det var strax efter lunchtid jag kom på den smarta idén. Bara detta i sig är anmärkningsvärt eftersom allt blod i kroppen vid denna tiden normalt brukar ha har migrerat från hjärnan till magen. Idén var densamma som den jag brukar få varje år när det är dags att deklarera, men som jag aldrig fått ändan ur att göra: Jag skulle gå ur Svenska Kyrkan. Jag är visserligen konfirmerad men jag har aldrig riktigt förstått grejen med kristendomen - eller andra religioner heller för den delen. Visst, de har sina fördelar och de gör en del bra insatser i samhället, men samtidigt finns det få saker i världen som har skapat så mycket krig och misär som just religioner. Jag är krass: Jag tror på det jag ser och är inte mycket för gudar eller det övernaturliga. Jim Morrison är möjligtvis det närmsta jag kommer. Fast han är ju död. Ibland när jag ser något osedvanligt dåligt TV-program eller möter riktigt korkade personer önskar jag nästan att det hade funnits någon gud, eller någon annan - som t.ex. Judge Dredd eller Sverker Olofsson - som kunde ta hand om misären åt mig.

Men nu satt jag där framför jobbdatorn, och plötsligt började ovan nämnda ända lossna*. Skickade ett mail till min församling efter att först ha letat som en blå efter vilken sådan jag tillhör. Har aldrig riktigt brytt mig att ta reda på det tidigare. Fick ett snabbt svar med sedvanligt följebrev som med röd text förklarade varför jag skulle vara kvar. Printade ut ett formulär, skrev på och stoppade i kuvertet. Sen tog det stopp. Det var det där med frimärken. Kommer ni ihåg dem? Jag hade glömt. Får väl posta det där brevet någon annan dag. Antar att rumpan inte har lossnat helt än...

* Nä, inte bokstavligt. Isåfall hade jag nog varit på ett sjukhus nu. Undrar hur farbror/tant doktorn skulle reagera: "Jaha, det ser ut som om din rumpa är på väg att trilla av! Det har jag aldrig sett förut!"

It's alive!

Den lever! Fast bara lite, och väldigt motvilligt. Funderar över vad jag kan muta den med. Tror ni att datorer gillar choklad? Alla gillar väl choklad?

Datorn vs. Stefan och Krister

Ni vet hur man inte alltid är vän med alla; hur man känner instinktivt hur man verkligen inte fungerar ihop med vissa personer. Som om det vore genetiskt. Jag känner så mot Stefan och Krister. Dessvärre verkar det också som om min dator känner så mot mig för tillfället, för den vägrar att starta. Inte bara vägrar att starta lite - den vägrar att starta "blue screen"-mycket. Jag har försökt tala snällt med den, skrika på den och mata den med stora fina operativsystems-CD:s. Utan resultat.

Så om jag inte skriver så mycket framöver så vet ni varför.

Ibland blir jag lite rädd för mig själv.

Som igår till exempel, när jag svarade rätt på tre av fyra quizfrågor på temat dragspelare/dragspelsgrupper*. Var fasen har jag snappat upp det? Har jag varit folkmusiker i ett tidigare liv?


* Orsa Spelemän, Astor Piazzolla och Carl "Calle" Jularbo var rätt svar. Jag missade dock att identifiera Östen med resten.

Den där sången och de gröna kaninöronen

Det var det där med uppmärksamhet och fokus. Någonstans där på puben, mellan Staropramen, England, arbete, musik och bilar tappar jag totalt fokus och halkar in i mina egna tankar. Kusinen pratar och jag nickar medan jag ser den söta tjejen som kommer genom dörren, funderar över vem som har gjort låten som spelar (Edwyn Collins, A girl like you - inte Iggy Pop, även om det är likt) och hur gott det skulle vara med lite pommes just nu. Ölen tar slut och en ny dyker direkt upp framför mig. Det har sina fördelar att vara stamkund! Jag sneglar förbi kusinen, mot andra sidan av lokalen, och konstaterar att nu har den anlänt: Otåligheten. När intresset och viljan har tagit slut å högerbenet hoppar och signalerar att vore det inte bäst att gå nu? Piggt och redo för en maraton, medan huvudet är segt och drömmer djupblå drömmar om mjuka bolster. Jag måste vara världen sämsta sällskap när jag är på det här humöret. Ofokuserad. Oh fuck o serad. Kusinen skall åka till Italien på jobbresa, och jag sneglar ner; hur sakta kan man egentligen dricka en öl? Sedan, en timme senare - eller är det 5 minuter? - får vi notan och vandrar ner för trappan och ut i ljummen vårlukt. Säger hej hej hemskt mycket hej och jag vandrar Första Långgatan fram. Lukt, stor måne och huvudet känns klart nu. Kristall.

