Luftslott och uppblåsta rubriker.

Sol, värme, balkongläge och jag har äntligen förstått tjusningen med ljudböcker. Timmar i bästa solstolsställningen utan att behöva bläddra sidor eller blända hjärnor. Endast jag och Reine Brynolfsson som spränger luftslott. Sen var det det där med pollen också. I år verkar de, till skillnad från tidigare år, ha bestämt sig för en enad attack mot min näsa. Inte så farligt med ögonen, fast det kan bero på att de har varit slutna och koncentrerade på boken.

Sedan middag hos morsan. Lax. Mormor är där och sjön ligger blank. Hackspettshackande ekar. Mellan stammarna. Andparet går promenad nere vid vändplatsen. Såklart har morsan bosatt sig mitt i norra Europas största björkskog också. Elaka djävlar. Björkarna alltså. Nu har de även gett sig på ögonen. Kör sedan mormor hem så att hon slipper färdtjänst. Hon är rädd för att färdtjänsten skall köra till Hells Angels gård som ligger i krokarna. Dit körde den sist. Jag lugnar henne och säger att Hells Angels säkerligen inte attackerar färdtjänstbilar fulla med pensionärer. Åtminstone inte utan gott fog. Sedan undrar hon om jag är rädd för att gå ensam inne i stan, och oj:ar sig högljudt över att alla ungdomar super på Valborg. Jag suckar och visualiserar i mitt inre en scen där alla landets kvällstidningsredaktörer står fastkedjade och piskas noggrant. Sedan tvingas de äta upp högvis av sina egna löpsedlar - en efter en. Känner mig lugnare och lite lättad efter det. Nej Mormor, jag är inte rädd för att gå ensam på stan, och det är säkerligen inte alla ungdomar som super på Valborg. Du skall inte tro allt du läser i kvällstidningarna.

Ibland är det faktiskt helt OK att vakna tjugo över fem på morgonen. Speciellt om man får se en sådan här vy och sedan lugnt kan somna om igen.

Chefen skall få en alldeles egen, tillfällig, utställning om sig på ett museum. Det är stort! Han vill att jag skall rita utställningen.

Jag känner mig liten...

Quizmaster Flash!

Quizen blev en succé! Många positiva kommentarer, några vidare önskemål: Mer kvinnliga artister, mer Hip-Hop och mer svarta artister. Jag håller med. Svårt att hålla lagom neutralt tema för att få alla nöjda. Sistapristagarna, "nöt-ätarna", fick 20 poäng och vinnarna* fick 43 av totalt 52 poäng. Känns ganska så bra. Det var ingen som lyckades pricka in kvällens två guldstjärnor: Jim Carrey som sjunger Beatles I am the walrus, eller Slim Whitman's fantastiska Indian Love call. Lite besviken över det.

Känner mig dessutom lite lurad: Jag missade förra veckans quiz, då krogen bjöd på notan för att vi skulle ställa upp som quizledare. Fick betala full nota idag. Jag har inte heller kunnat gå på någon av de konserter vi har vunnit biljetter till!
Orättvist! Hrmpf!

* Förstapriset var fyra biljetter till brittiska old-school heavy metal-bandet Saxon. Vet inte om det är en vinst eller ett straff? Två av dessa biljetterna skänktes senare under kvällen vidare till andrapristagarna med kommentaren: "Vi har två biljetter till Nanne Grönvall här - är det någon som vill ha dem?"

Folköl, sänkta 740's och pappas kreditkort; det är så jag ser det.

Sommarkväll. Det känns i alla fall så där jag sakta spatserar uppför Avenyn. Raggarna har parkerat sina 740's och Subarus runtomkring Poseidon och förevisar stolt sina åk. Blått neonljus, motorvrål, folköl och rosa tuggummin: Lantisarna har kommit till stan. Liseberg firar att de har öppnat för säsongen och skickar raketer mot den ännu ljusblå himlen. Knallarna studsar mot Stadsbibliotekets fasad. Utanför Konserthuset är det som ett hav av klänningar och mörkblå dubbelknäppta kostymer med guldknappar. Mer eller mindre begynnande flinter blänker i skenet från fyrverkerierna. Jag har vit T-shirt och svart huvtröja. Classy!

Väl inne sjunker jag ner i den röda fåtöljen. Lite trött. Uppstämning. Ljudet slår mjukt mot träpanelerna. Dirigenten kommer in och sorlet växlar till ett prassel av kläder och programblad. Taktpinnen höjs. Tystnad. Beethovens Femte symfoni: Taa-ta-ta-taaa... Sedan står han där som en vithårig Harry Potter i frack och viftar frenetiskt sitt trollspö. Studsar, hoppar fram, i takt med musiken. Plötsligt tystnad. En ensam melodi - klarinett? Seglar fram och smeker toner. Sedan något mer: En hostning. Studsar mot väggarna. Varför måste folk alltid hosta när det är som tystast? Orutinerat. Kort tystnad inför andra delen av symfonin och genast stiger spridda applåder. Jag hör en röst bakom mig som fnyser fram: Kunde väl ana att det skulle komma applåder här! Mina damer och herrar: Vi har kännare i publiken ikväll. Grattis världen! Tonerna stiger, växer, bygger landskap. Ökad frenesi och slutligen ekar den sista tonen ut. Applåder. Jag sveps med av strömmen, ner till foajén och får där min jacka av Anna i garderoben. Det står så på hennes namnbricka. Ute på Götaplatsen vrålar motorerna fortfarande. Jag erfar dessutom att eurodiscon fortfarande lever. Dessvärre. En svart Volkswagen Lupo med tonade rutor och aluminiumfälgar har anslutit till bilparken. Rutorna och fälgarna döljer dock inte det faktum att det är en Lupo. Loser. Berusade skrik ekar mellan husen på Avenyn och taxibilarna smyger fram i jakt på kunder. För tidigt ännu. Jag ser ett gäng småpojkar i bakåtslick och rosa skjortor - sååå 2001! Så detta är gatan folk tror är Göteborg?