Några hundra meter längre fram, vid vandrarhemmet på Stigbergsliden, ser jag de första gröna kaninöronen. De sitter fastklämda som ett diadem över en stukad keps på en lite lönnfet 15-16-åring med collegetröja och shorts. Liseberg har visst öppnat. Femtio meter högre upp kommer kaninöron nummer två - fastklämda på en lite lönnfet 15-16-åring med collegetröja, stukad keps och shorts. När den tredje lite lönnfeta 15-16-åringen med collegetröja, shorts, keps och gröna kaninöron passerar på väg nerför backen börjar jag undra: Är det så att lönnfeta 15-16-åringar har en fäbless för gröna kaninöron eller har Liseberg börjat sälja lönnfeta 15-16-åringar med collegetröja, stukad keps, shorts och gröna kaninöron? Som en ny maskot kanske? Men jag kastar tanken åt sidan och vandrar vidare hemåt. Lukten av vår är tung och fuktig. Månen och jag är bägge lite mer än halvfulla och i huvudet spelar Edwyn Collins vidare:

I hope to God I'm talkin' metaphorically
Hope that I'm talkin' allegorically
Know that I'm talkin' about the way I feel
And I've never known a girl like you before
Never, never, never, never...

-Oh, the horror!

Någon har hamnat här på bloggen genom att googla efter "titanic låten text CELINE DION". Vad har jag gjort för att förtjäna detta onda? Är det karma som ger igen för att jag ljög för Radiotjänst den där gången för en massa år sedan?

Stoppa pressarna!

Morsan skickar MMS från Frankrike. Morsan. MMS. Jag är stum av häpnad. När upptäckte hon sådan avancerad informationsteknologi?

A friendly word of advice

Ifall det är några arkitekter som läser detta: Rita aldrig något åt dina egna föräldrar. Ja, eller någon annan i släkten heller för den delen...

Idag förtjänar följande stryk:

Folk som står framför en i långa matköer och inte har en aning om vad de skall beställa när de väl kommer fram till kassan.

De flesta försäljare som går omkring på stans gator och trakasserar oskyldiga (mig).

Optikern som omväxlande säger att det går, respektive inte går, att tillverka solglas till de bågar jag har valt. Slutligen, efter två månader, säger han definitivt att det inte går. Ahhh! Jag kommer säkerligen inte få några solglasögon innan sommaren är över.



Ok, jag kanske är lite kinkig idag. Det är en sådan dag bara...

Man utvecklar den. Känsligheten. Det som tidigare var till synes helt normala, vardagliga situationer är nu mer. Stannar upp, tänker detta kan bli ett fint blogginlägg. Vrider ur den grå vardagslivs-wettexen tills en liten färgglad text rinner ut. Delar upp, dissekerar, destillerar, klämmer fram.

Man utvecklar den. Känsligheten.

Spyframkallningspåsar

Visste ni om att Ryan Air har reklam på sina spypåsar? Man kan nämligen också använda påsen till att lämna in sina filmer på framkallning. Spyframkallningspåsar alltså.

Jag ser minst tre problem med detta:

1. Vad gör man om man redan har spytt i påsen och sedan vill lämna in sin film?
2. Vad gör man om man redan har lagt ner filmen och sedan behöver spy?
3. Finns det någon i hela världen som fortfarande använder film?

Plymouth Tea Party och hockeyskador

Nu är jag hemma från det gamla landet i väst. Har haft det grymt skönt och slappnat av ordentligt. Druckit god öl, ätit god mat, spelat hockey* och åkt på utflykter. Kul att träffa Pata och C - det var alldeles för länge sedan! Efter en noggrann och ytterst seriös utvärdering av det engelska samhället kan jag här meddela att hela den engelska ekonomi bygger på följande:

• Heltäckningsmattor. Vi pratar om ett envist och enkelspårigt folk som lägger heltäckningsmattor på toaletten och har vita heltäckningsmattor i hallen! Detta innebär, förutom att mattorna snabbt blir äckliga, att de måste bytas stup i kvarten. Marknaden måste vara enorm!
• Fett. Med allt frityrflott som cirkulerar borde man kunna konvertera alla kolkraftverken till fettdrift istället. Fast de gör de inte: De är Engelsmän och har alltid eldat med kol.
  
• Undermåligt hantverk. Allting som skall lagas i England kräver att man anlitar en hantverkare. Hantverkarna gör ett undermåligt jobb som tar otroligt lång tid och sedan måste göras om av en annan hantverkare ett kort tag därefter.* Om de hade gjort ett ordentligt jobb från början så hade 3/4 av alla Englands hantverkare varit arbetslösa.
• Te. Viktigt som få! Kom ihåg att det var te som fick amerikanerna att kasta ut de styrande engelsmännen. Te omfattas av massa konstiga ritualer som vi utomstående inte kan förstå. Fråga aldrig efter afternoon tea före klockan 15.00 - engelsmännen tar det som en grov personlig förolämpning.
  

* Pata skadade sig lite när han klämde ett finger mot sargen. Han hävdade envist att det var en sportskada. Vi kanske skall nämna att det var air-hockey vi spelade...
* Engelsmännen tänker såhär: Om vi drar vattenledningarna på utsidan av huset så kommer vi lättare åt dem när de går sönder. Svensken tänker: Om vi gör ett ordentligt arbete med vattenrören och lägger dem inne i huset med extra isolering så kommer de inte att gå sönder.

Hmm? Kanske har glömt att säga att jag är tillbaks i det normala landet igen - det utan heltäckningsmatta i diskhon. Så är det i alla fall.

Det kommer mera...

...fast först imorgon.

Dagens väder: Ostadigt, men sol, men regn. Typ som vanligt.
Dagens öl: Cornish Cream Ale
Dagens kommentar: Titta, vilken gigantisk häck! (Vid promenad i gammal engelsk park.)
Dagens mat: Marrockanskt. Senare ikväll alltså...

-Who the fuck is Lord Mayor?!

En dag på stan för mig själv medan vännerna är på föräldrakurs. Jag har skrämt upp dem med att bergsäkert hävda att det bara kommer vara de och ett gäng gravida 14-åringar där. De är tidiga med barnen här. Lullar omkring på stan med kameran i högsta hugg och leker turist. Krockar med engelsmän hela tiden. De väjer ju åt fel håll! Det är Lord Mayors Day idag, vilket verkar innebära att det är en stor kortége genom stan. Ungarna är utklädda i piratkläder. Sätter mig på The Coffee Shack på strandpromenaden och beställer en enkel espresso. Det är uppenbarligen helt fel. Expediten stirrar förfärat på mig och utbrister: Are you sure? It's a really small coffee you know?

Jotack, jag vet.

-Ye olde english!

Utflykt till Cornwall. Gröna slänter, grå stenhus, vind och grå moln vid horisonten. Alla kör fortfarande på fel sida vägen. Har lyckats hitta en ok macchiato hittills och känner mig därför lite nöjd. Tar en öl på en pub, tittar på havet och åker sedan hem igen. Krashar efter utflykten hemma på heltäckningsmattan; det känns om om jag har blivit överkörd av en mindre London-cab. Lite indisk take-away får mig på fötterna igen. Få saker piggar upp så som svinstark mat! Sedan bär det av ut i Plymouths natt. Hamnar på The Refectory, en drinkbar belägen i samma hus som the Plymouth Gin Destillery. En stor 1600-talslokal med kraftiga takbalkar och mörkt rödvinsfärgade väggar. Träffar på svenskar. Överallt. 6 stycken bara idag. Just dessa är från AB Vin & Sprit som visar sig äga destilleriet. På väg vidare efter ett gäng grymma drinkar fälls tänkbara, och möjligen snart bevingade, ord:
- Men fan Pata, du vinglar ju!
- Vinglar å vinglar; jag går ju fortfarande.
Landar på liten pub och träffar marinbiologer. De verkar trivas i klunga. Spanjorskan är glad, pratar mycket och snabbt. Jag förstår inte mycket av vad hon säger, men nickar glatt och flikar in ett ord här och där. Spanish one woman show. En bitter amerikanska skall efter färdig doktorering åka till USA imorgon. Hon har fått jobb. I Salt Lake City! Där finns bara torra saltslätter och mormoner. Inte konstig att hon är bitter, tänker jag.
Och längs strandpromenaden cruisar bilarna precis som på Avenyn.