Jag är bara här på studiebesök.

Pimp my balkong!

Efter mycket fejande, målande av balkongräcke samt väggar, upphängning av blommor och byte av balkongmatta så är mormors balkong äntligen klar. Den är nu som ny igen! Stärkta av framgången och stolta som små ungtuppar på grönbete* kunde jag och bror M således sätta oss ner och i mormors sällskap inviga balkongen med kaffe och tilltugg.

Personligen tycker jag nog att det egentligen hade varit mer korrekt med champagne. Det hade ju dessutom blivit desto mer champagne till mig eftersom brorsan körde bil och mormor inte dricker särskilt mycket.


* Det låter inte helt korrekt, men ni fattar nog. Tror inte tuppar betar - de pickar väl? Fast om jag hade varit tupp så hade jag nog tyckt att grönt gräs verkade mer lockande än feta maskar och små torkade frön. Å andra sidan hade en tupp nog inte gillat att måla balkonger. Slutsatserna vi kan dra av detta resonemang är alltså:
1. Jag är ingen tupp. 2. Jag betar gärna grönt gräs.

Never cry wolf!

Så handlar det om det där om att luras eller bli lurad. Jag är extremt dålig på att vara den som blir lurad. Precis som en dålig förlorare så tar jag det personligt, och detta kan leda till absurditeter när jag misstänker att någon försöker lura mig. Jag lurar helt enkelt mig själv. Och blir samtidigt troligen roligare att lura. Så när jag kom hem från Milano i söndags kväll meddelade O, från quizlaget, mig om att de i min frånvaro hade åtagit sig att vikariera som "lekledare" på kommande söndagsquizen. Det lät inte helt riktigt - något kändes fel. Så jag trodde dem inte. Efter en massiv mailbombning med förslag på frågor och frågekategorier så gav jag slutligen vika. Vi skall vara quizledare på söndag.*

Igår, onsdag, var jag på en sammankomst i farsans regi dit en världsmästare i kortmagi, Lennart Green, var inbjuden som underhållare. Hela grejen med magiker är att man skall bli lurad. Jag upprepar: Det går ut på att man skall bli lurad. Gissa vem som jobbade hårdast med att klura ut hur han gjorde det? Fast jag kapitulerade totalt tillslut. Så jävla bra!

Och då gillade jag faktiskt att bli lurad.










* Mina frågekategorier blir "Joddel och falsettsång" samt "Dåliga svenska låttexter". Det kommer bli svårt och ruggigt kul!

It was just one of those days...

Behovsanalys

Jag vaknar mitt i natten av att behovet trycker på - jag måste upp och kissa. På väg till toaletten ser jag ut genom vardagsrumsfönstret. Det är helt svart ute, bortsett från gatlyktorna och något enstaka upplyst fönster. Älven ligger blank.

Fortfarande sömndrucken slår jag mig ner på toaletten. Det är knäpptyst i huset. Då plötsligt hör jag hur någon, synkront med mig, gör samma sak, fast en dryg meter till höger. Endast en tunn vägg skiljer. Det är grannen. Om det hade varit mitt på dagen så hade jag säkert inte reagerat nämnvärt över situationen, men i tystnaden blir minsta ljud så påtagligt. Det känns absurdt. Samtidigt är det något lite högtidligt och fint över det hela - vi delar ju trots allt en intim stund. Jag saluterar grannen med en ljudlig fjärt och går sedan tillbaks och lägger mig.


Det här var nog lite mer än vad ni ville veta...

Nu är det nog!

Nu skall de flytta Systembolaget som ligger alldeles bredvid mitt jobb så att det hamnar jättelångt bort - flera minuters promenad!

Så nu tycker jag att vi avskaffar Systembolaget helt. Bara därför.

Salone Internazionale del Mobile, espresso, svullna fötter och en italiensk flirt.

Torsdag:
En resedag. Anländer till hotellet vid 23-tiden efter dryga 5 timmars resa. Den som har kommit på tanken att placera Amsterdam mellan Göteborg och Milano borde få stryk! Bokningsagenten som glatt meddelade att vi hade fått ett hotell "alldeles vid mässan" kanske överdrev lite: 40 minuters resa med tunnelbana från ena sidan stadsgränsen till den andra vore en mer korrekt beskrivning. Han borde förresten också få stryk. Lite mordisk och väldigt trött. Tar en öl från minibaren och somnar. Drömmer bra drömmar.

Fredag:
Mässan. Tänk er Älvsjömässan i Stockholm, fast bra och 20 gånger större, till brädden fylld med möbler, italienare, tyskar, greker och japaner så har ni en bra uppfattning om hur Milanomässan är. Lägg sedan till en usel skyltning, två ömma fötter, täta espressopauser, ett öronbedövande sorl och några förvirrade svenskar så är bilden komplett. Dagens designerspan: Konstantin Grcic. Han hade svartfärgat hår och en rolig överkammad flint.
Senare på fredagen blir det champagne i plastmugg på Fritz Hansens showroom vid Via Tortona. Fyrarätters middag på Stendhal. Fantastiskt gott! Efteråt beställer vi glatt drycker till desserten: whisky, grappa, limonetti och pastis. Kyparen ser förvirrad ut och kallar på hovmästaren som raskt bestämmer att det blir limonetti till kvinnorna och grappa till männen! Han är obeveklig - inget annat kommer på tal. Efteråt blir det taxi till Bar Basso och odrickbara, svinstarka drinkar. Kvällens kändisspan: Norway Says-killarna, fast det förstår jag inte förrän senare. Taxi till hotellet. Drömmer konstiga drömmar om möbler.

Lördag:
Halvdag på mässan. Lätt panik för att vi inte hinner se allt. T-bana till Zona Tortona och Piú Superstudio för att se showrooms. Några trötta timmar senare tar vi taxi till il Duomo för att hitta ett bra glasställe. Efter glass och lite shopping promenerar vi till Nobu för att se om de har lediga bord, men det är smockfullt. Lätt desperation börjar stiga i de hungriga svenska ögonen. Efter ett varv i kvarteret hittar vi en restaurang med ett ledigt bord för sex personer. En liten dekal vid dörren förkunnar stolt att förrättningen är omnämnd i Guide Rouge. Bordet har uppsikt över köket där kocken stirrar argt på mig över den buskiga mustaschen. Kyparen är glad, charmig och väldigt förvirrad: En risotto anländer samtidigt som förrätten, en huvudrätt glöms bort helt och två huvudrätter har tagit slut för dagen. Men den mat som kommer, samt det tillhörande vinet, är i absolut toppklass. Espresson är bäst på hela resan! Jag visar tummen upp för kocken och ler uppmuntrande. Han ser ännu argare ut.

Söndag:
Något mer showroom och sedan shopping på Corso Vittorio Emanuele. Jag lämnar sällskapet för lite eget utforskande. You look a bit blue; Sad. säger tjejen inne på Foot Locker. Söt italienska. Not sad, säger jag, men tillägger, maybe a bit sad for leaving Milano. Hon heter Laura, läser spanska och engelska samt jobbar i butiken. Jag berömmer hennes engelska som är riktigt bra och snubblar sedan själv flera gånger över ordet languages. Pinsamt. Jag förklarar att jag skall ut till flygplatsen om 30 minuter men att jag gärna vill komma tillbaks till Milano. Kanske kommer jag nästa år. Come visit. I'm always here working. Jag får en överväldigande lust att prata italienska, fast det är så svårt när man aldrig har lärt sig det.

Arrivederci!

La fiera

Good times, here I come!

Nu bär det av mot varmare länder där jag skall sitta nedsjunken i den senaste designerfåtöljen med ett glas champagne i ena handen, en espresso i den andra, och titta på hur Philippe Starck, Jasper Morrison och Patricia Urquiola slåss om att få massera mina fötter. Hoppas Patricia vinner.

Arrivederci!

Eder vän på galejan,
Björnen

La Traviata - den långa, sega versionen.

Samling innan: 3 glas vin och 1 ½ tallrik småplock.
Detta verkar lovande!

Första akten: Gäsp! Gammal tant som låtsas vara ung sjunger på oförståelig italienska. Mesig man som låtsas vara den andra huvudpersonen sjunger på mesig italienska. Trött Björn låtsas vara vaken.

Paus: Vatten och snabb promenad för att vakna.

Andra akten: Lite bättre. Mest action: "Ormar sliter sönder mitt bröst!". Fast den meningen tappar en hel del i styrka när den sjungs på släpig italienska. Dagens mest utrotningshotade ord: Ädelmod.

Paus: Björnen går hem.

Tredje akten: Treans spårvagn mot Majorna. Bäst hittills.

På Expressens löpsedel står det idag att "trötthet kan vara en dold kvinnosjukdom".

Attans! Då kan jag alltså inte skylla min trötthet på det.

La Traviata - den korta versionen.

Eftersom ni inte kommer att följa med på kvällens operaföreställning, La Traviata, så tänkte jag här göra en sammanfattning:
En ung lyxprostituerad kvinna träffar en greve och blir kär. Grevens pappa blir lite putt på sonen och tar sig ett snack med kvinnan. Hon lämnar greven och blir ledsen. Fest och sprit fyller hålrummet. Efter detta följer lite tandagnisslan, gråt, kärleksförklaringar och en duell. Greven och horan återförenas, sen dör hon i tuberkolos. Tänk Pretty Woman fast med mer våld och död. Solklart va?