Jag lever. Kan meddela att de har upptäckt både datorn och internet även i England. Fast datorerna har heltäckningsmatta, bolltofsar och storblommiga tapeter på sig.

Hej vänner! Klarar ni er ensamma ett par dagar? Pappa Björnen kommer vara upptagen och kan inte sitta framför datorn så mycket. Det ligger några konstiga smaksatta tyska öl i kylen och en godispåse på soffan. Passa gärna på att dammsuga och svabba golvet när ni ändå är här.

Kan förövrigt berätta att veckans sökträffar på bloggen bland annat har varit: hur slippa kattbajs i sandlådan samt att bygga ett fotbollsmål. Jag upphör aldrig att förvånas...

Ni kan blåsa "faran över" nu.

Jag har hittat Djungelvrål! Äntligen.
Jag tänker inte berätta var. Man måste värna om sina dealers.

Det är något allvarligt fel med Sverige. Jag har nu varit i tre (3) olika butiker* utan att hitta Djungelvrål någonstans. Jag misstänker att detta kan betyda att en stadskupp är nära förestående och att folk därför hamstrar salt för att använda som valuta i den efterföljande ekonomiska depressionen!

*En av butikerna var till och med "the mother load of candy stores" - 4Gott på Brunnsgatan.

"You measure out your life with coffee spoons."

Jag är en simpel tjuv och det skäms jag inte det minsta för! Utan någon närmre eftertanke har jag snott detta test direkt från Malin. Hoppas hon inte mår alltför dålig av det. Kunde inte låta bli - det var ju så kul att göra! Det stämmer hyfsat bra och på något underligt sätt hamnade en referens till kaffe med i slututlåtandet. Bisarrt!

You're Prufrock and Other Observations

by T.S. Eliot

Though you are very short and often overshadowed, your voice is poetic and lyrical. Dark and brooding, you see the world as a hopeless effort of people trying to impress other people. Though you make reference to almost everything, you've really heard enough about Michelangelo. You measure out your life with coffee spoons.

Jag vaknar av att något är fel. Det stormar fortfarande ute, klockan är strax över fyra på morgonen och plötsligt hör jag den: En enda ton. Fyrstruket F? Det är en mygga! Årets första mygga. Är det inte alldeles för tidigt och kallt för sådana? Den tystnar. Vänster underarm börjar klia. Jaha, nu börjas det...

Det är måndag där ute. Världen går nog under på en måndag. Hoppas det - för det vore ju synd att förstöra en helg med nåt sånt.

Det är aldrig ett bra tecken när man kommer till jobbet en måndagsmorgon och känner sig lika trött som man brukar vara en torsdagseftermiddag. Kan dessvärre inte skylla tröttheten på att jag har varit ute och slarvat mycket senare än vanligt. Det måste vara vädret; storm, grått och regnigt. Väder påverkar mitt humör som en jojo. En ryckig, sliten trätrissa alltså - inte en sån där silvrig kullagrad SKF-snurra. Kommer till jobbet, sitter ner, stirrar tomt framför mig. Gäspar. Sedan skall det plötsligt vara utbildning för mig och 5 andra. Super users. Bokningen måste ha kommit bort i cyberrymden för jag har ingen aning om att detta skall ske. Mörkt rum, projektor och hårda Sjuan-stolar, å jag känner myror som kryper i benen, ryggen, och en hel myrstack som hänger i vardera ögonlock. Måste hålla mig vaken. Ändrar sittställning två gånger i minuten och har på en halvtimme uppfunnit en hel räcka nya sittställningar som ingen tidigare har sett. Jag är en pionjär på det området. Smiter ut till fikat för att fixa några mackor, fast det är egentligen bara ett svepskäl för att jag skall hålla mig vaken. Engelska blandas med svenska i en stor gröt. Kursledaren ändrar clean up radius till 0, pratar wall type styles, matchar ADT properties (utan att det fungerar). Och jag sitter och kämpar för fullt, men har inte längre någon aning vad han pratar om. Sedan blir det riktig - sanktionerad - fika och jag får en andningspaus. Tänker sött och proppar munnen full med vindruvor. Håller mig vaken resten av föreläsningen. Jag tillbringar resten av eftermiddagen med att granska tillverkningsritningar på tyska. Det hade nog gått fortare om jag någon gång hade pluggat tyska. Pfui Teufel!