The end.

Jag gillar detta, charmigt på något sätt.
Busenkelt videokoncept som fungerar förvånansvärt bra.

Och så har hon en så skön fransk brytning: "I'll kill 'eer!"

Lite stödord för veckan som kommer:

Jobb, Operan, La Traviata, jobb, Landvetter, flygvärdinnor, Schiphol, Malpensa, hotell, Salone Internazionale del Mobile, Jasper Morrisson, espresso, Dolce Gabbana Gold, drinkar, skoskav, möbler, möbler, möbler, möbler, öl, möbler, Piazza Fontana, hotellfrukost, kåldolmar, taxi, möbler, espresso, "grazie", taxi, mat, "At your service, Sir", Sant'Ambrogio, skoskav, taxi, Doumo, Giorgio Armani, solpaus, taxi, Malpensa, sovpaus, drink, Schiphol, trött, Landvetter, taxi, pusta ut.

Fast inte nödvändigtvis i precis den ordningen.

Dagens ord: HJÄRNSLÄPP

Ni får ha lite tålamod med mig. Jag har nämligen drabbats av massiv bloggfrossa, total tankeförlamning och allmän skrivapati. På en och samma gång.

Eller så är det bara så enkelt att det inte har hänt något av större vikt idag.

En alldeles för kort helg:

Fredagsfika med snittar och champagne: Alltid en bra start på helgen! After work i solen på Storans uteservering. Tror det är dags att plocka fram de vassaste armbågarna ur garderoben nu - trängseln framför baren var i klass med en nyöppnad McDonalds-restaurang i ett u-land. Man kunde tro att folk aldrig hade sett en öl eller ett glas vin innan. Är det solen som gör att folk blir som galna?

Lördagssolsken och semestervibbar. Biltur till Stenungsund där jag hälsade på F. Fick mig havsbris, lantluft, sköna skratt och god mat till livs. Skôj! som F skulle säga. Tur förbi mor på hemvägen och sedan några öl med "quiz-gänget" på lokala krogen Plankan. Perfekt avslutning på en mycket bra dag!

Söndagsarbete och akuttvätt. Efter ett idogt tjötande från farsan gav jag slutligen vika och åkte ut till hans lantställe för att hjälpa till med röjnings och byggarbetet. Förstår han inte att man har ett lantställe för att kunna vara där och ta det lugnt? Smugglade in lite av mina kläder i tvättmaskinen när jag ändå var där - måste ha fina, rena kläderna till Milano. Traditionsenlig musikquiz på kvällen med en hedrande andraplats. Ordningen är återställd! Vann biljettter till Vapnet på Henriksberg på torsdag. För att följa traditionen så kan jag inte följa med denna gången heller. Fast det gör inte så mycket - jag är övertygad om att Milano är ett mycket trevligare ställe än Henriksberg.

Det är då som den stora bloggdöden rullar in...

Sol. Varmt. Och det bränner - etsar - bort allt vad kreativitet heter. Även Einstein tog en paus och satte sig i solen emellanåt. Inte för att jag vill jämföra mig med honom, men han gjorde nog det. Även Churchill, Newton och Astrid Lindgren. Fast inte Kafka. Han satt nog i något mörkt källarhål och skrev.

Om jag hade haft en brandbil så hade jag också tyckt att Storans uteservering var ett idealiskt ställe att testa stegen på. Speciellt en fredagskväll.

Fredagen den 13:e...

...sägs vara en otursdag.

Idag bjuds det på champagne här på jobbet, så det måste vara fel.

Jag hörde faktiskt min beachvolleytränare svära idag. En riktig svordom.

Det måste innebära att det är fritt fram?
Inget mer fisk eller äpple!

-Fanfanfanhelvetesjävlaskit!

Två sidor av samma mynt:-Köp ett Cortègeprogram! -Dra åt helvete!

Det finns många olika vårtecken runt i landet: Första tranan vid Hornborgasjön, första krokusen, första humlan, citronfjärilen, snödroppen, alkisen på bänken, gatsopningsmaskinen mm. Här i Göteborg har vi vårt alldeles egna vårtecken: Chalmerister på stan. Jag såg den första idag!

Låt mig förklara. En Chalmerist är en student på Chalmers Tekniska Högskola. Chalmeristen känns igen på den vita studentmössan med tofs, klackringen och den vita rocken belamrad med massa pins och annat krimskrams. De trivs bäst i flock där de tävlar i ölhävning och diskuterar gamla avsnitt av Star Trek. På fritiden löser de korsord. Chalmerister saknar helt humor, fast det vet de inte om. De är nämligen övertygade om att de är roligast i världen - en kombination som gör dem totalt outhärdliga*. De flesta chalmerister är finniga killar i 20-årsåldern, men även flertalet exemplar i övre medelåldern har observerats. Chalmers verkar vara lite som ett mindre glamoröst, och mer nördigt, Hotel California: You can check in any time you want, but you can never leave...
Vid ungefär samma tid varje vår invaderar Chalmeristerna innerstan för att försöka kränga sin egenhändigt gjorda tidning, kallad Cortègeprogrammet. Cor-tessh-progg-ramm-ät. Det är värre än Aftonblaskan och Hänt i Vecket sammanslaget. Detta kulminerar sedan på Valborgsmässoafton i en lång och utdragen Lastbils-cortège med "pimpade" vagnar genom staden. På vagnarna står chalmeristerna och gör vad de kan bäst: De tror att de är roliga. Det enda som gör Cortègen värd att titta på är ifall det regnar och bara är några få plusgrader ute (vilket det oftast är). Då pinas de lättklädda små krypen! Rätt åt dem.

Jag föredrar alkisarna på bänken utanför systemet som vårtecken före chalmerister.

* Ett annat exempel på denna farliga läggning är "komikerparet" Stefan & Krister.

Åh, allsmäktige Tvättmaskin! Förlåt mig för mina synder såsom ock jag förlåta... -Äh! Tvätta nu då!!!

Det finns i en del kulturer en tro på att vissa alldagliga föremål kan vara besatta av gudar eller själar. Föremålen upphöjs, tillbes och dyrkas för att de tros bringa lycka, bota sjukdomar mm. Jag är inte religiös av mig, men just nu står jag framför tvättmaskinerna och undrar hurvida jag borde tillbe den allsmäktige Tvättmaskinsguden* eller inte. För visst var det lite väl lyckliga tillfälligheter som gjorde att jag lyckades få en bra tvättid med endast några dagars varsel? För att jämna ut den lyckan så valde å andra sidan en av de två maskinerna att vara trasig idag. Bara för att djävlas. Helvetesjävlaskitockså! Jag tittar mig snabbt omkring för att vara säker på att ingen ser mig, sedan faller jag snabbt på knä framför maskinerna och börjar be. Det gör ont i knäna. Note to self: Föreskriv aldrig klinkergolv i ett bönerum.

"Tvättmaskin vår som bor i tvättstugan, helgat vare ditt namn, tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i tvättstugan så ock i torkrummet. Vårt dagliga tvättmedel giv oss idag, och stryk alla våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, typ. Amen."

Det hjälper inte.

Står nu i min lägenhet med våt tvätt upp till hakan. Klimatet kan närmast beskrivas som tropiskt på grund av värmen och fuktigheten. Jag har imma på glasögonen. Bara jag inte åker på malaria också. Det vore ju typiskt.


* Hon (jo, det är en hon, om än med ganska så kraftig plåtstomme) heter egentligen Electrolux Wascator W365H Exacta Control men jag föredrar att kalla henne Selma på grund av hennes mjälla nikotingula hyn. Hennes fungerande syster heter Patty. De är enäggstvillingar. Det finns förövrigt spännande läsning på tvättmaskinstemat här.

Såg ett reportage på SVT:s Kobra om performancekonstnären och filmregissören Miranda July. Hon avslutar en av sina performances med att släcka allt ljus i lokalen. I mörkret ställer hon sedan ganska så personliga frågor till publiken som var och en samtidigt skall svara genom att signalera med en tändare. Om svaret är ja skall de tända tändaren, är det nej förblir det mörkt. En vacker tanke.

Sista frågan lyder: Is everything going to be OK?

You must chop down the mightiest tree in the forest wiiiiith... a herring!

Jag känner mig utmanad. Kloka Sandra har kastat handsken på mig; den vita handsken som passar så fint ihop med gräsands-väskan.
Soooo... here it goes:

DAGENS VILL HA: Semester, sol och mindre måsten. Skulle vara schysst att ha någon slags blind tro också: Gud, Tomten, Runar, Homer Simpson... vad eller vem som helst. Nästan.
DAGENS KLÄDSEL: Blåjeans och svart T-shirt med Kristofer Åström och Hidden Truck skrivet på. Svart fungerar alltid och man smälter ju in så fint med kollegorna vid fikabordet: Svart, svart, intensivt svart, urtvättat svart och sedan lite mer svart.
DAGENS SMINK: Kanske har jag försökt skyla över några tankar eller begär under dagen, i övrigt behöver jag inget smink.
DAGENS FRISYR: Blandning mellan Robert Smith och Tintin - det var motvind under cyklingen hem.
DAGENS HÄNDELSE: Jag stängde av jobbdatorn och gick hem. Idag igen!
DAGENS LÅT: Strö lite socker på mig (live på Mosebacke) med Timbuktu och Tingsek.
DAGENS PLANER: Beachvolley med bror P ikväll!
DAGENS SAKNAD: Pata och C. Attans vad långt det kan vara till den där ön...
DAGENS DUMMASTE: Pohlman och resten av vädersyndikatet. Var är solen och värmen ni lovade?!
DAGENS SJUKA: Inte sjukare än vanligt. Ganska illa alltså.
DAGENS DROG: My name is Björnen. I'm a blog-a-holic.
DAGENS ROLIGASTE: En klassiker: "Vad överrraskad han skulle bli!"
DAGENS FAVORIT: Den halvätna chipspåsen som helt oförhappandes väntade på mig hemma i köket.
DAGENS KÖP: Va? Jag har inte köpt någonting idag. Bäst att rusa iväg till kiosken och köpa något så att inte världsekonomin kollapsar.
DAGENS GODIS: Chips. Alltid.
DAGENS HUMÖR: Bitsk men glad.
DAGENS ORD: Telefonandakt.