Har jag förresten nämnt att jag är barnsligt förtjust i min utsikt?

Fasen vad gött att inte The Ark gick å vann i Helsingfors!
De är jobbiga nog som de är.

Lee Hazelwood - världens coolaste cowboy...

...med världens mest cheezy intro:
Från skivan Cowboy in Sweden kom detta mästerverk:

Som lite kuriosa kan nämnas att Lee Hazelwood skrev låten These boots are made for walkin' som Nancy Sinatra gjorde till en stor hit i mitten av 60-talet. Under några år på 70-talet bodde han delvis i Sverige. Här spelade han bland annat in en version av Vem kan segla förutan vind som nästan är lyssningsbar! Lees låtar har spelats in av bland andra Primal Scream, Einstürzende Neubauten, Tindersticks, Nick Cave och Megadeth.

Bara så att ni vet:

I landet där storlom och valar bor.

Jag ligger på mage med bar överkropp på massagebänken. Det är strax efter lunch och jag är egentligen lite för mätt för att ligga på mage. Huvudet är nerstucket i ett hål så att jag ser golvet. Det är ett lackat trägolv - betsad ek? En hoprullad handduk kantar hålet och jag vet att jag kommer ha roliga handduksavtryck i ansiktet när jag är klar. Boka aldrig in ett möte direkt efter massagen. Antagligen tror de att jag har somnat på jobbet när de ser mig efteråt. Och hon som är massören, hon som också är grannen mitt emot, hittar punkten i svanken, precis under revbenen och trycker till. Hårt. No pain, no gain, tänker jag. Ur den lilla CD-spelaren kommer lugn, flummig New Age-musik. Mjuka toner. Jag hör cikador, storlomars skrik, tjädrars knäppande och valars sorgsna sång blandat med mjuka synthslingor och enstaka stråkar. Cikador, storlomar, tjädrar och valar? Det måste vara ett konstigt ställe som de samlas på. Sedan knådar hon axlarna. De är spända och ömma, mer än vanligt. Men hon vet att man skall överraska mina muskler. Attackera när de inte förväntar sig det, då släpper de garden. Små karateslag med kanten av handen mot axlarna och nacken, ganska så hårt. Och se: Där lossnade de. Skulle behöva sådana små karateslag även ute i livet. Sådana som får en att släppa garden. Alltid uppe.

Idag tycker jag inte om:

Det "närmsta" SEB-kontoret, 10-15 minuters promenad från jobbet, som håller på att bygga om och därför inte tar hand om några kontantärenden. Nej det får du gå till Avenyn eller Linnégatan för att göra. Gaahhh!!! Inte nog med att det är sämre service och färre kontor än för några år sedan, jag får dessutom betala extra för att JAG skall göra alla ärendena på nätet, samtidigt som de går med miljardvinst. Bankdjävlar!

Folk i lunchrusningen på stan som inte ser vart de går, inte inser att jag har mer bråttom och att jag dessutom är viktigare än dem. I alla fall idag.

/Björnen - lite arg,

Jaha, då fick man förklaringen då.

Har förövrigt klarat av en hel dag utan att spendera en enda krona. Trodde inte det var möjligt - det känns ibland som om det kostar minst 100 spänn bara man sätter foten utanför dörren. Som om en osynlig gränsvakt hade stått utanför ytterdörren och fiskat hundralappar ur plånboken när man är sysselsatt med att låsa. Jag skulle ge vad som helst för att få tag på den djäveln.

-Snipp-etti-snipp! låter VISA-kortet.

Hemma på hallgolvet ligger ett brev. Ett sånt där tråkigt brev med bankens namn på. Ointressant, så jag låter det ligga lite till, precis som jag brukar göra. Har en teori om att bankbrev är lite som kackerlackor: Om man trampar på en och låter den ligga så kommer en massa kackerlackskompisar och hälsar på. Teorin verkar stämma eftersom det kommer ett dussintal sådana brev varje vecka. Sedan ligger de där och myser i klunga på hallgolvet. Så jag tar ett steg över det och låter det ligga. Jag fixar käk. Slötittar TV. Städar lite med ljudboken i örat. Brevet ligger kvar och stirrar byråkratiskt uppfordrande på mig. Lite som en söt hund med stora bedjande ögon - fast med hornbågade tantglasögon djupt nertryckta på nosen. Tillslut ger jag vika och öppnar det. Det berättar för mig att banken misstänker att mitt älskade "lilla svarta" - my precioussss - kan ha hamnat i orätta händer. I förebyggande syfte vill de därför byta ut kortet. Blir lite kall och kollar med internetbanken. Allt ser normalt ut. Ringer angivet nummer. De tar mina uppgifter, säger ett nytt kort kommer skickas ut och det tar en vecka. Sedan avslutar de glatt med att säga: Ditt gamla kort är nu spärrat!

Stopp nu. Spärrat?! Tittar i plånboken och hittar 140 skrynkliga kronor. En vecka = 140 kronor? Jag är ingen matematiker, men jag kan direkt se att den ekvationen inte går ihop. Jo, men det är ju bara att gå till banken och hämta ut pengar, säger han. Men ni stängde ju bankkontoret för 2 månader sedan. Besparingar sa ni. Det närmsta kontoret ligger 15 minuters promenad bort! Bankdjävel! Klipper kortet och ger det en rituell begravning i sophinken, strax under ett bananskal. Plånboken känns tunn. Något fattas mig. Det här kommer bli en tung vecka.

Ibland undrar jag hur det kommer sig...

...att de stora avgörande besluten i livet kan vara så lätta att ta, medan de små valen - som att välja vilket schampoo man skall köpa - kan vara så svåra?

Björnen vs.Tvättstugan: 1-0!

Klyschmaster

Inom sportvärlden finns det många fina klyschor. Man säger att marginalerna inte har varit på lagets sida, att pucken har gått på fel sida stolpen. Man säger bollen är rund - allting kan hända. Det jag vill ha sagt med dessa urvattnade uttryck är att quizen inte gick så bra som den kunde ha gått. Aldrig har vi varit så nära bra poäng, men samtidigt missat dem. När vi har varit osäkra har vi diskuterat rätt svar, men gjort fel val och skrivit något annat. Jag måste erkänna en sak för er här och nu: Jag är en dålig förlorare. Jättedålig. Men som de säger i TV-rutan: Tur förtjänar man inte - den får man jobba hårt för. Vi tar revansch nästa vecka!

Och imorgon är en annan dag...

Visste ni att man kan få skavsår inne i öronen?

Jäklars vad lång den där ljudboken är! Har bara hunnit 9 av 19 CD:s. Om jag fortsätter lyssna i den här takten kommer mina öron snart blöda. Bokstavligen. Reine* är inte direkt någon snabb uppläsare. Dessutom har jag börjat reta mig på hur han hela tiden säger "okey", sådär lite släpigt och hest, lite som Sven Wollter. Reine säger okey väldigt ofta.

* Vi har kommit till det stadiet där vi kallar varandra vid förnamn. Ja, eller jag gör åtminstone det.

Och någon gång där på morgonkvisten...

...så har jag helt glömt bort det där med mos och köper mig en pommes istället. Det går bra ändå.

Bluegrassknaster och polska dispyter i sommarsol.