Så nu kastar jag denna utmaningen raskt vidare till Sir Pata (den fagra mön får även hon vara med om hon vill), Anna den amerikaniserade tätortstimotejen, Lillis (om han kan slita sig från hockeyslutspelet), A. (du kan ju alltid skicka den vidare till Praon om du inte orkar?) och Peppe från östfronten, fast hon har ju semester? Någon annan? ...och? ...äh! ...känn er utmanade!

Du och jag mot världen.

När jag var liten så var det du och jag, Farmor. Du och jag mot världen. Det var alltid solsken när du kom in genom ytterdörren efter att ha åkt spårvagn genom hela staden. Sedan stod du där i köket och lagade plättar. Världens godaste plättar. För ingen förstod bättre än du att plättar smakar bättre än pannkakor när man bara är strax över en meter lång.

Ibland var det jag som kom på besök till dig. Till lägenheten högst upp i huset där flugorna alltid snurrade runt lampkronan i mässing och där balkongdörren alltid stod öppen och släppte in ljudet från nöjesfältet. Och hade du inte varit där hade jag nog varit rädd för skriken, för det är svårt att skilja skrik av lycka från skrik av skräck när man är liten. På ditt vardagsrumsgolv byggde jag egna världar. Med madrasser och kuddar byggde jag trygga hus där jag kunde sitta och lyssna på hur skriken steg och sjönk i takt med bergochdalbanans vagnar. Och inget kunde skada mig för du skulle alltid vara där och ta hand om mig.

Sedan gick tiden, och jag blev längre och du blev kortare. Plättarna övergick till pannkakor för de var lättare att laga, men de smakade fortfarande lika gott. Jag kom på besök till dig, men inte lika ofta. Men en sak var oförändrad: Du var fortfarande min bästa farmor, min hjälte. Och jag förstår nu att du hade ont långa stunder, men sånt visade du inte, på samma sätt som du heller inte talade om den gången då farfar jagade dig med kniv. Sånt pratade du inte om, för du ville inte vara till besvär.

Så en dag kom det där telefonsamtalet från pappa. Jag satt och åt lunch och du låg i en ambulans på väg till sjukhuset. Det växte något inom dig. Som en tennisboll sa läkaren. Fast det är svårt att likna cancer vid en tennisboll eftersom bollar är kopplade till glädje. Den starka, varma och glada farmor jag kände låg plötsligt sängbunden på ett sjukhus och försvann alltmer. Jag satt brevid och försökte trösta din gråt. Och jag berättade för dig om dagen den sommaren då vi hade åkt ut och fikat vid havet du och jag. Kaffe, smörgåsar och bullar, och du glömde kvar ditt sittunderlag där på bänken. Jag berättade hur glad jag var att vi kom iväg. Försökte plantera lite glädje bland dina svarta tankar. Du grät och sa att du inte var färdig med livet; att du fortfarande hade saker kvar att göra. Vad kan man svara på sådant?

Min faster berättade sen, efteråt, att du alltid tyckt illa om julen. Att du sagt att du inte ville dö på julafton, för du ville inte överföra detta till pappa, faster eller oss barnbarn. Du ville att vi skulle ha en glad bild av julen. Så hela julafton kämpade du, och personalen sa att du varit orolig, men att du hade blivit lugnare när de rullat ut din säng till allrummet där ljudet av pyssel och Kalle Anka fanns i bakgrunden. På juldagsmorgonen kunde de inte få kontakt med dig. Vi åkte ut allihop och jag satt där vid sängen och höll din allt kallare hand i min. Min farmor. Då öppnade du plötsligt ögonen. Du tittade på mig och du sa: Är det Björn? Det framstår som lite suddigt nu, men jag tror jag sa något till sköterskan vid sängen och de fick dig att dricka lite vatten och reste upp sängen något. Du var så liten och så förvirrad, och du sa aldrig något mer. Två dagar senare slutade du andas. Precis när min faster, din dotter, var på väg ut genom dörren för att hämta en kopp kaffe. För sådan var du; du ville inte vara till besvär.

Det var du inte heller. Aldrig.

Det är mörkt ute och jag sitter framför datorn. Lampan i hallen är tänd. Ibland är det alltför lätt att ta saker förgivet. Som vänner, god hälsa och elektricitet.

Shit, vad trist min blogg hade varit utan elektricitet.

"Nejdå, jag är ingen dålig förlorare - jag hatar bara när jag inte vinner."

Vi säger så här: Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl.

Ok?

Snälla?

Herregud vad patetiskt.

Ett nödvändigt ont

Det är något konstigt med tvättstugan. Den verkar inte existera i samma tidszon som jag. För jag tvättar, och sedan har det plötsligt gått flera veckor och jag måste tvätta igen. Fast då finns det inga tvättider kvar. Jag tänker ibland att jag nog borde boka en ny tid varje gång jag tvättar, fast det kräver ju att man har det där som kallas framförhållning. Jag lovar att jag någon gång skall slå upp vad det ordet betyder.

Fram för hållning. Framför hållning.
Fram förhållning. Fr amf ör håll ni ng.

Roligt ord det där.

En sjukt bra version av en sjukt dålig låt med en sjuk text...

Haha! Jo, men visst känner ni igen den?

Och så är det det där...

...med bloggarna: Man läser och klickar vidare, kommenterar, skrattar, får klumpar i magen och hamnar i fjärran länder - eller i samma stad som man bor fast det känns som ett helt främmande land. Det är trasigt, lättsamt, pinsamt, mänskligt, omänskligt och ibland alldeles fantastiskt. Och sedan smyger det sig på, som en drog, eller som den där favoritartisten som man kan lyssna på i år utan att tröttna; man måste se/höra/läsa/veta hur det går, för detta är mer än en roman i bokhyllan fylld med påhittade figurer. Detta är på riktigt. Era historier, och min. Och precis som i det riktiga livet kan historierna sluta i dur eller moll.

Jag har en plan!

Jag tror att jag har kommit på det ultimata sättet att slippa vara med på gårdsstädningen: Jag åker till Milano! Attans vad synd att dessa två händelser skulle sammanfalla på en och samma helg. För jag vill verkligen vara med och plocka kattbajs ur sandlådan.

Vi jobbar förövrigt hårt på att en möbelleverantör skall bjuda oss på middag på Dolce Gabbana Gold. Verkar vara ett najs ställe!

Trigger Happy TV åt folket!

Björnens skola, del 1: Påsk för dummies.

Som ni vet är påsken är ett härlig misch-mash av döda Jesus-snubbar, vassbåtsungar som leder folk ur öknar, barbecue på häxor, hoppande harar, ett frossande på kolestorolstinna ägg samt rent och skärt slappande. Det är inte konstigt om det blir lite förvirrat emellanåt. Jag känner därför att det är dags för mig att ikläda mig rollen som lärare:

Jag antar att ni kan Jesus-biten? Levande, död, levande, fågel ungefär. Bra. Då hoppar jag det.

Moses? Jepp, han ledde det judiska folket ur Egypten. Antar att det var varmt och att de tröttnat på att bygga pyramider? Dessutom verkar det som om Egypten mestadels består av sand. Sand är inte särskilt kul, såvida man inte har hink och spade - eller boll och ett volleybollnät. Förstår faktiskt inte varför inte Moses uppfann sådana nyttiga saker istället för att gå på tur med sina kompisar?

Häxor och harar: Smakar gott grillade. Tillagas oftast helstekta på stora påskbål. Ta bort pälsen på haren innan ni äter - det blir så hårigt i munnen annars. Serveras med fördel ihop med ägg, lax och alkoholhaltiga drycker.

Slappande: En uråldrig ritual som innefattar mycket god mat, fantastiska drycker och en mjuk och skön soffa. Slappande kan praktiseras ensamt eller i grupp. På senare tid har TV-serier blivit en viktig del i många slappares tillvaro. Ett kriterium för att man skall kunna slappa är att man har ledigt från jobb, plugg och andra saker som tar upp viktig tid.

Så, nu kan ni allt som ni behöver veta!

Glad påsk!


Blåkulla är förövrigt den högsta toppen på Stora Brattön i Bohuslän. Den heter så.

Tour de le Première Rue Longue

Klockan är strax över fem och jag forsar fram på cykeln längsmed Första Långgatan. Det är lite kallt och jag förbannar det faktum att jag inte tog med handskarna. Ballongsnubben Andrée hade nog inte klagat över småfrusna händer, tänker jag. Fast han dog ju å andra sidan.
Halvägs längs gatan hinner jag upp en kille på ett gammalt tröskverk till cykel. Ni vet en sådan cykel som tar en evighet att få upp i hastighet, men som sen kan plöja väg genom en tjock folkmassa utan att tappa någon fart. Jag passerar honom ganska så lätt. Haha! Sucker!

Efter ett tag märker jag att killen med tröskverket har hakat på och ligger tätt, tätt efter mig. Jag ökar. Han hänger på. Mjölksyran börjar rinna till. Stigbergsliden, tänker jag, där blir jag av med honom. En brant, sugande backe som kräver sin man - eller en bra växlad cykel; som den jag har. Haha... han kommer inte ha någon chans!

Återigen har jag misstagit mig. Han står upp på cykeln och ligger kvar på samma avstånd bakom mig. Jag sitter ner eftersom det ser mer avslappnat ut. Första regeln i sådana här situationer: Visa inga svagheter! Jag andas ganska tungt nu och börjar bli rejält varm under skinnjackan. Krönet närmar sig och vi har båda saktat ner något, men vi passerar fortfarande andra cyklister på väg uppåt. Jag blickar framåt mot trafikljuset på toppen och hoppas att det skall slå om till rött så att jag kan få vila lite. Det gör det inte. När vi har passerat ljusen svänger han av mot vänster och jag fortsätter framåt. Jag vänder mig om, håller andan för att inte visa hur anfådd jag är, och ler ett avspänt, triumferande leende.

Sedan trillar jag.

Quizzled!