Klockan 7 kommer det första sms:et från farsan: Hej vi (MoP) tänkte åka ca 10. Jag ignorera det och somnar om - det är ju faktiskt lördag! Klockan 10 kommer nästa, snarlikt det första: Hej vi (MoP) tänkte åka nu 10:00. Orkar inte svara, utan sms:ar istället O och frågar om han vill ta en caféfrukost. När M ringer vid 12 på caféet kan jag inte längre ignorera, så jag lovar att jag skall komma. En nyköpt skiva med gammal blues och bluegrass ackompanjerar min biltur ut. Det knastrar i högtalarna, bullrar om däcken och viner om fartvinden. Jag sitter tyst.

Ute på landet är det sol och varmt. De polska snickarna arbetar på som flitiga gnuer och har redan hunnit långt. Takstolar är resta, de har satt en fin taklagsbukett på nocken och påbörjat lägga läkt på taket. Tjärpappen är redan framplockad och de hoppas ha tätt tak tills kvällen. Inne river vi kök och bröderna bygger väggar och lägger elrör till det blivande badrummet. Farsan går mig på nerverna, så jag finner det bäst att sätta mig i solen ett tag. Hur kommer det sig att han frågar mig om råd om utformning och planlösning när han ändå inte lyssnar och redan har bestämt sig för hur han skall göra? Uppenbarligen verkar mina fem års högskolestudier till inredningsarkitekt och dryga fem års anställning på arkitektkontor, med ambassad, skolor och kontor som arbetsuppgifter, inte kvalificera mig till att tycka något om utformningen av en sommarstuga. Jag resignerar och låter bygget bli som det blir. Solen värmer och i bakgrunden bryts tystnaden av hammarslag och enstaka uppretade dispyter på polska. Efter 3 minuters hätskt skrikande är polackerna åter de bästa av vänner och återgår till hammrandet. Och där sitter jag och kokar. Delvis beroende på solen.

Fredagskväll. Nyligen hemkommen, lite halvfull, törstig och småsugen på pommes frites. Nä förresten - hamburgare. Grannarna under mig idkar högljudd sex. Tio minuter ungefär. Och de låter väldigt nöjda bägge två. Jag halvsover framför datorn. Livet är inte alltid riktigt rättvist...

Från koja till slott - fast inte på TV.

Kvällstur ut till lantstället för att se hur det går med tillbyggnaden. Vid ett stopp vid den välkända hamburgerkedjan på vägen ut visar det sig att farsan känner basisten i Hammerfall, som råkar vara på samma ställe. Han förvånar ibland, farsgubben! Ute på landet har det skett stora framsteg, trots att snickarna bara har jobbat en dag! Börjar redan skönja hur stort det kommer bli. De hoppas kunna börja demontera taket redan imorgon. Bara vädret håller i sig. Ser redan stora potential som ett ställe för framtida kräftskivor! Om det nu blir klart någon gång...

Dagens musiktips:

Bebel Gilbertos skiva Tanto Tempo.
Gillar ni Koop så kommer ni älska detta!

Björnen befaller: Lurar på, slut ögonen och njut!

Lappfeber

Överallt man tittar ser man dem idag: De Gula Lapparna. De vandrar på stan, de sitter bakom ratten på bilar i gigantiska stilastående köer, de vilar på en parkbänk eller jäktar på lunch. Och överallt stöter de normaliteten lite på sned. Det är som om de, på något för mig okänt vis, tillåter människor att göra saker som annars är tabu: Det är OK att fräsa elaka kommentarer till okända, rött ljus betyder samma sak som grönt ljus, vanligt vett betyder vanvett. Det enda som har någon som helst betydelse är att Den Gula Lappen kommer fram till sitt mål intakt! Och där rullar jag sakta fram på min cykel, förbi lappar i bilköer och lappar i handväskor, sträcker sakta ut min hand och lämnar galant över mina Lappar till en knallgul väst. Sedan rullar jag vidare och lämnar alla siffror, fackord, blanketterna K2 och K6 bakom mig. För det är sol ute och livet är ganska så bra!

Frankensteins monster, Dracula, Schyman och de andra.

1:e maj alltså? Det är då man skall demonstrera* har jag hört...

Tror jag väljer att demonstrera min ovilja att demonstrera genom att just inte demonstrera. Lyssnar vidare på min ljudbok istället.


* Konstigt ord förresten: Demonstrera. Är det att de-monstrera något eller att demon-strera? Fast det kanske inte alls har något med monster att göra?