Knäckta som vi var av det fruktansvärda nederlag vi led på söndagens musik-quiz* bestämde vi oss för att det var dags att stärka självförtroendet lite. Vi formerade oss därför på tisdagskvällen, i en något decimerad skara, för Pop-quiz hos konkurrenten Red Lion vid Mariaplan. Två extrainkallade förmågor fick fylla upp för K och O som hade andra saker för sig.

Som kvällens quiz-master, Mark, skulle ha sagt: Easy-piecy!
Såklart vi vann! 24 av 30 poäng. Nederlag är inget alternativ för Four Tops! Med nyvunnet självförtroende kommer vi alldeles säkert vandra hem med förstapriset även på den riktiga musik-quizzen på söndag.

*Det var riktigt svårt. Laget från den stora skivbutiken tog hem segern med 37 av 49 poäng. Vi var inte i närheten denna gången. De kan sin musik (eftersom de jobbar med det) - de borde skämmas annars. Fast vi har slagit dem två gånger och hamnat jäms en gång dessförinnan. I'll get you next time, Gadget! Next time!

Dying tragically on a mountain appeals to you.

Tog det här spännande testet för att se vilken sorts ledare jag är. Måste erkänna att jag är lite lättad att jag inte blev liknad vid Hitler, Stalin eller någon annan galning. Fast den där biten om att dö tragiskt på ett berg; det vete fan...

Gjorde efter detta om testet med fler frågor och blev då jämförd med Gandhi. Men eftersom det kändes alldeles för präktigt lät jag Che vara kvar. Jag är ju tuff och spännande! Och lite rolig ibland. Jag har dessutom ett alldeles för stort ego och för liten självdistans för att kunna jämföras med Gandhi.

Den sköna, sköna skadeglädjen!

Andreas Jämtin får gå hem till mamma och gråta.
Om hon nu vill kännas av honom.

Fast vad var det det vinnande laget hette? Äh, det spelar ingen roll...

Hört på café i solen under söndagen. Två ganska välklädda tjejer i 30-årsåldern sitter och pratar.

- Jo, jag var på bio igår, och snett bakom mig satt tre småtjejer som bara inte kunde vara tysta. Under hela reklamen så tjattrade de envetet på, och när de hållt på ett tag in i filmen fick jag nog! Jag var så arg så jag kokade, så jag gick fram till dem och frågade om de inte hade varit på nån bio förut. Då rodnade de ordentligt och sedan var de tysta resten av filmen - fast de hann förstöra en stor del av upplevelsen innan dess.
- Trist. Var den bra då? Vilken film var det?
- Teenage Mutant Ninja Turtles.

Lappkast.

Idag satt den där på anslagstavlan i trappuppgången: Lappen. Den fruktade lappen. Baksidan till det där med att äga sin egen lägenhet. Med glada illustrationer och bjärta färger talar den om för mig att det är dags för årets stora händelse: Vårstädning av gården.
Hurra. Den inre Björnen slår volter av pur upphetsning.

Jag vet inte varför, men jag har något emot den här typen av aktiviteter. Inte att det görs - tvärtom, det behövs - men emot den där påtvingade grannsamvaron. Alla skall medverka, alla skall plocka klumpar av kattskit ur sandlådan, alla skall vara glada, och alla skall äta av den äckliga korven som serveras. Glömde jag nämna att alla oftast består av barnfamiljerna och pensionärerna? När man innan händelsen pratar med grannar om det så tas det förgivet att man skall komma, och att man självklart tycker att det är lika kul som de gör. Du kommer väl på städdagen? Nej, jag vill inte.

Ouch! Så kan man ju inte svara. Eller?

Såhär ligger det till: Söndagens musikquiz har aldrig hänt. Jag var aldrig där. Ställ inga frågor! Okey?

Och bakom solglasögonen dansar tankarna vidare i reggaetakt.

Och så sitter jag där på Café Japan på en kudde på golvet med en flaska Carnegie Porter och kusin J framför mig. Det är fredagskväll och jag börjar ångra att jag valde QP Maki, för det var alldeles för starkt och jag är trött och börjar dessutom få lite ont i magen, men det är inget ont i magen för saker jag gjort eller inte gjort, utan för vad jag ätit, så jag försöker ignorera. Japanerna vid bordet brevid skyfflar in maten så som bara folk som är födda med matpinnar i näven kan göra, och flickan vid bordet snett framför mig har jättestora glasögon på sig. Glasögonen. Fastän det är mörkt ute nu så önskar jag att solglasögonen jag har beställt skall komma snart, för det är fina glasögon och solen är stark såhär års. I bakgrunden spelar de den där versionen av Louie, Louie, framförd av reggaekillen jag inte kommer ihåg namnet på. Och jag vet att han har gjort favoritlåten, men jag kommer ändå inte på namnet trots att jag försöker, men det är meningslöst att försöka komma på saker som inte vill bli påkomna, dessutom märker jag att J fortfarande pratar om något så jag nickar medhållande och tar en klunk öl till medan tankarna dansar vidare i reggaetakt. Jag kommer inte kunna koncentrera mig ordentligt förrän jag kommit på namnet.

Toots & the Maytals!